Bokkedjan 7: Afrika

Resande med vinden är en serie av F Bourgeon bestående av fem album som handlar om flickan Isabeau. Isabeau heter egentligen inte Isabeau. Som ett skämt byter hon i barndomen identitet med sin lekkamrat, något som får allvarliga konsekvenser.
Efter dramatiska händelser i de två första albumen, Flickan i akterhytten och Fångskeppet, lämnar hon Europa på ett slavskepp på väg för att att köpa slavar. I Fortet i Juda gör hon sin första bekantskap med Afrika. Det är en oerhört vackert tecknad serie, man kan känna hettan och ljuset i bilderna. Den berättar om en grym värld där människorna var en handelsvara.
Hur skall jag nu gå vidare här? Resor till havs kanske? Nej, identitetsbyte är en bra fortsättning.

Identitetsbyte förekommer också i Chasm City av Alastair Reynolds. Hur och varför tänker jag inte berätta om här ifall någon skulle vilja läsa boken. Att det är en riktigt bra bok kan jag däremot berätta. Den utspelar sig i en framtid som åtminstone i titelstaden är ganska mörk. The Melding Plague har härjat i staden och i vissa fall fått människorna att växa samman med sina maskiner, inte på ett användbart utan på ett dödligt sätt. Inte trevligt alls. Chasm City har en del personer gemensamt med Revelation Space av samma författare. Den handlar bland annat om ett uråldrigt arkeologiskt mysterium.

Arkeologiska mysterier kan man ibland hitta i Böckerna av Anthony Price. Ja, jag vet att jag haft med honom förut, men han är faktiskt väldigt bra.I Labyrintmakarna vill ja minnas att berättelsen i viss mån kretsade kring en historisk skatt. Nu var det ju inte arkeologin som hade huvudrollen i hans böcker utan spioneriet. Vilket för mig till...

Spionen som satt och väntade, av R Wright Campbell. En ganska stillsam historia om en tysk man som ges en ny identitet och som sedan bosätter sig i England, allt för att finnas på plats vid behov. Och behov uppstår i form av världskrig. Jag minns den som en intressant och spännande, om än inte rafflande, roman. Se där var jag tillbaka vid identitetsbytet igen, och det får avsluta denna något försenade bokkedja.

Några tankar om berättarperspektivet i A Storm of Swords

George R R Martin har i A Song of Ice and Fire, vars tredje del jag nu läser, valt att låta läsaren få se händelserna ur ett antal personers ögon. Det finns helt klart fördelar med detta. Man får till exempel möjlighet att se alla viktiga händelser direkt istället för att höra dem återberättade för en huvudperson, men det finns också vissa nackdelar. En sådan nackdel är att berättelsen ibland blir splittrad. Martin kan lämna någon intressant person mitt uppe i ett dramatiskt skeende och när han sedan återvänder har det gått lång tid, både i handlingen och i läsningen. Jag som kan ha svårt att komma ihåg detaljer kan faktiskt ibland helt glömma bort vad som har hänt vissa personer, och det blir väl inte lättare när jag har läst ikapp och får vänta på fortsättningen som alla andra.

Om jag har förstått saken rätt lämnas vissa viktiga personer utanför hela fjärde boken. Men då är ju frågan vilka av sina romanfigurer Martin tycker är viktiga. Mina förväntningar må kräva en hjälte och en skurk och en konflikt dem emellan men Martin kan ha helt andra avsikter. När han för in en ny person i handlingen kan det vara så enkelt att han behöver någon som befinner sig på en viss plats för att se en viss händelse, men det behöver inte betyda att personen i sig är viktig. Att jag helst läser om flickorna Stark eller Tyrion talar ju bara om mina preferenser, inte om hur viktiga de är för handlingen. Vilket väl bevisas av att Martin inte är rädd för att ta livet av sina “huvudpersoner”.

En sak är Martin riktigt bra på. Han gör sina romanfigurer intressanta, både de “goda” och de “onda”. Det är inte alltid helt självklart om någon räknas till de förra eller de senare. Kanske delvis för att man får händelserna beskrivna för sig ur olika perspektiv. Hittills är det bara en person jag önskat livet ur och det är kung Joffrey, men man får heller aldrig se genom hans ögon. Även om jag har vissa favoriter så växer de alla med tiden.

Egentligen är det inget att klaga på att en bok berättas på det här sättet men just i långa serier blir det problem. Särskilt om författaren väljer att hela tiden föra in nya personer i handlingen. Nu är Martin bättre än Jordan på att använda de personer han redan har, men jag är som sagt bara på tredje boken. Hittills har det varit ganska lätt att hålla isär de olika personerna.

Paket

Idag fick jag mitt nya exemplar av Spirits in the Wires. Det var helt och fint till skillnad från det förra. Nu är jag nöjd och glad igen. Dessutom fick jag ordnat upp en krånglande prenumeration av PC för alla. Från och med aprilnumret skall det förhoppningsvis fungera. Och som plåster på såret skickas marsnumret hem till mig gratis.

Jag avskyr verkligen att ringa och klaga, men ibland kan det löna sig. När det nu går så bra borde jag kanske ringa Västtrafik också. Oj oj oj vad mycket jag har att klaga på där, kanske bäst att ta det någon dag när jag är på gott humör.

Orange utmaning från Bokmania

Jag hänger på utmaningen från Bokmania att visa upp mina böcker i den uppiggande färgen orange.

Mina böcker går ganska mycket i rödorange men med lite god vilja så.

Och så min lilla bonus, visserligen ett spel men vilket bibliotek nöjer sig med böcker nugörtiden?

Glädje och besvikelse

När jag var och storhandlade fick jag ett meddelande att min reabok fanns för avhämtning. Glad och ivrig släpade jag med mig 25 kg varor till spelbutiken för att hämta ut mitt paket innehållande Spirits in the Wires av Charles de Lint. Väl hemma kastar jag mig över paketet och packar upp ett mycket kantstött och fult exemplar. Ett av hörnen var helt intryckt, inte bara lite i pärmen utan hela boken var bucklig. Dessutom såg den allmänt smutsig ut. Jag ringde naturligtvis och klagade och de skickade direkt ett av de två ex som fanns kvar. Skönt. Nu är jag nöjd och glad.

Bokbloggar.nu gör gott för besöksstatistiken

Bokbloggar.nu ligger faktiskt tvåa bland trafikkällorna nu. Besöken har ökat betydligt även om jag inte kommer upp i något svindlande antal besök, men de ökar hela tiden. Nu gäller det bara att fylla bloggen med lite intressant innehåll också. Jag kanske borde smita emellan med Harris ändå. Den är liten och tunn och säkerligen lättläst.

Jag vill bryta mot reglerna

Mina läsregler alltså. Igår fick jag hem Dead Until Dark och jag är så sugen på att börja läsa (trots dina invändningar marlan). Jag har faktiskt varit sugen i flera år på den här boken. Men nu håller jag ju på med Martin och jag brukar försöka läsa en bok i taget. Martin är riktigt bra och både förtjänar och kräver min fulla uppmärksamhet. Men det är svårt.

Under arbete

Jag är medveten om att det saknas vissa delar av min blogg. Jag håller ännu på med layouten och varje gång jag gör något större ingrepp så försvinner något. Det är knöligt att sitta och mata in alla listor och annat gång på gång så jag väljer att avvakta tills jag löst alla problem.

Något har blivit fel med koden och jag tror att det lättaste är att börja om från början. Trots att jag använder samma mall som på testbloggen så får jag inte till rubriken. När jag orkar skall jag ta itu med det, men jag har ägnat några kvällar åt detta och har lust att ägna några dagar åt annat, t.ex läsning.

Men om någon upptäcker något annat än en ocentrerad rubrik så får ni gärna kommentera. Jag har inte kollat sidan i alla webbläsare.

Dags för ny layout

Jag kände att det var dags att testa en ny layout. Jag vet inte än hur den fungerar i andra webbläsare än Firefox, eller i andra upplösningar än 1600 x 1200. Jag har inte orkat testa ännu. Vad jag däremot kan se är att rubriken inte är centrerad vilket är väldigt irriterande, särskilt som den var det i testbloggen som jag kopierade koden ifrån. Det tog mig timmar att få in min rubrikbild och jag orkar inte hålla på mer ikväll. Om någon skulle se några andra konstigheter så kommentera gärna.

Kan jag inte lösa rubrikproblemet kanske jag ger upp ändå.

Kanske dags för ett bokreainlägg?

Bokrean var en gång i tiden en högtid, något man firade genom att svettig stå och trängas med många andra bokintresserade, försöka tränga sig fram till rätt bord eller hylla och slita åt sig det sista exet av den där efterlängtade boken. Jag har aldrig förhandsbokat någon titel, jag nöjde mig med att lusläsa katalogen och kryssa för. Själva trängseln och mödan var en del av det hela.

Det jag var mest intresserad av var fackböcker på engelska och romaner. Men jag brukade gripas av en kan vara roligt att ha-anda och plockade på mig allt möjligt. Kokböcker, ordböcker, bilderböcker och deckare, massor av deckare. Just spänningslitteratur och skräck var attraktiva av någon anledning. Hyllorna fylldes av böcker av favoritförfattare, men även sådant som verkade spännande. Där står de än idag, olästa. För det var något konstigt med reaböckerna. Dem äger jag ju och kan läsa när som helst, nej bättre att läsa den här nya som biblioteket just fick in.

Efter ett tag slutade rean intressera mig. Det var liksom ingen idé att köpa på sig en massa deckare som jag aldrig läser, deckare jag lika gärna kan låna på bibli0teket. Jag fortsatte att gå på rean i slutdagarna. Då när det var tomt på folk kunde jag gå runt i lugn och ro och hitta lite rester, sådant som ingen ville ha. Det fanns inte kvar några engelska konstböcker men risken var mindre att man drabbades av köpyra och gjorde av med en massa pengar.

Nu är det flera år sedan jag ens brydde mig om att göra det. Tittat i reakatalogen har jag inte gjort på jag vet inte hur länge. Det finns säkert böcker jag skulle vilja ha, men ekonomin räcker inte till åt en massa impulsköp. Det jag allra helst vill läsa finns ändå inte med på rean. Förra året hade jag vägarna förbi sf-bokhandeln under rean och köpte faktiskt en bok av en favoritförfattare. Den var inbunden och kostade bara 59 kronor vilket jag tyckte var ett bra pris. Jag gillar inte pocket nämligen. I år till och med förhandsbokade jag en bok på rean. Inbunden den också och av en författare jag är intresserad av. Det känns bra så.