Några tankar om berättarperspektivet i A Storm of Swords

George R R Martin har i A Song of Ice and Fire, vars tredje del jag nu läser, valt att låta läsaren få se händelserna ur ett antal personers ögon. Det finns helt klart fördelar med detta. Man får till exempel möjlighet att se alla viktiga händelser direkt istället för att höra dem återberättade för en huvudperson, men det finns också vissa nackdelar. En sådan nackdel är att berättelsen ibland blir splittrad. Martin kan lämna någon intressant person mitt uppe i ett dramatiskt skeende och när han sedan återvänder har det gått lång tid, både i handlingen och i läsningen. Jag som kan ha svårt att komma ihåg detaljer kan faktiskt ibland helt glömma bort vad som har hänt vissa personer, och det blir väl inte lättare när jag har läst ikapp och får vänta på fortsättningen som alla andra.

Om jag har förstått saken rätt lämnas vissa viktiga personer utanför hela fjärde boken. Men då är ju frågan vilka av sina romanfigurer Martin tycker är viktiga. Mina förväntningar må kräva en hjälte och en skurk och en konflikt dem emellan men Martin kan ha helt andra avsikter. När han för in en ny person i handlingen kan det vara så enkelt att han behöver någon som befinner sig på en viss plats för att se en viss händelse, men det behöver inte betyda att personen i sig är viktig. Att jag helst läser om flickorna Stark eller Tyrion talar ju bara om mina preferenser, inte om hur viktiga de är för handlingen. Vilket väl bevisas av att Martin inte är rädd för att ta livet av sina “huvudpersoner”.

En sak är Martin riktigt bra på. Han gör sina romanfigurer intressanta, både de “goda” och de “onda”. Det är inte alltid helt självklart om någon räknas till de förra eller de senare. Kanske delvis för att man får händelserna beskrivna för sig ur olika perspektiv. Hittills är det bara en person jag önskat livet ur och det är kung Joffrey, men man får heller aldrig se genom hans ögon. Även om jag har vissa favoriter så växer de alla med tiden.

Egentligen är det inget att klaga på att en bok berättas på det här sättet men just i långa serier blir det problem. Särskilt om författaren väljer att hela tiden föra in nya personer i handlingen. Nu är Martin bättre än Jordan på att använda de personer han redan har, men jag är som sagt bara på tredje boken. Hittills har det varit ganska lätt att hålla isär de olika personerna.