Om böcker, litteratur och läsning.
Jag hänger på utmaningen från Bokmania att visa upp mina böcker i den uppiggande färgen orange.
Mina böcker går ganska mycket i rödorange men med lite god vilja så.
Och så min lilla bonus, visserligen ett spel men vilket bibliotek nöjer sig med böcker nugörtiden?
När jag var och storhandlade fick jag ett meddelande att min reabok fanns för avhämtning. Glad och ivrig släpade jag med mig 25 kg varor till spelbutiken för att hämta ut mitt paket innehållande Spirits in the Wires av Charles de Lint. Väl hemma kastar jag mig över paketet och packar upp ett mycket kantstött och fult exemplar. Ett av hörnen var helt intryckt, inte bara lite i pärmen utan hela boken var bucklig. Dessutom såg den allmänt smutsig ut. Jag ringde naturligtvis och klagade och de skickade direkt ett av de två ex som fanns kvar. Skönt. Nu är jag nöjd och glad.
Bokbloggar.nu ligger faktiskt tvåa bland trafikkällorna nu. Besöken har ökat betydligt även om jag inte kommer upp i något svindlande antal besök, men de ökar hela tiden. Nu gäller det bara att fylla bloggen med lite intressant innehåll också. Jag kanske borde smita emellan med Harris ändå. Den är liten och tunn och säkerligen lättläst.
Mina läsregler alltså. Igår fick jag hem Dead Until Dark och jag är så sugen på att börja läsa (trots dina invändningar marlan). Jag har faktiskt varit sugen i flera år på den här boken. Men nu håller jag ju på med Martin och jag brukar försöka läsa en bok i taget. Martin är riktigt bra och både förtjänar och kräver min fulla uppmärksamhet. Men det är svårt.
Jag är medveten om att det saknas vissa delar av min blogg. Jag håller ännu på med layouten och varje gång jag gör något större ingrepp så försvinner något. Det är knöligt att sitta och mata in alla listor och annat gång på gång så jag väljer att avvakta tills jag löst alla problem.
Något har blivit fel med koden och jag tror att det lättaste är att börja om från början. Trots att jag använder samma mall som på testbloggen så får jag inte till rubriken. När jag orkar skall jag ta itu med det, men jag har ägnat några kvällar åt detta och har lust att ägna några dagar åt annat, t.ex läsning.
Men om någon upptäcker något annat än en ocentrerad rubrik så får ni gärna kommentera. Jag har inte kollat sidan i alla webbläsare.
Jag kände att det var dags att testa en ny layout. Jag vet inte än hur den fungerar i andra webbläsare än Firefox, eller i andra upplösningar än 1600 x 1200. Jag har inte orkat testa ännu. Vad jag däremot kan se är att rubriken inte är centrerad vilket är väldigt irriterande, särskilt som den var det i testbloggen som jag kopierade koden ifrån. Det tog mig timmar att få in min rubrikbild och jag orkar inte hålla på mer ikväll. Om någon skulle se några andra konstigheter så kommentera gärna.
Kan jag inte lösa rubrikproblemet kanske jag ger upp ändå.
Bokrean var en gång i tiden en högtid, något man firade genom att svettig stå och trängas med många andra bokintresserade, försöka tränga sig fram till rätt bord eller hylla och slita åt sig det sista exet av den där efterlängtade boken. Jag har aldrig förhandsbokat någon titel, jag nöjde mig med att lusläsa katalogen och kryssa för. Själva trängseln och mödan var en del av det hela.
Det jag var mest intresserad av var fackböcker på engelska och romaner. Men jag brukade gripas av en kan vara roligt att ha-anda och plockade på mig allt möjligt. Kokböcker, ordböcker, bilderböcker och deckare, massor av deckare. Just spänningslitteratur och skräck var attraktiva av någon anledning. Hyllorna fylldes av böcker av favoritförfattare, men även sådant som verkade spännande. Där står de än idag, olästa. För det var något konstigt med reaböckerna. Dem äger jag ju och kan läsa när som helst, nej bättre att läsa den här nya som biblioteket just fick in.
Efter ett tag slutade rean intressera mig. Det var liksom ingen idé att köpa på sig en massa deckare som jag aldrig läser, deckare jag lika gärna kan låna på bibli0teket. Jag fortsatte att gå på rean i slutdagarna. Då när det var tomt på folk kunde jag gå runt i lugn och ro och hitta lite rester, sådant som ingen ville ha. Det fanns inte kvar några engelska konstböcker men risken var mindre att man drabbades av köpyra och gjorde av med en massa pengar.
Nu är det flera år sedan jag ens brydde mig om att göra det. Tittat i reakatalogen har jag inte gjort på jag vet inte hur länge. Det finns säkert böcker jag skulle vilja ha, men ekonomin räcker inte till åt en massa impulsköp. Det jag allra helst vill läsa finns ändå inte med på rean. Förra året hade jag vägarna förbi sf-bokhandeln under rean och köpte faktiskt en bok av en favoritförfattare. Den var inbunden och kostade bara 59 kronor vilket jag tyckte var ett bra pris. Jag gillar inte pocket nämligen. I år till och med förhandsbokade jag en bok på rean. Inbunden den också och av en författare jag är intresserad av. Det känns bra så.
Nja, det stämmer väl inte helt men till viss del. Som jag nämn tidigare så hade Jordans tidiga berättelser en enkelhet som var tilltalande. Visst, hans värld var full av magi men det var snarare som man anade än att man matades med magiska under i tid och otid. Huvudpersonerna var vanliga människor som råkade ut för ovanliga saker. Sedan fick magin en mer framträdande plats, användes dagligen och blev mäktigare och mäktigare. När de förjade kasta balefire omkring sig blev jag uttråkad. Rand gick från att vara en intressant yngling till en mäktig tråkmåns.
Sedan har vi Hobb. I Farseer-serien handlade de två första böckerna mest om den oäkta sonen Fitz liv och leverne i och omkring Buckkeep. Visst fanns magin där, men mest som ett ganska vardagligt inslag. Fitz länk till vargen Nighteyes, Veritys fjärrskådande, allt var en del av det dagliga livet på ett naturligt sätt. Inte så att alla kunde utöva magi, men det var accepterat som något naturligt och det hölls på en ganska stillsam nivå. I den tredje delen däremot var det floder av ren magi och drakar och ack så tråkigt
När jag nu läser Martin finner jag att magin finns där. Den skymtar igenom i barnen Starks länkar till sina vargar (vad är det med fantasy och vargar?) och i lite brinnande svärd och vandrande lik. Men för det mesta ligger den som en bakgrundsmusik som skapar stämning utan att störa. Men tyvärr kommer drakarna starkt, och jag måste erkänna att de avsnitten är de som intresserar mig minst.
Kanske är det när det blir för mycket som jag tappar lusten? Jag minns när jag läste Gengångare av Peter Straub. I början var det kusligt och obehagligt, men när gatorna fylldes av vandrande lik blev det bara löjligt.
Jag läser gärna science fiction, hellre än fantasy faktiskt, och har gjord det i många år. Den får gärna innehålla teknik och fantastiska idéer men människan måste stå i centrum. Ibland frågar jag mig varför jag tycker om just sf när jag ändå bara vill läsa om människor. Jag har inget riktigt svar att komma med. Även här föredrar jag "vanliga" människor i ovanliga situationer.
Jag tror jag vill ha hjältesagor helt enkelt. Men jag föredrar hjältar som Askepåten (en slags manlig askungen) framför riddaren i den skinande rustningen. Ge Askepåten en skinande rustning och ett magiskt svär med vilket han med ett enda svep dödar tjugo fiender, och han blir ointressant. Jag blev till och med besviken när råttan han gifte sig med blev förvandlad till en prinsessa.
Nej, jag tror helt enkelt att det är det mänskliga som intresserar mig. När romanfigurerna blir för mäktiga, för superhjältelika, upphör de att vara just mänskliga. Hur mycket kryptonit eller annat elände man än hittar på för att skapa svagheter hos dem så kan det inte ta bort den där känslan av närhet man kan känna till pojken eller flickan som kastas ut i en värld av faror med bara sitt förstånd till vapen och rustning.
Betyder detta att jag faller för billiga knep? Kanske det, men vad gör det?
Tre böcker har jag beställt, en är redan på väg.
Jag har tillbringat några timmar i natt med att sitta och hålla fast en dörr. För en detaljerad redogörelse se här.
