Jane Austen: En levnadsteckning av James Edward Austen-Leigh

Den här boken skrevs av Jane Austens brorson James Edward Austen-Leigh och är en ganska underhållande beskrivning av Jane Austen och den tid hon levde i. JAEL hade en viss förmåga att uppehålla sig vid detaljer i det dagliga livet men stryka sådant som på något vis kunde ge en ofördelaktig bild av fastern.

Den här boken är också ganska speciell för mig eftersom jag var med och översatte samt redigerade och korrekturläste. Jag har alltså läst den många gånger, på både svenska och engelska, men måste medge att jag nog inte vågar läsa om den nu av rädsla för att hitta pinsamma fel av det där slaget som man inte upptäcker förrän det är för sent. Men spännande är det i alla fall att se den färdig.

Nytt från Pontes

The Raising av Laura Kasischke

Det här är en bok som jag inte blir riktigt klok på. Någon gång någonstans måste jag ha läst något som fick mig att sätta upp den på önskelistan. sedan glömde jag bort den tills det började talas om den på twitter, inte i odelat positiva ordalag men ändå intresseväckande. När den sedan bara kostade två dollar slog jag till. Jag började läsa i tron att det var en ganska ordinär thriller om mord på unga flickor på college. Nja, jag hade visst helt fel för mig för det visade sig vara en olycka. Men kanske var det egentligen ett mord?  Något skumt måste det väl ändå vara?

Inledningsvis är berättelsen mördande tråkig med långa detaljerade beskrivningar av saker som känns helt ovidkommande. Under ett samtal med en student funderar lärarens t.ex. över om hon möjligen har tagit på sig en för tunn klänning och kanske kommer att börja frysa. Denna fundering ägnas en hel sida innan vi får fortsätta ta del av samtalet. Det är fruktansvärt trist och fyller ingen som helst funktion. Det är mycket sådant men jag kämpade vidare i förhoppningen att något spännande skulle gömma sig bakom allt detta. För jag anade att det fanns något där. Sedan börjar berättelsen ta fart och det blir riktigt spännande men också mer förvirrande. Är det en mordgåta? En spökhistoria? Eller kanske rentav en berättelse om sorg?

Alla dessa möjligheter tycks rymmas i berättelsen vilket gör den intressant. Jag gillar även miljön, särskilt när jag slipper få den beskriven i detalj så att jag istället kan skapa mig en egen bild av collegemiljön. Ibland stannar berättandet upp men inte lika ofta och länge som i början och nu vet jag tillräckligt mycket för att sporras att läsa vidare. Stundtals blev det nästan olidligt spännande och mot slutet hade jag svårt att lägga ifrån mig boken. Sedan känns det som om allt bara faller samman och jag lämnas tom och besviken. Jag tycker inte om slutet. Det känns helt fel och tar inte vara på alla de möjligheter som faktiskt visades genom hela berättelsen och jag känner inte att jag får valuta för den energi och tid jag faktiskt lade ner på att läsa boken. Men det kanske bara är jag?

Läst 2013

Text-gadgeten i sidofältet har av någon underlig anledning slutat fungera så jag får göra min läst-lista som ett inlägg istället.


Nyckeln av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg

The Rasing av Laura Kasischke

The Wee Free Men av Terry Pratchett

Soulless av Gail Carriger

Redshirts av John Scalzi

Just a Geek av Wil Wheaton

The Sweetness at the Bottom of the Pie av Alan Bradley

The Humans av Matt Haig

The Last Policeman av Ben H Winters

The Atrocity Archives av Charles Stross

The Rats and the Ruling Sea av Robert V S Redick

Wool av Hugh Howey

Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

The Black Angel av John Connolly

En liten mässrapport

Trots att jag kände mig så opepp innan tog jag mig till Bokmässan och tur är väl det för det blev en riktig energikick. Redan på torsdag förmiddag, innan jag ens hunnit till mässan, fick mitt humör sig ett lyft. Jag gick in på Västtrafik för att försöka fixa en överföring från ett gammalt kort och inte nog med att det ordnade sig, jag lyckades dessutom få tillbaka trettio kronor som felaktigt dragits av en trasig kortläsare. Ibland kan sådana där små glädjeämnen liksom lyfta upp en ur ett djupt hål.

Sedan bar det iväg till Svenska Mässan och bara att komma in där och mötas av sorlet och den välbekanta miljön gör att ett visst förväntansfullt pirr infinner sig. Jag har besökt mässan i så många år, var faktiskt med på den första, att det känns som att komma hem. Jag har aldrig kostat på mig seminariekort men får ändå ut mycket av att strosa omkring och titta och förstås köpa massor med böcker.

Eftersom jag nästa uteslutande läser e-böcker nuförtiden så valde jag i år att satsa på serier. Förr om åren har det blivit mycket serier eftersom mässan då besöktes av flera serieantikvariat och det gick att hitta mycket intressant. Det har inte känts lika spännande under senare år men nu var det dags att förnya mitt seriebibliotek. Det blev hela sju böcker.

De här fyra fick jag för en hundralapp och eftersom 

det är serier jag läst och älskat var det ett givet köp.

Zelda stod högt på önskelistan, likaså Theo, Saga är jag nyfiken på.

Annars är den stora behållningen från bokmässan alla möten med både gamla och nya bekanta. I år hade jag bara en inplanerad träff, med Feeejay. Eftersom hon inte skulle till mässan förrän på lördagen bestämde vi att träffas för gemensam frukost innan hon gick till mässan och jag åkte hem. Det blev en trevlig avslutning för mig, roligt att få träffa Feejay igen. Men innan dess hann jag träffa flera bokbloggare. Lyran träffade jag på nästan det första jag gjorde på torsdag förmiddag. När Calliope tweetade att hon befann sig i The English Bookshops monter skyndade jag dit och träffade då också Nene Ormes, Bokomaten och Bokbabbel. Fick mig en pratstund och handlade lite te. 

På fredagen stötte jag på Maria som var på väg till Seriescenen och jag hängde på. Där talades det om utopiska visioner med flera tecknare från Utopi magasin.

Samtal med Kim W Andersson och Natalia Batista

Senare stötte jag på ännu en Maria så det var ytterligare ett namn på min vill träffa-lista som jag kunde bocka av. Hon stod och pratade med Bokomaten som även hade med sig Bokomaken och Pocketen. Jättekul! Tyvärr var vi alla på språng så det blev ett kort möte. Jag har även blivit hejad på av Sara Bergmark Elfgren och hejat på Martina som tyvärr inte bloggar längre. Sent på fredagen träffade jag också Socialistsimon för lite fika och vi fick oss en givande pratstund. Jag passade på att hejda Marcus för att säga hej så nu har jag träffat honom i verkligheten. Kul!

Två dagar kändes ganska lagom. Det hade varit kul att ha seminariekort och kanske stanna längre och kunna deltaga i bloggträffar, men ärligt talat hade jag inte orkat det i år. Kanske får det bli ett annat år när ekonomin och orken räcker till.

Bokmässedags

Imorgon åker jag till Bokmässan. Blir där torsdag-fredag. I år har det varit dåligt med entusiasmen från min sida. Det har varit en jobbig sommar och jag är trött och stressad. Men idag börjar jag faktiskt känna lite glädje och förväntan. Det blir kul att träffa brorsan som jag bor hos och har jag tur stöter jag på en eller annan bekant på mässan också. Vi får väl se.

The Sweetness at the Bottom of the Pie av Alan Bradley

The Sweetness at the Bottom of the Pie är en gammaldags deckare av det där slaget där en amatördetektiv mer eller mindre snubblar över ett lik och bestämmer sig för att lösa mordgåtan. I det här fallet är detektiven Flavia de Luce, ett elvaårigt kemisnille. Flavia bor med sin far och två systrar i ett stort hus. Hon ligger i ständigt krig mot systrarna (oklart varför), och fadern är väl ungefär så frånvarande som han kan vara och samtidigt befinna sig i huset. Han finns där vid måltiderna men annars verkar han mest stänga in sig med sina frimärken. Detta ger Flavia massor med tid att ägna sig åt sina intressen, kemi och att jävlas med systrarna. Det förra hjälper henne med det senare. Så en dag hittar Flavia en döende man i köksträdgården och äventyret kan börja.

Jag gillar denna berättelse om frimärken, gamla hemligheter och mord. Det är stundtals väldigt roligt, oftast spännande och jag bryr mig om Flavia. Är det realistiskt med en elvaårig flicka med eget kemilaboratorium? Nej, knappast, men det är just det som är så skönt. Oftast när jag längtar efter att läsa deckare drömmer jag mig tillbaka till en tid innan jag hade läst alla Christie. Här får jag något med samma känsla.

På minussidan finns att det är lite för lätt att lista ut hur allt hänger ihop. Det gör inte så väldigt mycket eftersom jag har trevligt under hela läsningen och definitivt tänker läsa mer om Flavia.

The Humans av Matt Haig

Matematikprofessor Andrew Martin finner sig vandrande efter en väg. Naken. Det är bara det att det inte är Andrew Martin. Han är död och hans liv har tagits över av en varelse från en värld långt, långt bort från jorden. Denna namnlöse bedragare har kommit för att förstöra alla spår av en viktig matematisk upptäckt Martin just har gjort. En upptäckt som kan komma att förändra allt för mänskligheten men också för de avlägsna intelligenser som bedragaren representerar.

Det är en fröjd att följa Andrew Martin (den nye) när han försöker leva familjeliv samtidigt som han funderar över hur han på bästa sätt ska göra av med de personer som eventuellt vet något om upptäckten. Uppdraget är enkelt: Utplåna alla spår. Men någonstans på vägen händer något och Martin inser att allt kanske inte är så svart och vitt som han trodde när han fick uppdraget.

Berättelsen är en betraktelse över människan motsägelsefulla natur och uppvisar en fin balans mellan humor och allvar, gapskratt och filosofiska funderingar. En god vän kallade boken antidepressiv och jag är böjd att hålla med. Det är helt enkelt en bok om det fina i att vara människa.

Tillfälligt avbrott?

Jag har gjort något som jag nästan aldrig gör, nämligen avbrutit läsningen av två böcker. Den ena är A Dance with Dragons av George R R Martin, den andra en deckare av Elizabeth George som jag inte kommer ihåg titeln på just nu och jag är för lat för att gå ner och titta. Båda gav mig ett oerhört motstånd och höll på att helt döda min nyfunna läslust. Jag kände att det inte fick ske och lade dem åt sidan.

Martin har jag ju gillat tidigare men det var något med den här jag inte gillade. Kanske att jag helt plötsligt ska lära känna nya och totalt ointressanta personer. Kanske att den utspelar sig i en del av världen som inte är lika intressant. Kanske för att det var för länge sedan jag läste om de personer jag faktiskt känner igen och har hunnit glömma vad som hände senast. Det går säkert att hitta någonstans men jag orkar inte lägga ner energi på att uppdatera mig. Sedan måste jag jag erkänna att jag aldrig var något äkta fan av Daenerys och hittills har hon mest suttit i toppen av en pyramid och väntat.Nej det fick bli ett avbrott och sedan får jag bara hoppas att jag orkar ta upp boken igen någon gång. Kanske är episk fantasy inget för mig egentligen?

George-deckaren  är en ljudbok som jag lyssnade på medan jag lade pussel. Jag brukar ha ganska bra tålamod med ljudböcker och jag har alltid älskat George men de senaste böckerna har varit jobbiga. Det kan bero på att jag inte gillar uppläsaren som stundtals läser väldigt forcerat. Dessutom innehåller berättelsen ett antal verkligt irriterande personer och uppläsaren lyckas göra dem extremt outhärdliga. Nej, jag orkar inte. Tänker ägna mig åt en Maeve Binchy-bok när jag pusslar, på engelska.

Jag hoppas verkligen att jag orkar ta upp Martin igen för jag vill ju verkligen veta hur det slutar. George kanske jag kan låna som pappersbok och läsa ut själv.

Om att sörja Iain Banks

För några månader sedan läste jag att Iain Banks var döende i cancer och det drabbade mig så starkt att jag började gråta. Min reaktion förvånade mig, jag har aldrig varit den idoldyrkande typen som tycker mig känna mina favoritförfattare och jag kände definitivt inte Banks. Jag har inte ens läst så många böcker av honom, än. Så vad var det då som fick mig att reagera så starkt. Efter att ha hunnit smälta och analysera kom jag fram till att det var för att jag fick nyheten av honom själv, med hans egna ord. Till skillnad från att läsa en liten nyhetsnotis fick jag här läsa hur han beskrev upptäckten, diagnosen av sjukdomen och hur han såg på den lilla framtid han hade kvar. Skriva kunde han ju och det direkta i hans berättelse gjorde att jag kom så mycket närmare det hela än genom en nyhetsnotis. Tyvärr hade sjukdomen ett mycket snabbt förlopp och Banks levde inte så länge efter diagnosen. Jag måste erkänna att jag fällde ytterligare tårar när jag läste om hans död.

Men vad har jag då för relation till Banks? Jag hart bara läst fem av hans lyckligtvis många fler böcker men bestämde mig faktiskt redan efter bok två att han är en favoritförfattare som jag måste köpa allt av, eller i alla fall all sf eftersom det var den jag ville läsa. Det började för många år sedan, på sf-bokhandeln i Göteborg, med att jag frågade efter bra science fiction och blev visad till Banks. Jag blev föreslagen två titlar att börja med och valde Excession. Jag måste erkänna att jag inte föll pladask. Bara inledningen av boken var så svårbegriplig att efter några omläsningar bestämde mig för att inte försöka förstå utan bara läsa vidare. Hela boken var ganska svårläst men det var något med humorn och de stora rymdskeppen med sina maskinmedvetanden som fick mig att känna att någon gång skulle jag läsa mer av Banks.

Det gick några år och sedan fick jag låna The Algebraist och älskade den. Då bestämde jag mig för att jag måste läsa allt av Banks så jag började köpa böckerna, från början. Sedan des har jag läst Consider Phlebas, som jag inte tyckte lika bra om (även om jag ser att min recension var ganska positiv), The Player of Games, som är min favorit hittills, och Use of Weapons som var en ganska tung berättelse. Jag har mycket kvar att läsa och det känns betryggande och jag tror även några av böckerna kommer att bli omläsningsböcker så de kommer att räcka länge.

Handlingen i böckerna känns ofta ganska snårig och inte alltid så viktig. Ibland känns det som allt som händer egentligen inte spelar så stor roll i slutändan. Det är på något vis så att resan blir viktigare än målet. I Consider Phlebas t.ex. är det väldigt mycket spännande händelser och knappa undkommanden som i slutändan inte spelar någon som helst roll eftersom allt går åt helvete ändå. Det är väl också den bok jag upplevde hade minst humor och det är synd för humorn är något av det bästa med Banks böcker. Den behövs för att väga upp allt det tunga, för det finns en enorm sorg och ett vemod i de böcker jag läst. Det finns också en storslagenhet som lämnar en lite yr och vilsen efter avslutad läsning.

Jag vet inte hur Banks vanliga böcker är eller om jag kommer ha tid att ge mig på dem. jag har hört mycket gott om dem men har så lite tid och ork för läsning nuförtiden att jag i första hand kommer att koncentrera mig på hans sf, sedan får vi se.

The Last Policeman av Ben H Winters

Det är ändens tid. Om sex månader kommer jorden att kollidera med asteroiden Maia och mänskligheten kommer att utplånas. Hälften redan vid kollisionen och resten i de katastrofala följderna. Vetskapen om detta får människor att reagera olika. Vissa lämnar allt för att hinna göra allt det där de drömt om. Många tar livet av sig. Några fortsätter som vanligt, går till jobbet och försöker leva sina liv så gott det går i ett sönderfallande samhälle.

En av de sistnämnda är Henry Palace, Concordpolisens nyaste mordutredare. Han blir kallad till en snabbmatsrestaurang där en man hittats hängd på toaletten. Det är inte för inte som Concord kallas Hanger Town, hängning är den absolut vanligaste självmordsmetoden i staden men Palace vägrar tro att det är självmord. Det är något som känns fel. Så han börjar envist utreda sitt första fall, trots omgivningens hånfulla kommentarer.

Fallet med den hängde försäkringsmannen känns egentligen ganska ordinärt. Visst vill jag veta vem, hur och varför men det är inte det som får mig att sitta uppe hela natten och läsa. Nej, det är den annalkande katastrofen som gör att jag läser vidare med en klump i magen. Naturligtvis slutar mycket att fungera i ett samhälle där många helt enkelt slutar gå till jobbet. Lagar skärps och även ett mindre brott kan ge livstid, helt enkelt för att det inte finns så mycket tid kvar. Jag kommer på mig med att undra hur jag skulle reagera. Jag har tänkt tanken förut, hur skulle jag reagera om jag fick reda på att jag var döende? Men tanken på att hela jorden ska gå under är ju så mycket större att det är svårt att föreställa sig. Det är nästan outhärdligt och jag kommer på mig med att hoppas att allt ska lösa sig på något mirakulöst vis.

Hur som helst, gillar man deckare och katastrofböcker  så är den här riktigt bra. Läs!

Några tankar kring Romanpriset och verkligheten

I det andra avsnittet av Romanpriset blev det en livlig diskussion runt boken Ingenbarnsland. Den utspelar sig bland annat i Gårdsten och särskilt en jurymedlem hade livliga invändningar mot romanen. Han tyckte den var helt orealistisk, att misären var överdriven och han talade om medelklassperspektiv. Till en början kände jag att jag höll  med. Jag växte delvis upp i Gårdsten, trivdes väldigt bra och grät när vi flyttade därifrån. Det kan vara väldigt tröttsamt att få se sin hemmiljö utmålad som helvetet på jorden eller att se diverse artiklar och reportage slå ned på det dåliga men glömma bort att dessa områden faktiskt är hem för många alldeles vanliga människor som trivs bra med sin tillvaro.Men när jag fått en stund på mig att bearbeta min indignation kände jag att jag inte alls håller med.

Jag har inte läst Ingenbarnsland så jag kan egentligen inte uttala mig om romanen men om jag förstår det rätt handlar den om en flickas uppväxt. Gårdsten är en av de platser romanen utspelar sig på men det är just bara en miljö. En människa liv består inte bara av platsen hon bor på utan av många andra faktorer så det går egentligen inte att säga att någons bild av en plats är mer sann än någon annans. Vi människor har ofta olika perspektiv på saker och ting. Ingenbarnsland är ingen reportagebok om Gårdsten och Bergsjön, det är ingen faktabok. Det är en roman. Det är mycket möjligt att Eija Hetekivi Olsson upplevde sitt Gårdsten precis så som hon beskriver det i romanen och vet ni vad? Det har hon rätt till. Men viktigast av allt: det spelar ingen roll.

Jag har sagt det förut men det tål att upprepas: En roman blir inte sannare eller mer relevant om den behandlar verkligheten eller verkliga händelser. En roman är en berättelse som ska kunna stå för sig själv och det som gör en bra roman är så mycket annat, som språk, berättelse och berättande. Jag bryr mig inte om hur mycket som är självupplevt av författaren eller som har hänt i verkligheten. Den sannaste romanen är inte den som korrekt skildrar verkligheten utan den som har något att berätta och gör det bra.

Nytt i "hyllan"

Det är längesedan bokrean betydde särskilt mycket för mig men jag brukar i alla fall titta in på sf-bokhandeln och leta efter billiga inbundna. Men sedan jag skaffade läsplatta föredrar jag eböcker och då är det egentligen bara böcker ur serier jag redan har i bokhyllan som är intressanta. Det känns inte så meningsfullt att köpa inbundna titlar av böcker jag kanske vill läsa någon gång.

I år var det därför bara en bok som hamnade i min beställning, Shadows in Flight av Orson Scott Card.

Sedan blev jag tipsad av Feuerzeug om Ditos eboksrea och hittade faktiskt en titel som jag i  många år tänkt läsa, Musselstranden av Marie Hermanson, så då blev det ett köp till. Men 140 kronor är ändå ganska lite att lägga på rean så jag tyckte att jag gott kunde köpa lite fler böcker till min Kindle. Det blev The Atrocity Archives av Charles Stross och Redshirts av John Scalzi, två böcker jag varit mycket nyfiken på. Egentligen är tanken med läsplattan att jag inte ska behöva köpa boken förrän jag tänkt läsa den eftersom det är gjort på en minut. I praktiken är det tyvärr så att jag ofta är pank när jag blir sugen på en bok och eftersom den måste betalas direkt vid köp så kan det bli problematiskt. Därför är det skönt att ha några titlar på plattan ändå.

Wool av Hugh Howey

Det är flera hundra år efter den stora katastrofen och de överlevande lever i en underjordisk silo. Silon är hela deras värld och de känner inte till något annat. Ett av de allvarligaste brotten en siloinvånare kan begå är att önska komma ut ur den. Denna önskan bestraffas genast med att man får sin vilja fram och blir utsänd att rengöra de de kameralinser som förmedlar invånarnas enda glimt av den förgiftade yttervärlden. Ingen överlever en sådan rengöring.

En man klättrar mot sin död. Man får följa hans tankar och känslor när när han trappsteg för trappsteg tar sig upp mot mot den cell där han kommer att tillbringa sin sista natt. Redan vid denna inledning känner jag ett lätt tryck över bröstet.

Till en början tror jag klaustrofobin beror på den slutna världen. Men jag har ju läst många berättelser som utspelar sig på rymdskepp eller rymdstationer utan att få samma känsla. Så småningom förstår jag hur kontrollerade invånarna faktiskt är och det är denna kontroll som ger mig känslan av instängdhet. För det är något väldigt fel med en värld där man dömer människor till döden utan att någonsin tala om det som en dödsdom. Istället kallas det för cleaning och även om ingen brukar titta på själva rengöringen  av kameralinserna så firas det efteråt med en ledig dag där alla som har möjlighet tar sig upp till cafeterian där de stora skärmar finns som visar vyn över omvärlden. Det är något djupt obehagligt med en värld där folk undrar om det inte var bra länge sedan någon skickades ut och om det inte är dags att hitta någon nu? Det ger mig samma känsla som när jag såg Never Let Me Go. Det hemska är inte det som händer utan att det är det normala.

Visst finns det personer som tycker vissa förhållanden är konstiga men i den kontrollerade silon är många ämnen förbjudna att beröra och det gör det svårt att fundera annat än högst privat, och de flesta vågar inte ens göra det.

Det här är en mycket spännande bok som är både svår att lägga ifrån sig och stundtals plågsam att läsa. Jag var tvungen att ta paus en dag för att hämta andan. Men sedan tog jag upp boken igen och fortsatte och det är jag väldigt glad för. Läs!

Mellan böcker

Ständigt dessa svåra val! Jag har precis läst ut Wool (recension kommer) och vet inte vad jag ska läsa härnäst. Det finns några titlar jag är extra sugen på men ingen av dem finns här hemma. E-böcker är ju bara ett klick bort men jag får inte pengar förrän på tisdag och de åtta kronor jag har på kontot räcker inte långt. Jag funderar på att helt enkelt vänta, det är ju bara en dag, men är samtidigt rädd att tappa läslusten under tiden. Den kan vara rätt svårt att hitta. Men att börja på fel bok kan få samma effekt.

Kanske kan jag sticka emellan med något lättläst (Charlaine Harris) men det är bättre att spara sådant tills jag behöver det. Hade en liten fundering om att läsa The Rats and the Ruling Sea men upptäckte att jag inte minns hur förra delen slutade och har ingen lust att skumma flera kapitel för att påminna mig.

Jag tror jag tittar på Torchwood istället och ser hur jag känner imorgon.

Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

I min ungdom slukade jag böcker. Nästan all min lediga tid gick åt till att läsa de bärkassevis med böcker jag bar hem från biblioteket. Sedan hände något, jag blev gammal och trött och livet fylldes med så mycket annat som konkurrerade med läsandet. Jag kommer aldrig att komma tillbaka till ungdomens lästakt igen men ibland dyker det upp böcker som för ett kort tag kan ge mig samma upplevelse. Eld är en sådan bok.

Precis som i Cirkeln är det väldigt spännande, men det är inte nödvändigtvis kampen mot ondskan som gör boken så väldigt svår att lägga ifrån sig. Tonårsångesten genomsyrar varje sida och man känner verkligen hur oerhört svårt det kan vara under uppväxten bara med alla de vanliga problemen unga människor har att tampas med varje dag, omgivna av oftast helt oförstående vuxna. Att dessutom ha på sig att man måste rädda världen kan inte göra saken lättare.

Sedan har vi Positiva Engelsfors. När de första affischerna börjar dyka upp känner jag en rysning. Finns det något obehagligare än överdrivet positiva människor som som strör uppmuntrande tillrop omkring sig? Det som till en början kan verka stärkande och uppbyggande handlar ju egentligen, om man lyssnar efter ordentligt, bara om att allt är ditt eget fel. Även om det är något tillskruvat i Eld så finns ju tyvärr det här fenomenet på riktigt och det är det som gör det så obehagligt.

Allt det här är spännande och jag sitter återigen och väntar på slutstriden, på att få veta vem som kommer dö och vilka som klarar sig. För det går ju inte att känna sig säker, det förstår man efter att ha läst Cirkeln. Men det som verkligen får mig att sitta  och läsa till tre natt efter natt är det människorna. Jag känner så oerhört för de fem mycket olika flickorna och kan till och med sympatisera med den något påfrestande Ida. Jag vill veta om de kan komma över sina olikheter och lära sig att lita på varandra, att samarbeta. Jag sitter och hoppas desperat att de skall våga avslöja sina hemligheter eftersom jag vet att hemligheter kan döda.

The Black Angel av John Connolly

Detta är den femte boken om detektiven Charlie Parker. Han tar sig an de riktigt svåra fallen, där polisen inte vill eller kan göra något, ofta på grund av att det handlar om människor som ingen bryr sig om. Men Parker bryr sig. Denna gång är det Louis kusin som försvinner. Hon försvann egentligen för länge sedan ur Louis liv, kände sig sviken av honom och flydde till storstaden, började prostituera sig och föll allt längre ner i drogmissbruk. Louis försökte hjälpa henne på olika sätt men gav slutligen upp. Nu har hon försvunnit på riktigt och hennes mor söker motvilligt upp Louis för att be om hjälp. Naturligtvis ställer Parker upp också.

I den här boken är Louis och Angel tillbaka i huvudhandlingen igen och det är bra. Tyvärr gör händelser från tidigare böcker och det faktum att det är personligt den här gången att stämningen inte är lika trevlig och humoristisk som tidigare. Jag saknar det verkligen eftersom det här är en mycket tung och dyster berättelse. De brott som begås är lika vidriga som vanligt och det är en mycket obehaglig historia som rullas upp. Det är egentligen inte dåligt eftersom det faktiskt är ett av skälen till att jag läser böckerna men jag saknar de lättsammare mellanspelen. Däremot känns det som om det inte strösslas lika frikostigt med lik den här gången och det handlar bara om ett fall även om det visar sig ha många förgreningar.

Ett enkelt försvinnande visar sig ha många trådar bakåt mot historiska händelser. På något sätt knyts även tidigare böcker i serien ihop med denna och allt visar sig ha en koppling till Charlie Parkers liv. Det övernaturliga tar allt större plats i böckerna. Det handlar inte längre bara om Parkers syner av döda männsikor. Den här gången tar det sig ett mycket påtagligt uttryck som inte går att bortförklara.

Språket är fortfarande poetiskt på sina ställen men jag blev inte lika gripen av den här berättelsen om fallna änglar som av de tidigare böckerna. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det beror på.

Läst 2012

The Rook - Daniel O'Malley

Black Man - Richard Morgan

I dödsskuggans dal - Ola Skogäng

De förlorade sidornas bok - Ola Skogäng

Cirkeln - Mats strandberg, Sara Bergmark Elfgren

Blindsight - Peter Watts

Boneshaker - Cherie Priest

The Red Wolf Conspiracy - Robert V S Redick

Fyren - P D James LJUDBOK

En hjärtformad ask - Joe Hill LJUDBOK

Dalziels död - Reginald Hill LJUDBOK

Rött stoft - Ann Cleeves LJUDBOK

Svart som natten - Ann Cleeves LJUDBOK

Use of Wepons - Iain M Banks

The Wise Mans Fear - Patrick Rothfuss

The Seance - John Harwood

All the Windwracked Stars - Elizabeth Bear