Om böcker, litteratur och läsning.
Jag lyckades ju inte starta någon men det blev en sådan i alla fall på Uppsalafandom. Den handlar väl mest om spoilers men det var det jag var ute efter.
och med den allt jag tycker är jobbigt, värmen, ljuset, spindlarna, alla krav på att man skall vara pigg och glad och en trädgård som skriker efter uppmärksamhet. Jag känner mest för att dra ner rullgardinen och gömma mig. Videon är trasig, vår tv exploderar nog vilken dag som helst, gräsklipparen behöver nytt batteri och jag måste måla klart stugan. Dessutom har sambon lovat att jag skall måla fönstren på huset i sommar. Själv vågar han inte gå högre än till tredje steget på stegen. Livet är underbart.
Det som egentligen skulle bli en kommentar på Landet Annien får bli ett inlägg istället. Jag måste erkänna att jag inte har följt sf-debatten alls förutom några nedslag här och där i intressanta kommentarer och inlägg. Den är tydligen het och ständigt pågående. Jag tycker att diskussioner och debatter är bra om de hålls på en någorlunda hög nivå. Jag är övertygad om att de oftast gör det.
Ända sedan jag fick upp ögonen för fandom-världen har jag önskat att jag var en del av den. Jag skulle gärna träffa likasinnade men har aldrig haft råd eller möjlighet. Men nu finns det en hel värld på internet som jag lätt kan ta del av. Då tvingas jag erkänna att det främsta skälet till att jag inte gör det är att jag inte vågar. Jag är inte rädd för att någon skall tycka att jag läser fel sorts böcker utan för att alla skall inse hur okunnig jag är. För alla dessa fantaster är ju så insatta i allt som rör deras intresse. Jag har inte den tid eller energi som krävs för att kunna läsa på om genrer, författare och liknande. Mitt sf-intresse är inte en livsstil utan just bara ett intresse, ett av många. Jag läser för att det underhåller mig eller ger mig en möjlighet att fly från verkligheten en stund. Jag har favoritförfattare men jag ägnar mig inte åt analysera hela författarskap eller tv-serier. Jag är därför livrädd för att framstå som en ytlig idiot.
Jag vill träffa människor som inte tar litteraturen på så blodigt allvar men som gärna kastar sig in i en diskussion om olika böcker eller författare. När jag ändå drömmer vill jag ha en ponny också.
Så det är inte nog med att vissa människor ser ner på sf och fantasy som sämre sortens litteratur. Tydligen ser sf och fantasy-läsare ner på varandra också. Se här.
Jag funderar ofta på hur mycket och vad jag skall ta med när jag berättar om en bok. Jag tycker att man bör nämna lite om handlingen men inte för mycket. Faktum är att några bloggar har åkt ur min läslista för att de berättar sådant som jag vill upptäcka själv. Sen har vi språket och romanfigurerna. Jag tycker själv om att läsa recensioner där dessa analyseras men det är inte nödvändigt, det beror lite på typ av litteratur. Jag har ofta ambitionen att skriva långa och djupa analyser av både det ena och det andra, men jag brukar glömma hälften. Jag vet inte om det kanske är pretentiöst att kalla mina inlägg för recensioner. Vad tycker ni?
I vilket fall hittade jag det här intressanta inlägget i frågan när jag blogghoppade (förlåt, surfade) idag. Det är ju framför allt kommentarerna som är intressanta.
The Amulet of Samarkand, The Golem's Eye och Ptolemy's Gate utspelar sig i ett nutida London styrt av magiker. Det är ganska mörk värld vi presenteras. Magikerna styr med järnhand, de vanliga människorna har ingenting att säga till om för det är ju självklart att de inte vet sitt eget bästa. Magikerna har egentligen inga egna förmågor utan utövar sin magi genom demoner och djinner som de åkallar. Ju bättre de är på denna åkallan desto mäktigare demoner kan de få hjälp av, men det är alltså mest en fråga om ritualer. Lärlingar får de genom att köpa barn från de vanliga människorna.
En sådan lärling är Nathaniel, en av böckernas huvudpersoner. Nathaniel är ingen hjälte av Harry Potter-typ. Han är självisk och, som det anstår en magiker, arrogant. Nathaniel drivs av hämndbegär att åkalla djinnen Bartimaeus. Så börjar ett samarbete drivet av rädsla och utpressning. Ingen solskenshistoria direkt. Men ack så rolig.
Bartimaeus är en helt underbar figur. Han är sarkastisk och elak, men i grunden ganska god. Han och Nathaniel tvingas samarbeta mot makthungriga politiker och motståndsrörelsen. Det är ruskigt spännande och väldigt roligt. Man får växelvis följa Bartimaeus och Nathaniel, och senare också Kitty, en ung kvinna i motståndsrörelsen.
Böckerna är ganska lättlästa och fria från språkliga konstigheter. De finns även utgivna på svenska så det finns ingen ursäkt att inte läsa dem.
Stötte på det här hos Storyteller. Värt att testa tyckte jag. Jag blev Tänkaren:
De sanna tänkarna i ordets ursprungliga bemärkelse - ständigt sysselsatta med att studera, systematisera och bedöma idéer och möjligheter. Logisk analys av abstrakta idéer är mums för Tänkare! Särskilt de introverta Tänkarna kan ägna så mycket energi åt sina tankar att de helt glömmer bort både världen och den egna kroppen. De utåtriktade är ofta i full färd med att strukturera upp tillvaron eller andra människor istället. Tänkare är också ofta mycket intresserade av ord och språk - mästare på alfapet eller kunskapsspel. Och lika ofta riktigt jobbiga för andra genom att göra hårfin distinktioner mellan ord eller idéer.
Det som framförallt driver Tänkare är möjligheter - de kan därför ofta framstå som lite i det blå eller att tänka "för mycket". Vill du få en Tänkares uppmärksamhet - pröva "hmm... det här var verkligen ett klurigt problem.. eller har du nån smart lösning på det här problemet?.".
När jag är på jobbet så längtar jag hem till a Game of Thrones. När jag kommer hem längtar jag till datorn och bloggvärlden. Jag är nog aningen splittrad.
Jag strävar efter att använda ett korrekt språk när jag skriver och har gjort så i alla tider. Jag använder de och dem och vet när jag skall använda vilket. Jag ogillar förkortningar och skriver till och med toalettpapper på inköpslistan. Det hindrar inte att jag gör misstag vilket trogna läsare av den här bloggen säkert kan vittna om.
Men poängen med detta inlägg är inte att vittna om min egen förträfflighet utan att berätta om ett litet problem jag har. Jag känner mig ytterst vilsen på nätet. Här används ofta förkortningar och koder som är jag främmande för. En del kan nog skyllas på chattandet där det ju är viktigt att kunna skriva snabbt. Men även i bloggvärlden, som ju har en viss spontanitet över sig, förekommer det här i viss mån. Jag känner mig helt främmande för smileys och är rädd att uppfattas som ohyfsad när jag skämtar i någon kommentar. Jag tycker egentligen inte att man borde behöva tala om att man skämtar med hjälp av symboler. Men tydligen finns det människor som faktiskt är oförskämda på nätet och därför måste man markera att man skiljer sig från dem. Jag är inte ohyfsad. Jag har bara mycket mycket svårt att lära mig koderna.
Hittade de här testen hos Ylva och måste naturligtvis göra dem.
You Are 24% Evil |
 A bit of evil lurks in your heart, but you hide it well. In some ways, you are the most dangerous kind of evil. |
You Are 52% Good |
 You are a fairly good person. You strive to live a moral life whenever possible. You are usually kind, generous, and loyal. However, you do have a dark side that even you may not see. When it comes down to ethical decisions, you tend to take the path of least resistance. So you may end up lying, cheating, or engaging in other bad behavior... because it's just easier to do so. You are also probably: Conflicted and confused about the current course of your life Right now you are on track to being: A slightly crooked politician To be a better person: Break one bad habit - whether it's telling white lies or spending too much money. |
Ibland kommer böcker till en lite oväntat. Jag fick den här av en vän för att de redan hade så mycket böcker. Eftersom jag hugger åt mig alla böcker jag kan tog jag tacksamt emot. Men jag trodde ärligt talat att det skulle bli ännu en oläst bok i hyllan. Men så började jag läsa första stycket, och så ett till. Sen var jag fast.
Det är en inbjudande bok. De korta styckena och det lediga språket med mycket dialog gör den lättläst. När sen romanens olika personer är så lätta att tycka om är det svårt att lägga den ifrån sig. Den är full av kärlek och respekt. Den får mig att må bra och ibland är det bara det man behöver.
Det handlar om fyra människor, lite vilsna, lite skadade, som på olika vis hittar till varandra och flyttar ihop i en stor lägenhet i paris. Konstnären Camille, kocken Franck, lägenhetsinnehavaren Philibert och så småningom Paulette, Francks mormor, som rymmer från ålderdomshemmet.
Det förekommer en del språkliga underligheter. Jag kan inte avgöra om det är översättarmissar, slarv eller författarens avsikt. Sen tycker jag ibland att styckeindelningen känns lite omotiverad. Men det gör inget. Jag tar till mig boken som den är, lättsmält, hjärtevärmande och underbar.
Nu har jag räknat. Av mina egna böcker är det:
63 som är olästa
7 som är påbörjade
Några väntar på att bli lästa. Några köpte jag i tron att jag ville läsa dem. En hel del har jag fått. Många har jag räddat (jag står inte ut med att böcker kastas). Bland de påbörjade räknas även novellsamlingar.
Dessutom har jag många lådorch kassar ute i gäststugan, troligen fler än de jag har inne. De får vara oräknade tills vidare. o
Jag har inte satt upp några läsmål och tänker inte heller redovisa min läsning annat än i listan till höger och i eventuella recensioner. För mig är läsning ett nöje och en njutning, så varför skulle jag göra den till ett arbete? Det sparar jag till eventuella studier.
