Varför jag inte tycker om Historikern

Nu har jag tvingat mig att läsa de sista fyrtio sidorna av Historikern av Elizabeth Kostova. Den borde vara en bok som tilltalar mig. Det gör den inte och det finns ett antal skäl till det. efterforskningar på bibliotek och i gamla kloster i jakten på Dracula låter spännande. Det är det inte. Faktum är att boken är erbarmligt tråkig.

Det börjar med att berättaren hittar några gamla brev. Hon frågar sin far om dem och han börjar berätta en historia som började för länge sedan med en upphittad bok. Sedan berättad fadern om hur han börjar forska om boken och hur en professor försvinner. Återigen, det skulle kunna vara väldigt spännande.

Berättelsen sker på flera plan. Dels genom faderns berättelse om vad han upplevde för så många år sedan, dels genom breven från professorn. Senare berättar fadern genom brev till dottern i vilka han också återger andra brev. Dessutom förekommer en del resande genom Europa. Allt detta är förvirrande, och tråkigt. Det blir aldrig spännande eller kusligt. Inte ens när de slutligen når sitt mål hettar det till. Istället får man långa detaljerade beskrivningar av miljöerna och av vad folk sade och gjorde då för länge sedan.

Häri ligger romanens andra problem. De detaljerade beskrivningarna känns ibland helt malplacerade just för att det är brev det handlar om. Jag kan förstå att man i ett brev skulle vilja återge så exakt som möjligt vad någon sade och gjorde, så långt det är väsentligt för historien man vill berätta. Men ibland beskrivs varje gest på ett sätt som känns helt orealistisk. Hur skule man ens komma ihåg varje gång någon rättar till förklädet eller kliar sig på näsan? Det är naturligtvis alltid ett problem med brevromaner. Hur mycket skall tas med för att göra berättelsen begriplig och hur mycket skall utelämnas för att göra den trovärdig? Jag tycker Kostova misslyckas med det senare. Men det är naturligtvis bara min åsikt. Kanske skriver alla andra människor brev som är så detaljerade att de tråkar ut mottagaren?

Det behöver inte vara fel med en långsamt berättad roman men den måste ha något som håller mig kvar. Inte ens språket kändes särskilt tilltalande. Alla dessa detaljer. Hon sade si och gjorde så och under tiden såg hon sådan ut, Blä! Det hjälper inte med flera års efterforskningar om man inte kan göra något bra av det.

Kusligheter i Maine

Nu har jag äntligen läst ut Dark Hollow av John Connolly. Det tog lite tid eftersom läsenergin, eller all energi, har varit låg den senate tiden.

I denna andra bok om detektiven Charlie "Bird" Parker spökar det förflutna (återigen). Bird har flyttat hem till Maine och håller på att rusta upp det hus han ärvt. Pilly Purdue, en småskurk, har hamnat i knipa och Bird tar på sig att hjälpa honom, något som får konsekvenser.

Det är som vanligt gangsters med i leken. Den biten är är den minst intressanta i mitt tycke, men de spelar en något mindre roll än i förra delen. Annars är det sig likt. Det är detaljerade miljöbeskrivningar, underliga syner, dramatiska jakter och eldstrider, allt berättat med ett språk som är stundtals nästan poetiskt. Till skillnad från i Every Dead Thing känns berättelsen mer sammanhållen och inte så spretig. Dock är dödstalet lika väl tilltaget.

Slutomdömet blir: En riktigt spännande och ibland skrämmande bok som väcker lust att läsa fortsättningen.

Oavslutade böcker

På senare tid har det skrivits lite här och var? om outlästa böcker. Jag har några sådana också. Det är böcker som jag av någon anledning aldrig riktigt kom in i eller som jag tröttnade på. Orsakerna är många. Dessa skriverier fick mig i alla fall att plocka fram en av dem, Historikern av Elizabeth Kostova, och jag insåg att jag bara har ca 40 sidor kvar. Så nu tänker jag läsa ut den för att äntligen kunna skriva av mig om vad jag egentligen tycker. Om jag orkar.

Ännu ett litet test

Vad kan väl passa bättre så här på påskafton än ett litet test för att se vilken sf-författare jag är. Tack, Drömmarnas Berg för tipset.

Det var skönt att jag blev en som jag både har läst och tycker om. Dessutom gillar jag beskrivningen.

I am: Stanislav Lem This pessimistic Pole has spent a whole career telling ironic stories of futility and frustration. Yet he is also a master of wordplay so witty that it sparkles even when translated into English.

Which science fiction writer are you?

Sorg

Min lilla Ali finns inte mer

Jag bara trampar runt runt

Just nu känns det som om jag inte har något att komma med. Jag läser, inte så fort men knappast långsammare än vanligt. Jag har många funderingar kring böcker och läsning men de blir inte till mer än kommentarer på andras bloggar. Ibland när jag sitter och skriver en lång kommentar tänker jag att jag borde utveckla det till ett inlägg här istället men orken räcker inte till. Vore det inte för diverse utmaningar skulle inget alls hända på den här bloggen just nu.

När jag väl skriver något är det alltid om samma böcker. Jag tycks bara komma ihåg de som jag ser framför mig i bokhyllan, alla andra är som vaga minnen från ett fjärran förflutet. Därför cirkulerar samma författare i bokkedjor och tematrior. Det är av samma skäl som jag får hoppa över eller blir efter i vissa utmaningar. Det är synd för jag har läst så mycket i mitt liv och skulle vilja kunna plocka fram det i minnet.

Det är skönt att jag har min andra blogg där jag känner mig mer fri att skriva om allt som rör sig i huvudet just nu. Det är en hel del verkar det som.

Tematrio - Påskekrim

Den här gången vill Lyran att vi nämner tre deckarfavoriter. Författare böcker eller detektiver går alla lika bra, vilket är tur för mig eftersom jag har svårt att komma ihåg enskilda böcker.

1. John Dickson Carr får denna plats eftersom jag påmindes om honom när jag skrev bokkedja 13 nyligen. Han skrev spännande och ofta roligt under flera namn. De övernaturliga och de historiska deckarna var särskilt njutbara. Det är dessutom böcker som jag tror skulle hålla för en omläsning, särskilt med mitt dåliga minne.

2. Denna plats ger jag till Elizabeth George och särskilt då Med svek i sinnet eftersom min favorit Barbara Havers har huvudrollen i den. Jag tycker om det psykologiska djupet i hennes böcker med trovärdiga personer. Ibland går hon dock lite väl på djupet även med vissa bipersoner, vilket kan bli lite tjatigt.

3. Det finns många både författare och böcker som jag skulle vilja ha med på listan, men denna tredje plats går till Appleby's End av Michael Innes. Innes skrev många deckare, ofta med stor humor och lagom med ledtrådar till läsaren, och jag läste alla jag kom över. Appleby's End har en särskild plats i mitt hjärta. I den får man läsa hur Detective Inspector John Appleby träffar sin hustru. Jag minns att jag skrattade så jag grät. Tyvärr vågar jag inte läsa om den. Vissa upplevelser skall man nog behålla i minnet.

Bokkedjan 13: Spel

Den här gången blir min utgångspunkt Vem dödade riddaren? av Arturo Peréz Reverte. I denna bok får man följa en konservator som under en restauration av en tavla föreställande två män som spelar schack upptäcker en mystisk text bakom ett färglager. Texten lyder: Vem dödade riddaren? Efter att ha luskat ut att riddaren är en av schackspelarna försöker hon lösa gåtan. Detta görs genom att tavlans schackparti spelas baklänges. Samtidigt går en mördare, som också är schackspelare, lös i Madrid. Det är alltså mordgåtor på alla håll och oerhört spännande. Jag blev dock lite besvikenpå slutet.

Andra som skriver om urgamla mordgåtor är Josephine Tey som i En gammal skandal låter en sängbunden kommissarie lösa gåtan med prinsarna i Towern som enligt Shakespeare mördades av sin farbror Rikard III. Men var det verkligen så? Tey ger sin version av historien i denna mycket underhållande deckare.

Ett annat historiskt mord behandlar John Dickson Carr i Brottsligt förflutet. Jag kan helt ärligt säga att jag inte kommer ihåg så mycket av den här boken. Jag har läst flera historiska deckare av Carr men det var länge sedan och jag har svårt att skilja dem åt nu. JDC skrev många deckare med övernaturliga inslag.

Deckare eller spänningsromaner med övernaturliga inslag skriver också John Connolly. En sådan är Dark Hollow. Händelser ur det förflutna kommer tillbaka och spökar som så ofta i en här typen av böcker. Där har vi det förflutna igen. Spännande är det i alla fall och jag kommer med ett slutligt omdöme när jag läst ut boken.

Tematrio - Nobelpristagare

Jag tänker försöka mig på ännu en utmaning, denna gång från Lyran. Tre favoritböcker skrivna av nobelpristagare handlar det om denna gång. Först tänkte jag att jag inte hade läst några Nobelpristagare, sedan kom jag på en och till slut fick jag svårt att välja tre.

1. Strändernas svall av Eyvind Johnson. DEnna bok valde jag att läsa och skriva om för mitt arbete i Svenska A på komvux. Jag hade väl inte allt för stora förväntningar men den grep fullständigt tag i mig. Tack Evamaria som pratade så väl om den en gång. Språket är underbart. Det handlar om makt och ansvar. Jag älskar den.

2. Här väljer jag en bok av William Golding, Sjöfarares riter. Egentligen skulle de två följande delarna också platsa på listan men då skulle jag tvingas välja bort andra. Jag fastnade totalt för den här boken om en grupp människor på väg på en lång resa till havs. En mycket intressant berättelse om hur människor kan bete sig i speciella situationer, t.ex. instängda på ett skepp under en lång resa.

3. Pesten av Albert Camus. Det var nog mest sjukdomen som fascinerade mig när jag läste denna på gymnasiet. Jag tror jag skulle läsa den med andra ögon idag. Den står i bkhyllan och väntar på att bli läst.

Jag har lyssnat på veckans Kino.

Veckans Kino handlade bl.a. om Battlestar Galactica som är en favorit. Jag har bara sett de två första säsongerna men hörde till min glädje att femman skall visa resten också, dock sent på fredagarna. Det är inget nytt, de har alltid gett serien en dålig tid.

Jag gillar science fiction både i litteraturen och som tv och film, men tycker främst om rymd-sf. Sådan sf är ofta ganska tramsig i tv med mycket att störa sig på. Battlestar Galactica är dock ett undantag. Den känns djupare, mörkare och inte alltid så pålitiskt korrekt.