söndag 16 mars 2008

Om läsning (Proust)


Denna boks lilla format gjorde den till en lämplig bok att ta med och läsa på lunchen. Trodde jag. Boken är visserligen liten till omfånget men inte till innehållet och den kräver både koncentration och eftertanke, och gärna ett anteckningsblock. Kanske inte den mest lämpliga boken att läsa i ett bullrigt tryckeri.

Prousts språk är snirkligt och snårigt med långa, ibland mycket långa, meningar. Under beskrivningarna av barndomens läsning ger det en underbar närvarokänsla. Men när han börjar sitt resonemang om betydelsen av och faran med läsning tappar jag tråden och får läsa om både en och två gånger för att hitta den igen.

Proust menar att läsningen i sig aldrig kan ge sanningen utan att man måste söka den inom sig själv. Läsningen kan vara en hjälp till ett rikare själsliv, men kan inte själv utgöra det.

Läsningen befinner sig vid tröskeln till det andliga livet; den utgör det inte.
Han menar att läsningen är farlig om man låter sig serveras sanningar i stället för att söka dem inom sig själv. I detta ligger en paradox, då det ju är just detta han gör, serverar oss sin sanning.
Vidare jämför Proust läsningen med vänskap. Böckerna och dess författare blir vänner som man kan umgås med helt på sina egna villkor. Jag tycker den tanken är vacker. Den stämmer väl överens med min egen uppfattning om litteratur och läsning.

Jag är inte helt säker på vad jag tycker om boken. Den är intressant och bitvis mycket vacker. Det är intressanta idéer som förs fram och den kräver en hel del av mig som läsare. Det tycker jag inte är något negativt, tvärtom. Men samtidigt har Proust en tendens att brodera ut och flyta iväg som ger mig lust att säga åt honom att hålla sig till ämnet. Det är bara det att jag har glömt bort vilket ämnet är. Men jag är glad att ha läst den och hoppas att jag någon gång i framtiden får diskutera den med någon.

11 Comments:

Olivia said...

Jag får väl ta och läsa den, så du får någon att diskutera den med. Jag äger faktiskt ett exemplar (vi har nog fått den från samma källa).

Marianne said...

Vad kul, ännu en bra bokblogg!

Du skriver att du motvilligt har börjat läsa fantasy. Själv har jag inte ens börjat, men jag har skaffat den första delen i Abercrombies trilogi.
Har du läst något av honom?

SF är jag inte heller så hemma på; hittills är Ender's Game den enda i den genren. Gillade den verkligen, men mer har det inte blivit.
Några SF-tips, kanske?

Arina said...

Tack!

Abercrombie är helt underbar, har läst de två första. Hans romanfigurer är mångbottnade och intressanta och man känner verkligen för dem.

Själv älskar jag Card. Både den serie som skildrar Enders liv och den egentliga fortsättningen på Ender's Game, Shadow-serien med början i Ender's Shadow. Sedan är songmaster en av mina favoriter genom tiderna.

Marianne said...

Det låter lovande, då blir det nog Abercrombie när det är dags att börja på en ny bok.

Songmaster ska kollas upp :-)

Arina said...

Olivia: Läs den, den är ganska kort. Ja, vi har nog fått den från samma källa.

Olivia said...

På tal om Abercrombie: Nu är del tre beställd!

Arina said...

Sätt upp mig på lånelistan!

Björn said...

Proust är fantastisk, På spaning efter den tid som flytt är det bästa som skrivits alla kategorier. Han är extremt besvärlig med alla bisatser och semikolon och inskjutna satser - blomsterspråk, långsökta paralleller och referenser som får sin förklaring tio rader senare, men allt är också underbart: det är nog inte meningen att man ska lägga pannan i djupa veck och försöka förstå exakt allt. Läs förbehållslöst, invänta belöningarna, epifanierna - - -

Arina said...

Någon gång skall jag ge mig i kast med På spaning... men jag får nog köpa den först. Proust kräver tid känner jag. det är inga böcker man slukar.

storyteller said...

På spaning är knepig men det är som en tidvattenvåg, man dras med och slukas av den, men man kan inte kontrollera den.

Har tänkt läsa Om läsning under en längre tid redan men det har inte blivit av än. Kanske jag får ta det här inlägget som inspiration att börja :D

Arina said...

Läs den! Den är i alla fall mycket kortare än På spaning... och den har du ju uppenbarligen tagit dig igenom, om jag tolkar din kommentar rätt. Men det kanske är som Björn skriver, man måste vara helt öppen när man läser Proust. Nu vet jag det till nästa gång.