The Algebraist av Iain M Banks

Ordrik. Det första jag lägger märke till är hur ordrik berättelsen är. Banks staplar adjektiv, begrepp, ja helt enkelt ord på varandra på ett sätt som ibland blir nästan överväldigande. Han använder språket för att måla upp en myllrande, levande, vacker och brutal värld.

Svindlande. Det är en stor värld som beskrivs. Eller ett universum kanske är ett bättre ord, för faktum är att berättelsen rör sig över en hel galax, och även om den utspelar sig under en tidsrymd av sex månader så finns där ett djup som är mycket mycket längre än så. Det handlar om galaxens historia som sträcker sig långt bak i tiden och som mänskligheten bara varit en liten liten del av.

Lite om handlingen. Olika solsystem är sammanbundna med portar genom genom vilka man via maskhål kan färdas snabbt mellan de olika systemen. Ulubis-sytemet förlorade sin port i en attack flera hundra år tidigare. Nu hotas man av en invasion. Fassin Taak är en Seer som studerar the Dwellers - varelser som befolkar galaxens alla gasjättar - och deras enorma bibliotek. Han sänds till gasjätten Nasqueron för att hitta en lista eller en slags nyckel till en lista som kan avslöja hur man hittar och använder ett ett hemligt nätverk av portar som ägs av the Dwellers. Det blir många förvecklingar och en vild jakt på någon som kan och vill avslöja något som har hållits hemligt i miljarder år.

Beskrivningen av the Dwellers är ingående och gör dem till mycket levande personer som det är lätt att fästa sig vid. Även vissa bifigurer lämnar ett avtryck. De beskrivs med humor och det är svårt att inte skratta åt deras sorglöshet. Över huvud taget tycker jag mycket om Banks humor. De framkallar sällan gapskratt, men man ler ofta.

Något som jag fann lite störande är de svåra namnen. Jag kan förstå att det kan vara nödvändigt för trovärdigheten att de olika varelserna har fantasifulla och inte alltid så lättuttalade namn, men för läsningen är det faktiskt ett hinder. Särskilt om man, som jag, läser högt. Det blir tvärstopp ibland.

Det är en storslagen, vacker, sorglig berättelse som grep tag i mig ända till slutet. Språket, handlingen, humorn, personerna, allt bildade en helhet som kommer att stanna kvar hos mig ett bra tag.

Och hur skall jag tolka det här?

Jag gjorde det här testet som jag hittade hos Calliope och fick det här resultatet:

Sjuk

Men egentligen är det inte så synd om mig. Jag är bara så där lagom läs-sjuk, tillräckligt dålig för att med gott samvete kunna krypa i säng med en bok, men inte så dålig att jag inte orkar läsa. Det betyder att jag äntligen kommer någon vart med läsningen och det känns bra. The Algebraist är riktigt spännande nu mot slutet. Snar tkommer det nog en recension.

Dikt

En del glädje
en del vemod
en del fasa
det är våren för mig

Ljumma vindar får mig att dansa
Älskande par får mig att sucka
Men jag vet att när jag somnar
kommer det en spindel
och kryper in i mitt öra

Tack Arthur C Clarke

Arthur C Clarke är död. Han var en av de författare som lärde mig älska science fiction. Möte med Rama och År 2001 är böcker som jag läste och läste om, alltid med samma sug i magen. Ett sug av spänning, förundran, sorg och glädje. Jag har inte läst alla hans böcker. Någonstans mellan att biblioteket slutade att köpa in sf och att jag upptäckte sf-bokhandeln tappade jag liksom bort honom. Men det var han som en gång ledde in mig på den rätta (sf) vägen. Rama står i bokhyllan och väntar på ytterligare en omläsning. Det är kanske dags nu.

Om läsning (Proust)

Denna boks lilla format gjorde den till en lämplig bok att ta med och läsa på lunchen. Trodde jag. Boken är visserligen liten till omfånget men inte till innehållet och den kräver både koncentration och eftertanke, och gärna ett anteckningsblock. Kanske inte den mest lämpliga boken att läsa i ett bullrigt tryckeri.

Prousts språk är snirkligt och snårigt med långa, ibland mycket långa, meningar. Under beskrivningarna av barndomens läsning ger det en underbar närvarokänsla. Men när han börjar sitt resonemang om betydelsen av och faran med läsning tappar jag tråden och får läsa om både en och två gånger för att hitta den igen.

Proust menar att läsningen i sig aldrig kan ge sanningen utan att man måste söka den inom sig själv. Läsningen kan vara en hjälp till ett rikare själsliv, men kan inte själv utgöra det.

Läsningen befinner sig vid tröskeln till det andliga livet; den utgör det inte.

Han menar att läsningen är farlig om man låter sig serveras sanningar i stället för att söka dem inom sig själv. I detta ligger en paradox, då det ju är just detta han gör, serverar oss sin sanning.
Vidare jämför Proust läsningen med vänskap. Böckerna och dess författare blir vänner som man kan umgås med helt på sina egna villkor. Jag tycker den tanken är vacker. Den stämmer väl överens med min egen uppfattning om litteratur och läsning.

Jag är inte helt säker på vad jag tycker om boken. Den är intressant och bitvis mycket vacker. Det är intressanta idéer som förs fram och den kräver en hel del av mig som läsare. Det tycker jag inte är något negativt, tvärtom. Men samtidigt har Proust en tendens att brodera ut och flyta iväg som ger mig lust att säga åt honom att hålla sig till ämnet. Det är bara det att jag har glömt bort vilket ämnet är. Men jag är glad att ha läst den och hoppas att jag någon gång i framtiden får diskutera den med någon.

Dörren till sommaren

När jag var barn läste jag allt jag kom över av Robert A Heinlein. The Door into Summer kom ut 1957 och utspelar sig i framtiden, nämligen det fantastiska 1970-talet då det finns en hushållsrobot i varje hem (nästan). Dan Davis, uppfinnare av dessa hushållshjälpmedel, blir bedragen av sin fästmö och sin kompanjon och beslutar sig för att låta frysa ned sig och sin katt Pete för att tinas upp trettio år senare, år 2000. Allt går förstås inte enligt planerna utan det utvecklas till en riktigt spännande historia som involverar tidsresor.

Det är en ganska enkel historia, det är inga djupa tankar eller idéer som förs fram. Trots detta är det en bok som har gjort avtryck hos mig. Tillsammans med Dubbelstjärna är den nog min Heinlein-favorit. Den är typisk heinleinsk om en ganska vanlig människa som hamnar i en ovanlig situation. Den är vilsam att läsa för man vet att allt ordnar sig till slut. Och så finns det ju en katt med, Pete som alltid hoppas att sommaren skall finnas på andra sidan dörren.

Hemma igen

Nej, det blev ingen dator. Det fattas fortfarande delar så jag får dras med mitt gamla hatobjekt ett tag till. Men en bok blev det. Glasshouse av Charles Stross, inbunden för femtionio kronor. Eftesom jag brukar få kramp i handen när jag läser pocket så är jag mycket nöjd med mitt inköp. Önskelistan är längre än så men det är väl inte mitt sista göteborgsbesök. Hade jag bara hunnit läsa lite på tåget istället för att somna så hade helgen varit perfekt.