Accelerando av Charles Stross

Jag brukar nästan alltid börja mina recensioner med en kort beskrivning av handlingen men det är inte helt lätt med den här boken. Det är en släktsaga som spänner över tre generationer eller kanske en berättelse om människans utveckling bortom människan. Den innehåller sådana element som uppladdade humrar som blir piloter, ett mystiskt bagage, en katt som inte är någon katt, copyrightgangsters och en hel del andra ännu underligare ting.

Berättelsen börjar i en nära framtid cirka tio år från vår tid och sträcker sig över hela århundradet och en bit till. Människan håller på att utvecklas bortom de kroppar av kött och blod som vi nu är. Några välkomnar utvecklingen andra försöker bromsa den. Politik och ekonomi berörs. Allt går i ett rasande tempo, alla hänger inte med. Jag gjorde knappt kan jag säga. Jag anser mig vara ganska bra på engelska men det är mycket tekniska termer och en del beskriver dessutom saker som inte finns (än). Långa stunder förstod jag ingenting och jag tro inte det hade hjälpt om den var på svenska.

Men roligt är det. Stross är alltid rolig, även när han skriver mer allvarliga berättelser. Jag fäster mig alla personerna och känner en viss saknad varje gång berättelsen skiftar fokus till en ny huvudperson. Det är inte min favorit-Stross men jag är glad att ha läst den och jag längtar efter mer.

David Eddings är död

Jag läste just på en blogg att David Eddings är död. Själv har jag ingen relation till honom men har förstått att många har hans serier som lyckliga ungdomskärlekar. Jag tror att han för många fungerade som Jordan fungerade för mig, som en inkörsport till fantasyn. Alltså skyndade jag mig till bokbloggarna för att se vad folk skriver om detta men hittills ingenting.

Kanske har mina favoritbloggare ingen relation till honom eller så samlar de sig för att skriva ett riktigt långt och kärleksfull farväl. Jag väntar med spänning.

Tematrio - Utomämnes

Den här gången får vi möjligheten att helt fritt berätta vad vi vill om oss själva. Mitt favoritämne.

1. Jag är gjord i Zürich, född i Lund, uppvuxen i Göteborg och bor numera i Munkedal. Jag har många syskon, tre av dem har jag aldrig träffat och vet faktiskt inte vad de heter ens. Det gör mig lite ledsen. Jag har flyttat minst femton gånger i mitt liv men bara vantrivts på två ställen.

2. Några saker jag tycker om: Böcker (såklart), datorspel, prylar, djur (särskilt lilla pitbullen Ruffa), choklad, science fiction (i alla former), Coops punschrullar, te, vintern, humor, tv, superhjältefilmer och romantiska komedier.

3. Några saker jag inte tycker om: Sommaren, spindlar, flugor, värme, humorbefriade människor, kärleksfilmer, Robert i Boxer-reklamen, Eniro-smurfarna, barn, orättvisor, mobbning, människor som tycker de vet bättre än jag hur jag skall leva mitt liv, dålig svenska, förkortningar, smileys, min oförmåga att få saker gjorda.

44

Nu sitter jag här och kan kalla mig 44-åring. Hur känns det egentligen? Ganska bra faktiskt. Faktum är att jag känner mig ungefär som när jag var tjugofem förutom att jag mår bra. Jag mådde inte bra som 25-åring eller som 18-åring, eller för den delen som 12-åring. De senaste tre åren av mitt liv har inneburit en förändring till det bättre, en insikt om att jag till stor del kan påverka hur jag mår. Visst har jag saker i bagaget som jag aldrig blir av med men jag behöver liksom inte släpa med mig det överallt.

Jag var mycket mer nojig över att fylla 25. Då umgicks jag i kretsar där folk utbildade sig, gifte sig och skaffade barn innan de fyllt 30 och jag hade inte ens påbörjat något sådant projekt och kunde inte se hur jag skulle kunna göra det inom överskådlig framtid. Det var ångest och panik och en känsla av totalt misslyckande. Det tog många år att komma till insikt om att jag har rätt att forma min egen tillvaro efter mina önskningar och behov.

När jag närmade mig 40 och började få gråa hår tyckte jag mest att det var komiskt. Än idag blir jag full i skratt när jag ser mig i spegeln eller hittar ett vitt hårstrå på tröjan. Jag kan inte komma ifrån känslan att jag inombords är samma person som galopperade runt i trädgården och hoppade över pinnar som barn, att det bara är övervikt och dålig kondition som får mig att avhålla mig från sådana lekar nu.

Det jag var mest rädd för som barn var att bli för gammal för att få leka. Men lusten att leka förändrades så sakta och jag hittade ett annat utlopp för den. Datorspelen har gett mig ett sätt att tillbringa tid i en fantasivärld utan att folk kastar alltför undrande blickar på mig. Men jag drar mig inte för att slänga mig på gräsmattan och brottas med hunden.

Min förra chef ringde idag för att gratulera mig och sade att nu var det dags att bli vuxen. Nej, verkligen inte! svarade jag. Jag hoppas att jag aldrig blir vuxen. Men jag är ju vuxen. Jag hyr ett stort hus med allt vad det innebär av avloppsrensning och annat elände. Jag arbetar och betalar skatt och jag betalar mina räkningar i tid (för det mesta). Jag tycker det ger mig rätten att kalla mig vuxen. Att jag sen hellre tillbringar några timmar med att "leka" vid datorn än att gräva i trädgården är väl min ensak. Jag tar mig rätten att fortsätta vara den jag är med allt vad det innebär.

Det enda jag sörjer över är att jag aldrig fick studera vid högskolan. Under skoltiden var det en fråga om att kämpa för sin överlevnad. Mina slutbetyg från gymnasiet var urusla men jag var så oerhört trött att jag ändå inte hade orkat läsa vidare. Det handlade bara om att försöka överleva. Men för några år sedan läste jag på komvux och det gick så oerhört bra för mig. Jag hade lusten att lära mig och var fast besluten att inte låta rädslan regera. Jag ville verkligen läsa vidare och sökte och kom in på två kurser. Men min ekonomi klarar inte studier. Förutom åldershindret har jag mitt bagage som gör att jag aldrig kommer att få något välbetalt arbete. Det är helt enkelt inte vettigt att dra på sig studieskulder, så det förblir en dröm.

Sedan känns det lite trist att det skulle gå fyrtio år av mitt liv innan jag hittade balans i tillvaron men det finns ju de som aldrig hittar den så jag är lyckligt lottad.

Tematrio - Omläsning

Äntligen en tematrio som jag kan vara med på. Denna vecka frågar Lyran efter böcker/serier/texter som vi gärna läser om. Jo, sådana finns det gott om i mitt bibliotek vilket är ett skäl till att jag vill äga mina favoriter. Jag vill ju när som helst kunna plocka fram dem och läsa om dem.

Här följer min trio. Ordningen har ingen egentlig betydelse.

1. Narnia-böckerna av C S Lewis är de första jag kommer att tänka på och inte utan anledning heller. Det var en stor lycka när jag lärde mig läsa och unde läsa dem själv för mamma bara började på bok efter bok men orkade aldrig läsa klart dem för mig. Denna serie återvänder jag till nästan varje år, nuförtiden läser jag dock inte helt koncentrerat utan skummar bara förbi mindre älskade partier.

2. Downbelow Station av C J Cherryh. Den här boken utspelar sig till större delen på en rymdstation och skildrar när kriget kommer dit. Den ingår bland Cherryhs Union-Alliance-böcker och varje gång jag får tag i någon ny så börjar jag med att läsa den här för att komma i stämning. Nu håller Finit's End, en annan bok i serien, i viss mån på att ta över rollen som stämningsskapare så kanske skall jag helt enkelt skriva Union-Alliance-böckerna?

3. Lite svårare nu men det får bli något av Robert A Heinlein. Double Star hör nog till de jag har läst flest gånger. Jag älskar berättelsen om den något misslyckade skådespelaren som får hoppa in och uppträda som en kidnappad politiker för att förhindra en politisk katastrof.

Sorgligt men sant

Just nu är det roligare att hänga på PC Gamers forum än att hålla på med bloggen. När jag skriver i litteraturtråden där så får jag omedelbar respons, här får jag knapp någon respons alls. Ja, jag vet att det är mitt eget fel, jag uppdaterar för sällan bland annat. Det får mig i alla fall att känna en längtan efter ett litteraturforum där man kan skriva om och diskutera saker utan att först tänka i timmar och leta och slå i uppslagsböcker. Nu överdriver jag lite men det är så det känns med bloggandet.

Att skriva om en bok jag har läst är oftast ganska lätt, jag hade ju tankar under läsningen kring det jag läste. Men när jag skriver lite mer allmänt om läsning eller litteratur känner jag ett tvång att det skall vara djupt och påläst, och jag är varken djup eller påläst.

Jag har förstått att många bloggare går ingenom en bloggsvacka förr eller senare. Jag hoppas och tror att jag kommer tillbaka med lite fler tankar och idéer kring det här med böcker och literatur. Det är ju trots allt ett favoritämne. Framför allt hoppas jag att jag kan komma igång med läsningen igen, jag saknar verkligen att totalt uppslukas av en berättelse.

Djävulens timma och En stoikers fostran av Fernando Pessoa

Fernando Pessoa var en komplicerad man Han skapade ett antal fiktiva författargestalter, heteronymer, vilka han kunde använda sig av för att skriva i många olika stilar. Dessutom använde han dem till att kommentera varandras texter i tidskrifter. Denna lilla bok innehåller två noveller varav en är skriven i början och en i slutet på hans författarskap.

I den första, Djävulens timma, möter vi Djävulen. En Kvinna har varit på fest. På vägen hem åtföljs hon av en man som visar henne världen. Mannen är Djävulen själv. Det är inte Djävulen som en ond demon utan snarare som ett komplement till Gud. Han hävdar själv att han vidmakthåller Gud genom att förneka honom.

Jag tycker mycket om den här novellen. Språket är fullt av små tankar och uttryck som tilltalar mig.

Kroppen lever genom att sönderfalla så länge inte sönderfallet har gått alltför för långt. Om den inte sönderföll i varje sekund skulle den vara ett mineral.

Berättelsen gör hopp i tid och rum och är alltså inte kronologiskt berättad. Det saknar betydelse då det inte finns någon egentlig handling utan det istället är tankarna som är det viktiga. De små sanningar som den evige lögnaren serverar oss. Just däri ligger en paradox. Djävulen berättar hur allt ligger till, hur saker och ting hänger ihop men säger sedan att han inte ens vet vad sanning är.

Den andra novellen är ett testamente över ett olevt liv och ett misslyckat författarskap. Baron de Teive tänker ta livet av sig men bränner först sina manuskript, sedan skriver han detta testamente. Det är bitvis mycket fragmentariskt skrivet, något som speglar baronens, och också Pessoas, författarskap. Efter Pessoas död hittades stora mängder anteckningar, utkast och manuskript. Jag tycker inte så mycket om den här novellen. Visserligen finns här några tankar och idéer som tilltalar mig, men på det stor hela är det en lång förklaring av ett misslyckande. Det är så jag upplever det när jag läser den.

Lyckliga slut?

Jag har inget emot lyckliga slut. Faktum är att jag behöver dem ibland. Men det händer ibland att det som borde vara ett lyckligt slut inte känns som ett sådant.

Ett exempel är En vän i nöden av Robert Westall. Den utspelar sig under andra världskriget och handlar om Harry som under en bombnatt förlorar hem och familj. När han dras levande ur spillrorna bestämmer han sig för att fly för att inte tvingas bo i fosterhem. Tillsammans med en herrelös hund börjar han sina vandringar. Han träffar på många människor, både goda och mindre goda och hamnar slutligen hos en man som är villig att ta hand om honom. Mannen vill göra det ordentligt genom att adoptera Harry. Då visar det sig att Harrys familj har överlevt. Slutet gott, allting gott. Eller?

Nej jag tycker inte det. När Harry äntligen har funnit ro i tillvaron och ett tryggt hem så skall han slitas upp och återförenas med föräldrar som inte alls är överlyckliga över att han lever utan bara arga för att han tog med sig familjens viktiga papper. Det känns inte som en trevlig och harmonisk familj och därför blev jag ledsen när jag läste boken. Löjligt? Ja säkerligen, men så fungerar jag.

Lite på samma sätt kände jag som barn när jag läste sagor som Skönheten och odjuret, eller andra förvandlingssagor där någon ung hjälte eller hjältinna blev kär i någon best eller någon människa i djurgestalt, till exempel Askepåten och den lilla åttan. När hjälten blev förälskad bröts förtrollningen och föremålet för förälskelsen förvandlades till en underskön prins eller prinsessa, och jag blev besviken. Jag tyckte det var så tilltalande att någon kunde älska en råtta eller ett odjur men efter förvandlingen försvann magin. Kärleken blev vanlig och tråkig. Det är först som vuxen jag kan förstå och definiera dena känsla av besvikelse.

Det började med Facebook

Just nu skrivs det mycket om boktipset.se. Jag kände mig väldigt osugen redan redan från början och efter att ha läst diskussioner som här, här eller här kan jag inte direkt påstå att lusten har ökat. Faktum är att jag inte ens har besökt sidan och inte heller planerar att göra det. Det låter låter som en rörig och stökig sida med alldeles för mycket oönskad information, ungefär som Facebokk.

Så sent som i december 2007 registrerade jag mig på Facebook. Jag var väl lite nyfiken och tänkte att det kunde vara ett bra sätt att hålla kontakt med mina vänner. I början var det faktiskt ganska kul. Jag gick med i några få intressegrupper men ägnade mesta tiden åt att lägga in boktitlar i två olika små program. Sedan var jag mätt. Det finns så otroligt mycket skit på Facebook och varenda litet program envisades med att skicka små meddelanden till mig om allt möjligt. Jag struntar i om gurkbjörn har lagt in Brokeback Mountain som en favoritfilm, jag vet inte vem gurkbjörn är och struntar i hans filmsmak. Mina få vänner finns det bättre sätt att hålla reda på. Dessutom började jag blogga i januari 2008 och det tog tid och energi, och var dessutom mycket mer givande.

Sedan upptäckte jag LibraryThing. Där kan jag enkelt lägga in mina boktitlar genom att söka på ISBN-numret vilket jag gillar skarpt. Dessutom kan man välja att söka i fler databaser än Amazon vilket är jättebra för äldre eller svenska böcker t.ex. Jag håller på att föra in alla mina böcker, eller åtminstone dem som jag bryr mig om. Det som är skönt med LibraryThing är att den överflödiga informationen som ges trots allt är ganska diskret. Jag struntar i boktipsen och annat strunt. Jag vill mest ha en katalog över mitt bibliotek.

Boktips får jag på annat håll. Till exempel genom sf-bokhandeln som hittills inte har lurat på mig något dåligt. Bokbloggar är också ett bra sätt. Man lär sig efter ett tag vilka som verkar ha samma smak som en själv. Jag saknar aldrig intressanta titlar.

Vad jag däremot skulle kunna vara intresserad av är det som Maria efterfrågar, ett litteraturforum helt enkelt. Visst förs det diskussioner på bloggarna men det kan bli lite spretigt ibland. Ett forum kunde kanske samla ihop litteraturintresserade på samma sätt som bokbloggar.nu samlat upp bokbloggarna. Visst skulle det ta viss energi och kraft från bloggandet men det skulle troligen ge mer än att hänga på boktipset.se.

Jag kan i alla fall lugna mina få läsare med att jag inte tänker sluta blogga även om jag just nu går på sparlåga. Men det beror på vårtrötthet. Jag kommer tillbaka!

Teamtrio: djur

Den här veckan handlar Lyrans tematrio om djur och till skillnad från förra veckans tema har alltför lätt att komma på titlar. Som barn slukade jag både hästböcker och Wahlströms djurböcker så det finns en del att välja bland.

1. Vackra Svarten av Anna Sewell får man följa en häst genom livet. Den skrevs, om jag förstått saken rätt, först och främst för människor som arbetade med hästar. Jag läste den som barn och minns att jag fällde många tårar över svartens öde. Han berättar själv om sitt liv från födsel till slutet på sitt liv. Han är först älskad ridhäst för att senare i livet bli en droskhäst och han far illa under vissa av sina ägare.

2. Här tänker jag välja en bok som jag faktiskt inte läst men som står i bokhyllan. Det är en av sambons favoriter som han har talat om och som jag hoppas hinna läsa någon gång. Duncton Wood av William Horwood, första boken av sex om mullvadar någonstans i England. Saga, fantasy eller väldigt realistiskt? Det vet jag inte riktigt. Lite av varje kanske. Den har jämförts med Watership Down som jag inte heller har läst.

3. Nu tänker jag fuska och ta en titel som jag redan använt i Bokkedjan. Dreamsnake av Vonda N McIntyre är en efter katastrofen-bok om en läkare som reser omkring i en härjad värld med sina tre läkeormar Gräs, Dis och Sand. Det är en absolut favorit som jag nog kommer att nämna fler gånger.