lördagen den 25:e april 2009

Lyckliga slut?

Jag har inget emot lyckliga slut. Faktum är att jag behöver dem ibland. Men det händer ibland att det som borde vara ett lyckligt slut inte känns som ett sådant.

Ett exempel är En vän i nöden av Robert Westall. Den utspelar sig under andra världskriget och handlar om Harry som under en bombnatt förlorar hem och familj. När han dras levande ur spillrorna bestämmer han sig för att fly för att inte tvingas bo i fosterhem. Tillsammans med en herrelös hund börjar han sina vandringar. Han träffar på många människor, både goda och mindre goda och hamnar slutligen hos en man som är villig att ta hand om honom. Mannen vill göra det ordentligt genom att adoptera Harry. Då visar det sig att Harrys familj har överlevt. Slutet gott, allting gott. Eller?

Nej jag tycker inte det. När Harry äntligen har funnit ro i tillvaron och ett tryggt hem så skall han slitas upp och återförenas med föräldrar som inte alls är överlyckliga över att han lever utan bara arga för att han tog med sig familjens viktiga papper. Det känns inte som en trevlig och harmonisk familj och därför blev jag ledsen när jag läste boken. Löjligt? Ja säkerligen, men så fungerar jag.

Lite på samma sätt kände jag som barn när jag läste sagor som Skönheten och odjuret, eller andra förvandlingssagor där någon ung hjälte eller hjältinna blev kär i någon best eller någon människa i djurgestalt, till exempel Askepåten och den lilla åttan. När hjälten blev förälskad bröts förtrollningen och föremålet för förälskelsen förvandlades till en underskön prins eller prinsessa, och jag blev besviken. Jag tyckte det var så tilltalande att någon kunde älska en råtta eller ett odjur men efter förvandlingen försvann magin. Kärleken blev vanlig och tråkig. Det är först som vuxen jag kan förstå och definiera dena känsla av besvikelse.

fredagen den 24:e april 2009

Det började med Facebook

Just nu skrivs det mycket om boktipset.se. Jag kände mig väldigt osugen redan redan från början och efter att ha läst diskussioner som här, här eller här kan jag inte direkt påstå att lusten har ökat. Faktum är att jag inte ens har besökt sidan och inte heller planerar att göra det. Det låter låter som en rörig och stökig sida med alldeles för mycket oönskad information, ungefär som Facebokk.

Så sent som i december 2007 registrerade jag mig på Facebook. Jag var väl lite nyfiken och tänkte att det kunde vara ett bra sätt att hålla kontakt med mina vänner. I början var det faktiskt ganska kul. Jag gick med i några få intressegrupper men ägnade mesta tiden åt att lägga in boktitlar i två olika små program. Sedan var jag mätt. Det finns så otroligt mycket skit på Facebook och varenda litet program envisades med att skicka små meddelanden till mig om allt möjligt. Jag struntar i om gurkbjörn har lagt in Brokeback Mountain som en favoritfilm, jag vet inte vem gurkbjörn är och struntar i hans filmsmak. Mina få vänner finns det bättre sätt att hålla reda på. Dessutom började jag blogga i januari 2008 och det tog tid och energi, och var dessutom mycket mer givande.

Sedan upptäckte jag LibraryThing. Där kan jag enkelt lägga in mina boktitlar genom att söka på ISBN-numret vilket jag gillar skarpt. Dessutom kan man välja att söka i fler databaser än Amazon vilket är jättebra för äldre eller svenska böcker t.ex. Jag håller på att föra in alla mina böcker, eller åtminstone dem som jag bryr mig om. Det som är skönt med LibraryThing är att den överflödiga informationen som ges trots allt är ganska diskret. Jag struntar i boktipsen och annat strunt. Jag vill mest ha en katalog över mitt bibliotek.

Boktips får jag på annat håll. Till exempel genom sf-bokhandeln som hittills inte har lurat på mig något dåligt. Bokbloggar är också ett bra sätt. Man lär sig efter ett tag vilka som verkar ha samma smak som en själv. Jag saknar aldrig intressanta titlar.

Vad jag däremot skulle kunna vara intresserad av är det som Maria efterfrågar, ett litteraturforum helt enkelt. Visst förs det diskussioner på bloggarna men det kan bli lite spretigt ibland. Ett forum kunde kanske samla ihop litteraturintresserade på samma sätt som bokbloggar.nu samlat upp bokbloggarna. Visst skulle det ta viss energi och kraft från bloggandet men det skulle troligen ge mer än att hänga på boktipset.se.

Jag kan i alla fall lugna mina få läsare med att jag inte tänker sluta blogga även om jag just nu går på sparlåga. Men det beror på vårtrötthet. Jag kommer tillbaka!

måndagen den 20:e april 2009

Teamtrio: djur

Den här veckan handlar Lyrans tematrio om djur och till skillnad från förra veckans tema har alltför lätt att komma på titlar. Som barn slukade jag både hästböcker och Wahlströms djurböcker så det finns en del att välja bland.

1. Vackra Svarten av Anna Sewell får man följa en häst genom livet. Den skrevs, om jag förstått saken rätt, först och främst för människor som arbetade med hästar. Jag läste den som barn och minns att jag fällde många tårar över svartens öde. Han berättar själv om sitt liv från födsel till slutet på sitt liv. Han är först älskad ridhäst för att senare i livet bli en droskhäst och han far illa under vissa av sina ägare.

2. Här tänker jag välja en bok som jag faktiskt inte läst men som står i bokhyllan. Det är en av sambons favoriter som han har talat om och som jag hoppas hinna läsa någon gång. Duncton Wood av William Horwood, första boken av sex om mullvadar någonstans i England. Saga, fantasy eller väldigt realistiskt? Det vet jag inte riktigt. Lite av varje kanske. Den har jämförts med Watership Down som jag inte heller har läst.

3. Nu tänker jag fuska och ta en titel som jag redan använt i Bokkedjan. Dreamsnake av Vonda N McIntyre är en efter katastrofen-bok om en läkare som reser omkring i en härjad värld med sina tre läkeormar Gräs, Dis och Sand. Det är en absolut favorit som jag nog kommer att nämna fler gånger.

söndagen den 19:e april 2009

Varför jag inte tycker om Historikern

Nu har jag tvingat mig att läsa de sista fyrtio sidorna av Historikern av Elizabeth Kostova. Den borde vara en bok som tilltalar mig. Det gör den inte och det finns ett antal skäl till det. efterforskningar på bibliotek och i gamla kloster i jakten på Dracula låter spännande. Det är det inte. Faktum är att boken är erbarmligt tråkig.

Det börjar med att berättaren hittar några gamla brev. Hon frågar sin far om dem och han börjar berätta en historia som började för länge sedan med en upphittad bok. Sedan berättad fadern om hur han börjar forska om boken och hur en professor försvinner. Återigen, det skulle kunna vara väldigt spännande.

Berättelsen sker på flera plan. Dels genom faderns berättelse om vad han upplevde för så många år sedan, dels genom breven från professorn. Senare berättar fadern genom brev till dottern i vilka han också återger andra brev. Dessutom förekommer en del resande genom Europa. Allt detta är förvirrande, och tråkigt. Det blir aldrig spännande eller kusligt. Inte ens när de slutligen når sitt mål hettar det till. Istället får man långa detaljerade beskrivningar av miljöerna och av vad folk sade och gjorde då för länge sedan.

Häri ligger romanens andra problem. De detaljerade beskrivningarna känns ibland helt malplacerade just för att det är brev det handlar om. Jag kan förstå att man i ett brev skulle vilja återge så exakt som möjligt vad någon sade och gjorde, så långt det är väsentligt för historien man vill berätta. Men ibland beskrivs varje gest på ett sätt som känns helt orealistisk. Hur skule man ens komma ihåg varje gång någon rättar till förklädet eller kliar sig på näsan? Det är naturligtvis alltid ett problem med brevromaner. Hur mycket skall tas med för att göra berättelsen begriplig och hur mycket skall utelämnas för att göra den trovärdig? Jag tycker Kostova misslyckas med det senare. Men det är naturligtvis bara min åsikt. Kanske skriver alla andra människor brev som är så detaljerade att de tråkar ut mottagaren?

Det behöver inte vara fel med en långsamt berättad roman men den måste ha något som håller mig kvar. Inte ens språket kändes särskilt tilltalande. Alla dessa detaljer. Hon sade si och gjorde så och under tiden såg hon sådan ut, Blä! Det hjälper inte med flera års efterforskningar om man inte kan göra något bra av det.

lördagen den 18:e april 2009

Kusligheter i Maine

Nu har jag äntligen läst ut Dark Hollow av John Connolly. Det tog lite tid eftersom läsenergin, eller all energi, har varit låg den senate tiden.

I denna andra bok om detektiven Charlie "Bird" Parker spökar det förflutna (återigen). Bird har flyttat hem till Maine och håller på att rusta upp det hus han ärvt. Pilly Purdue, en småskurk, har hamnat i knipa och Bird tar på sig att hjälpa honom, något som får konsekvenser.

Det är som vanligt gangsters med i leken. Den biten är är den minst intressanta i mitt tycke, men de spelar en något mindre roll än i förra delen. Annars är det sig likt. Det är detaljerade miljöbeskrivningar, underliga syner, dramatiska jakter och eldstrider, allt berättat med ett språk som är stundtals nästan poetiskt. Till skillnad från i Every Dead Thing känns berättelsen mer sammanhållen och inte så spretig. Dock är dödstalet lika väl tilltaget.

Slutomdömet blir: En riktigt spännande och ibland skrämmande bok som väcker lust att läsa fortsättningen.

Oavslutade böcker

På senare tid har det skrivits lite här och var? om outlästa böcker. Jag har några sådana också. Det är böcker som jag av någon anledning aldrig riktigt kom in i eller som jag tröttnade på. Orsakerna är många. Dessa skriverier fick mig i alla fall att plocka fram en av dem, Historikern av Elizabeth Kostova, och jag insåg att jag bara har ca 40 sidor kvar. Så nu tänker jag läsa ut den för att äntligen kunna skriva av mig om vad jag egentligen tycker. Om jag orkar.

lördagen den 11:e april 2009

Ännu ett litet test

Vad kan väl passa bättre så här på påskafton än ett litet test för att se vilken sf-författare jag är. Tack, Drömmarnas Berg för tipset.

Det var skönt att jag blev en som jag både har läst och tycker om. Dessutom gillar jag beskrivningen.

I am:
Stanislav Lem
This pessimistic Pole has spent a whole career telling ironic stories of futility and frustration. Yet he is also a master of wordplay so witty that it sparkles even when translated into English.


Which science fiction writer are you?

tisdagen den 7:e april 2009

Sorg

Min lilla Ali finns inte mer

måndagen den 6:e april 2009

Jag bara trampar runt runt

Just nu känns det som om jag inte har något att komma med. Jag läser, inte så fort men knappast långsammare än vanligt. Jag har många funderingar kring böcker och läsning men de blir inte till mer än kommentarer på andras bloggar. Ibland när jag sitter och skriver en lång kommentar tänker jag att jag borde utveckla det till ett inlägg här istället men orken räcker inte till. Vore det inte för diverse utmaningar skulle inget alls hända på den här bloggen just nu.

När jag väl skriver något är det alltid om samma böcker. Jag tycks bara komma ihåg de som jag ser framför mig i bokhyllan, alla andra är som vaga minnen från ett fjärran förflutet. Därför cirkulerar samma författare i bokkedjor och tematrior. Det är av samma skäl som jag får hoppa över eller blir efter i vissa utmaningar. Det är synd för jag har läst så mycket i mitt liv och skulle vilja kunna plocka fram det i minnet.

Det är skönt att jag har min andra blogg där jag känner mig mer fri att skriva om allt som rör sig i huvudet just nu. Det är en hel del verkar det som.

Tematrio - Påskekrim

Den här gången vill Lyran att vi nämner tre deckarfavoriter. Författare böcker eller detektiver går alla lika bra, vilket är tur för mig eftersom jag har svårt att komma ihåg enskilda böcker.

1. John Dickson Carr får denna plats eftersom jag påmindes om honom när jag skrev bokkedja 13 nyligen. Han skrev spännande och ofta roligt under flera namn. De övernaturliga och de historiska deckarna var särskilt njutbara. Det är dessutom böcker som jag tror skulle hålla för en omläsning, särskilt med mitt dåliga minne.

2. Denna plats ger jag till Elizabeth George och särskilt då Med svek i sinnet eftersom min favorit Barbara Havers har huvudrollen i den. Jag tycker om det psykologiska djupet i hennes böcker med trovärdiga personer. Ibland går hon dock lite väl på djupet även med vissa bipersoner, vilket kan bli lite tjatigt.

3. Det finns många både författare och böcker som jag skulle vilja ha med på listan, men denna tredje plats går till Appleby's End av Michael Innes. Innes skrev många deckare, ofta med stor humor och lagom med ledtrådar till läsaren, och jag läste alla jag kom över. Appleby's End har en särskild plats i mitt hjärta. I den får man läsa hur Detective Inspector John Appleby träffar sin hustru. Jag minns att jag skrattade så jag grät. Tyvärr vågar jag inte läsa om den. Vissa upplevelser skall man nog behålla i minnet.