The Steel Remains av Richard Morgan

Jag älskade den här boken från första stund. Något med språket, tonen, drog in mig från det första stycket. Kärleken höll i sig men den är inte helt förbehållslös.

I denna mörka berättelse får man följa tre veteraner från det stora kriget mot ödlefolket. Ringil, som trots att han är en hjälte och kommer från en fin familj möts av mycket förakt på grund av sin sexuella läggning, Egar som är ledare för sin klan men ibland drömmer sig tillbaka till livet i städerna och Archeth som är den enda som lämnades kvar när hennes folk lämnade människorna för att söka sig hem igen. Det händer underliga saker i världen och alla tre blir inblandade i dessa händelser.

Det är en våldsam och ibland brutal värld som målas upp. Slaveri och tortyr är inte helt ovanliga inslag i den. Stridsscenerna är detaljerade och spännande och ibland smått obehagliga. Berättelsen är inte så enkel och rak som det kanske först kan verka men den är oerhört fängslande. Språket är lätt och ledigt och jag har aldrig svårt att hänga med. De få ord jag inte förstår stör inte läsningen nämnvärt.

Vad är det jag inte är nöjd med då? När jag började närma mig slutet började jag undra hur Morgan skulle lyckas avsluta berättelsen inom de få sidor som var kvar. Det hade byggts upp en spänning och startats många trådar i berättelsen och jag hade svårt att se hur dessa skulle kunna knytas ihop på ett tillfredsställande sätt. Mycket riktigt befann jag mig plötsligt i upplösningen och den var spännande och intensiv så det räckte till. Ändå kändes det som om det saknades något mellan den stegrande uppbyggnaden av berättelsen och den stora finalen. Som om det var ett stort hopp där man bara fick förklarat i några korta meningar att såhär var det, så kom det sig att jag befinner mig här nu.

Med tanke på att berättelsen i övrigt är ganska detaljerad och att Morgan bitvis visar ett stort sinne för detaljer så känns den plötsligt påkomna finalen lite överraskande. Trots detta är det en riktigt bra bok och det är väl skönt att det finns författare som kan avsluta en berättelse på knappt fyrahundra sidor.

Blodsarv av Denise Mina

Jag har länge tänkt läsa den här boken men har inte riktigt hunnit eller orkat. Därför var det helt perfekt att hitta den som ljudbok eftersom jag har ägnat en del tid åt pusslandet på senaste tiden.

Paddy Meehan har fått jobb som springflicka på en tidning men drömmer om att bli journalist. -
Det är början på 80-talet. En liten pojke försvinner och hittas mördad och Paddy finner att hon på mer än ett sätt har anknytning till detta brott. Dessutom får man vissa återblickar till 60-talet som berör en annan Paddy Meehan.

Det är spännande och alldeles lagom lättlyssnat. Jag tycker dock att återblickarna är ganska trista eftersom de inte känns riktigt relevanta. Visst, jag förstår att dessa händelser i viss mån har format den yngre Paddy men de känns ändå som ett onödigt sidospår som inte tillför något. Det hade räckt att läsa den unga Paddys reflektioner, att få reda på vad brottslingen Paddy tänkte ger mig inget.

Men det är i alla fall tillräckligt spännande för att jag skall kunna tänka mig att lyssna på en bok till. Anna Maria Käll läser riktigt bra och har inga störande egenheter. Inte heller prövas man med överdrivet skådespeleri. Trevlig bok.

Tematrio - Barnens favoriter

Nu tänker jag ta mig i kragen och försöka deltaga i veckans tematrio trots mitt zombieliknande tillstånd. Alldeles för länge nu har jag suttit och tänkt att snart skall jag ta itu med mina uppgifter. Jag har inga barn och har ingen aning om vad barn gillar nuförtiden men jag har varit barn och har även läst en hel del barnlitteratur i vuxen ålder. Den här gången tänker jag dock hålla mig till barndomens favoriter.

1 Hur gick det sen? av Tove Jansson var en riktig favorit som jag tyvärr läste sönder. Jag älskade berättelsen och hålen man kunde kika genom och ana någonting spännande på andra sidan.

2 Pricken av Margret Rey har jag gråtit till många gånger. JAg var helt säker på att den tillhörde mitt eget bibliotek men mamma berättade att vi bara lånade den så ofta att det kändes som om den var min. Jag gråter fortfarande till den här boken.

Det finns så många glada bokminnen att det är lite svårt att plocka ut en tredje. Enid Blyton, särskilt med Fem-böckerna var en stor favorit. Narnia reste jag igenom många gånger och gör fortfarande ibland. Hästböcker slukades i stora mängder. En del barnböcker jag minns med stor kärlek tror jag faktiskt jag läste ganska sent i livet. Men det finns en bok som hoppar upp ur högen och pockar på uppmärksamhet.

3. Albert i Kalleby av Ole Lund Kirkegaard är en bok som jag först gjorde bekantskap med vid högläsning i skolan. Den var vansinnigt rolig och på äldre dar har jag läst om den och även annat ur Kirkegaards produktion. Jag tror det är dags att göra en tur till biblioteket.

I minnenas tecken av Reginald Hill

Jag har lyssnat på I minnenas tecken av Reginald Hill. Det är en Dalziel och Pascoe-deckare som är lite lagom spännande. Inte så att man får ont i magen utan alldeles utmärkt att lyssna på när man lägger pussel.

Berättelsen handlar omtvå helt olika fall, dels ett som berör Pascoe personligen dels en serie inbrott som han utreder. Eftersom jag pusslar lite sporadiskt blev också lyssningen lite sporadisk och ibland hade jag lite svårt att hänga med i de två intrigtrådarna. Men inte svårare än att jag lyckades ta mig vidare efter flera dagars avbrott.

Läser gör Johan Rabaeus och det gör han bra förutom att han tar i lite för mycket när han gör Dalziel som för att riktigt visa vad fet och äcklig Dalziel är. Det är lite störande. Jag föredrar när uppläsaren just läser utan alltför mycket skådespel. Lite ändring i tonläget för olika personer kan vara bra för att göra det tydligare vem som pratar men inte mer. I övrigt har jag inget att klaga på.

Consider Phlebas av Iain M Banks

Detta är Banks första sf-roman och en Culture-bok även om berättelsen berättas från andra sidan.

Horza är en Changer och kan bli vem han vill, en förmåga som kommer väl till pass i hans arbete som spion och lönnmördare. Han arbetar för the Idirans som för ett heligt krig med the Culture. Horza får i uppdrag att hämta ett föremål som the Culture har tappat bort. Han är naturligtvis inte ensam om att söka efter detta föremål och vägen dit blir både krokig och farofylld.

Miljöerna är storskaliga och storslagna som vanligt (säger jag tvärsäkert efter att ha läst tre böcker) men man kommer ändå personerna nära. Så nära faktiskt att boken bitvis gör ont eftersom det inte är lite elände som drabbar Horza och hans medhjäpare. Om något kan gå fel så gör det det. Kapitalt. Det gör boken till en intensiv upplevelse ända till den rafflande slutet när allt strålar samman på ett vis som gjorde mig fullständigt matt.

Språket var förvånansvärt lättfattligt även om jag tappade bort mig i några av de mer tekniska styckena. Men jag hade aldrig svårt att hänga med i handlingen. Jag tycker nog inte lika mycket om den här som om The Algebraist men den stärker ändå Banks ställning som favoritförfattare. Jag skulle kanske ha önskat att något kunde gått som planerat för Horza och hans gäng men i övrigt var det en angenäm upplevelse och jag längtar redan efter nästa bok.

Sookie och True Blood

Jag har sagt det förut men säger det gärna igen. Jag avskyr vampyrromantik!

Det handlar inte om att jag ser ner på den typen av litteratur eller filmer utan snarare om att det inte ger mig något. Förutom en period i de tidiga tonåren då jag slukade kioskromaner så har jag aldrig brytt mig om romantisk litteratur. Dessutom vill jag att vampyren skall ha monsterstatus och inte vara någon tjusig men farlig varelse att tråna efter. Det känns fel.

Men jag läste ju Charlaine Harris!? Nå, det var så här. En dag på bokmässan för många många år sedan gick jag till sf-bokhandelns monter. Där delade de ut små pocketar med provkapitel ur olika böcker, bl.a. de första kapitlen ur Dead Until Dark. Det var någonting med den här orädda lilla servitrisen som gav sig ut endast beväpnad med en kätting för att rädda en vampyr. Jag bestämde mig för att den boken måste jag läsa. Det dröjde dock många år innan jag gjorde verklighet av in plan.

När det började talas om denna fantastiska vampyrserie, True Blood, och jag insåg att den byggde på böckerna om Sookie kände jag faktiskt ett visst intresse. Men jag insåg att jag skulle vilja läsa böckerna först och skyndade mig att köpa och läsa del ett. Och den var precis som jag hade tänkt mig. Rolig och spännande med en del pinsamma sexscener. Jag gillade och ville ha mer. Sedan började tv-serien och jag tittade med förtjusning, kände igen och myste. Till en början, sedan kände jag inte igen mig längre.

Problemet med True Blood är för mig att den handlar alldeles för lite om Sookie. Det måste naturligtvis bli så eftersom det är en helt annan berättarteknik och man inte kan se allt genom hennes ögon som i böckerna. Att berättelsen sedan avviker ganska kraftigt kan vara en följd av detta eller kanske att de väver samman flera av böckerna. Jag vet inte eftersom jag bara läst den första än. I vilket fall får det följden att det känns som vilken vampyrserie som helst. När jag såg förra veckans avsnitt härom dagen kände jag att jag kanske inte kommer att fortsätta att titta.

Jag vill verkligen tycka att det är bra. Varför vet jag inte. Jag gillar ju inte vampyrromantik och borde kanske lägga min energi på annat i stället. Läsa böckerna t.ex.

Det är något fel på balansen

Här är en lista på de böcker som väntar på att läsas:

The Steel Remains - Richard Morgan
Gardens of the Moon -Steven Erikson
Perdido Street Station - China Miéville
Halting State - Charles Stross
Player of Games - Iain M Banks
Spirits in the Wires - Charles de Lint
Iron Angel - Alan Campbell
Den trettonde historien - Diane Setterfield
The Killing Kind - John Connolly
The White Road - John Connolly
Bad Men - John Connolly

Plus lite annat krafs som jag inte orkar listan? Den innehåller alldeles för lite sf!