The Color of Magic av Terry Pratchett

En behändig liten bok att ha som nattläsning, tänkte jag. Inte tung och inte skrämmande. Men oj så rolig! Det var svårt att sluta läsa fast jag var så trött att ögonen gick i kors. Och då hör den ändå inte till de bästa i serien enligt vad jag hört sägas.

Boken handlar om och utspelar sig på Skivvärlden (korrekt översatt?), en värld som är både helt olik men samtidigt helt lik vår. Hur det går ihop måste man läsa boken för att förstå. Jag får en känsla av att precis allting är möjligt trots att världen faktiskt styrs av sina egna lagar och regler. Humorn är skruvad och bisarr, och alldeles underbar. Språket är en stor del av behållningen. I den här delen är den misslyckade trollkarlen Rincewind huvudperson, men alla bokens olika personer får liv. Om jag har förstått saken rätt innehåller serien ett antal starka personligheter som återkommer mer eller mindre ofta, ibland som huvudpersoner, ibland som bipersoner eller bakgrundsfigurer. Fortsatt läsning får utvisa om jag har rätt.

The color of Magic berättar om hur Rincewind tar jobb som guide till turisten Twoflower. Det visar sig bli ett inte helt lätt uppdrag att lotsa runt den aningslöse och entusiatiske turisten. Boken är uppdelad i fyra delar som faktiskt fungerar ganska bra fristående. Det är en tunn men mycket innehållsrik bok. Jag blir glad av den.

Jag vill bara få det sagt

Jag avskyr sommaren, avskyr på gränsen till hatar. Värmen som får mig att flämta och snyfta och drabbas av panikattacker (vilket inte gör saken bättre). Flugorna som kryper i mitt ansikte när jag skall sova och på mina ben när jag försöker se på tv. Försöker se på tv ja, för det förbannade ljuset gör att jag måste hänga stora skynken över alla fönster för att över huvud taget kunna se om tv:n är på. Ljuset gör det också direkt smärtsamt att sitta vid datorn, trots att jag har dragit för ett par tjocka gardiner.

Sen har vi den gassande solen som gör att det inte går att vistas ute utan att drabbas av huvudvärk. Solen som det är meningen att man skall dyrka och offra sitt dyrbara skinn till. Fy, säger jag. Behöver jag säga att jag är blek? Som barn tjatade alla om att jag måste ut och få lite färg. Jag försökte vara till lags och passa in med resultatet att jag brände mig med frossa och klåda som följd. Nu behöver jag bara säga hudcancer om någon skulle få för sig att antyda att jag borde sola.

För mig är sommaren något som måste genomlidas. Redan i mars börjar jag känna depressionen komma smygande. Det jävliga är att man nästan skall behöva skämmas för att man inte tycker om sommaren.

Läst: Every Dead Thing av John Connolly

Detta är en ruskig historia. Det strösslas friskt med lik och detaljerna är riktigt otäcka. Charlie Parkers fru och dotter mördas och boken igenom söker han efter deras mördare, The Travelling Man. Men detta är bara en del av denna vindlande berättelse. En försvunnen kvinna, gangsterkrig och mördade barn är några andra.

Språket är faktiskt riktigt njutbart. Connolly lyckas med konststycket att beskriva människor och miljöer detaljerat utan att för den skull bli tråkig och långrandig. Det fyller sin funktion och ger en närvarokänsla som är mycket tilltalande. Trots den hårdkokta stilen lyckas han hålla intresset uppe hela vägen, och det är inte illa för boken är tjock.

Det jag möjligen kan klaga på är att berättelsen är aningen spretig. Den innehåller för många element, gapar över lite för mycket. Innehållet skulle ledigt räcka till två böcker. Nu är ju inte livet alltid så tilrättalagt att det bara följer en händelsetråd men romaner är oftast det, och inte utan orsak. när jag läser den senare delen av boken har jag redan glömt den tidigare och blir överraskad när tidigare händelser nämns. Ett annat problem är alla lik. Någon kunde väl överleva? Nåja, detta till trots så var det njutbar läsning och jag ser fram emot nästa del som står i bokhyllan.

Omläst: Singularity Sky av Charles Stross

Efter Glasshouse känke jag en stark längtan efter mer Stross så det fick bli en omläsning av Singulaity Sky. Detta är en absurd berättelse full av bisarr humor och underliga vändningar. Mimare, kritiker, revolutionärer och en åldrig amiral som tror han är gravid är bara några av ingredienserna.

Berättelsen utspelar sig i en ganska avlägsen framtid när människan lever ett gott liv med maskiner som kan framställa vad de än önskar sig. Men Nya Republiken, ett samhälle grundat på gamla Europa, har tagit avstånd från denna dekadens, detta moraliska förfall. Där lever man som i början på nittonhundratalet ungefär. Kvinnorna har inget att säga till om utan skall sköta hemmet och uppträda anständigt, d v s bära långa kjolar och höghalsade blusar. Teknik är förbjudet utom för de högsta skikten i samhället, och även där begränsas den. Till en av Nya Republikens avlägsna kolonier kommer en dag Festivalen.

Festivalen låter telefoner regna över världen och när människor svarar i telefonen blir de ombedda att underhålla. Festivalen kan ge dem vad de än önskar sig i utbyte mot information. Låter det bra? Det är det inte. En befolkning som har hållits nere av de styrande kan inte hantera denna frihet utan löper amok.

Berättelsen innehåller mycket mer. Eschaton, ett mäktigt väsen/folk som finns någonstans i bakgrunden och styr och ställer, två agenter från jorden som försöker förhindra en katastrof, revolution och mimare. Jag tycker mycket om den här boken. Visst, det finns logiska luckor och den är nästan väl absurd ibland, men jag har roligt hela tiden.

Traditionsenligt tisdagsnöje

Ännu en tisdagskväll har tillbringats med Morden i Midsomer. Det är liksom tradition att se serien på sommaren och samtidigt äta någon mat som tar lite tid. Men jag vet inte om jag har blivit djupare eller serien ytligare, jag finner i alla fall mer att irritera mig på nuförtiden. Lik förbaskat sitter jag där och tittar. Traditioner är traditioner.