43

Det är den ålder jag har uppnått idag. Jag känner mig fortfarande som tjugo, minus all ångest. Jag beter mig som om jag vore femton. Nästan. Gråa hår började jag få runt fyrtio. Jag tycker det är oerhört komiskt.

Jag fick vad jag hade önskat mig av sambon. Thief: Deadly Shadows som jag har önskat mig sedan det kom (2004 tror jag). Lustigt nog är det först nu jag kommer att kunna spela det. När jag får min nya dator till helgen. Och det visste jag inte ens om när jag lämnade min önskelista för en månad sedan.

Livet är härligt.

Det nya folket av Jan-Åke Winqvist

Jag älskar serier och har en stor samling men den här serien på fem album hade jag inte tänkt köpa. Miljön, handlingen, tiden den utspelar sig i, allt är fel. Neanderthalare och cro-magnon är verkligen inte min grej. Men jag glömde avbeställa den och det vet alla som varit med i någon bokklubb hur besvärligt det är att skicka tillbaka. Och tur är väl det, för det här är en riktigt bra serie som jag brukar läsa om då och då när jag vill njuta av vackra teckningar och spännande berätttelser. För den är mycket fint tecknad och berättelsen är spännande och då kan jag ha överseende med en del mindre trovärdiga inslag. Förresten, vad vet jag om hur de levde och tänkte för 35 000 år sedan?

Det handlar om en tid när neanderthalarna är på väg bort och cro-magnon är på väg in. Det blir dramatiska möten mellan de båda folken, men man får huvudsakligen följa det nya folket, cro-magnon. Det är klanstrider och och annat smått och gott. Dramatiskt, vackert och sorgligt. Rekommenderas.

Statistik och humor

Sedan jag började med statistikkoll ifebruari har jag haft 1118 besök och och 321 besökare. Jag är fullständigt övertygad om att de som sökte på svenska flickor som fått smisk, sexuella spänningar, ominstallera antivirusprogram eller åkalla demoner inte hade så mycket att hämta hos mig. Det där sista får mig att undra om det kanske sitter någon ute i landet och hoppas på att få göra just detta. Förhoppningsvis är det bara ett allmänt intresse för ritualer, eller kanske faktainsamling för någon uppsats. Jag tror inte jag vill veta.

Det här med genrer

En kommentar på pocketpocketpocket fick mig att börja fundera på det här med genrer i musik och litteratur. Det finns en klar fördel med att sätta etiketter på saker och ting, det blir lättare att tala om dem om folk vet vad man talar om. Men däri ligger också problemet, ofta är etiketterna vaga eller väldigt övergripande och då blir det ändå obegripligt.

När någon frågar mig vad jag tycker om för slags musik så kan jag aldrig ge något tydligt svar. Jag tycker inte om jazz, brukar jag säga ganska bestämt men sedan kommer det fram att jo, viss jazz gillar jag ju. Men den mesta musiken jag lyssnar på kan jag inte sätta någon etikett på och även om jag kunde det så betyder det bara att jag lyssnar på just den skivan eller artisten, inte att jag tycker om alla musik i den genren. Därför brukar jag oftast räkna upp en del av den musik jag har i hyllan och nöja mig med det.

Det är likadant med böcker. Det är ganska lätt att säga att man läser deckare eller science fiction eller fantasy, men det är många deckare och mycket sf jag inte läser, och vad gäller fantasy är jag ytterligt kräsen. Sen finns det en massa bra romaner som jag inte klarar av att sätta någon etikett på, kanske för att de inte passar in någonstans eller för att de passar in i alltför många genrer. Det är ju inte så att alla böcker skrivs efter regler som säger vad de får och inte får innehålla för att hålla sig till sitt fack. Så om jag försöker ge ett enkelt svar på vad jag läser så blir det alldeles fel.

Men varför skall man då alls tala om vad man läser eller lyssna på? Tja, ibland frågar folk och man vill ju försöka ge ett sanningsenligt svar. Ibland vill man ha tips på bra musik eller bra böcker och då är det ju bra att kunna tala om vad man tycker om. Sen är det alltid intressant att diskutera allt möjligt och det blir så mycket lättare om man kan få folk att förstå vad man talar om.

Vad blir det tredje?

Alla goda ting är tre, sägs det. Lånekort och förlängd praktik blir två. Vad kan det tredje vara tro? Jag vet vad jag önskar mig i alla fall.

Ruskiga seriemord i Fågelmannen av Mo Hayder

Jag har alltid fascinerats av seriemördare. Inte så att jag skriver brev till dem och vill gifta mig med dem, men jag läser gärna om dem, både vekliga och fiktiva. Alltså borde Fågelmannen vara en perfekt bok för mig. Den är dessutom kort med korta kapitel vilket gör den lämplig till kvällsläsning. Om man inte är lättskrämd vill säga.

Nåja, det tar ett bra tag att komma in i den och läsningen går riktigt segt till en början. Jag fångas inte riktigt av Jack Cafferys jakt på den som mördar prostituerade i London. Och jag tror det är det som är problemet, att det är prostituerade som är offer. Nej, jag tycker inte att de är mindre värda än andra människor, men berättelsen rör sig i en värld som helt enkelt inte intresserar mig. När man sedan en bit in i boken får reda på vem mördaren är och får följa hans tankar och handlingar så blir jag besviken. Jag är inte speciellt intresserad av det upplägget utan föredrar när man presenteras för ett antal misstänkta och själv får en chans att ana samband.

Trots detta är det en spännande bok. Den innehåller ett par intressanta sidohistorier som det tyvärr inte blir så mycket av, och så seriemördare förstås. Och allt är naturligtvis inte så enkelt som man först kan tro. Den är tillräckligt bra för att jag skall ge mig på Trädens tystnad.

Varför gör de så?

När jag nu läser andra delen av George R R Martins A song of Ice and Fire så slås jag av hur alla i boken alltid tycks välja fel. I denna andra del är det ett antal personer som utropar sig till kungar. Några av dem är mycket unga men gemensamt för dem alla är att de inte lyssnar till goda råd från dem som vet mer. Den unge Joffrey är tretton år, och berusad av makt ser han till att ta livet av så många som möjligt på väldigt fantasifulla vis, allt utan att tänka på konsekvenserna av sina beslut och handlingar. Tvärtom tycks han sporras av goda råd att göra tvärtemot. Särskilt de unga kungarna tycks lida av något hävdelsebehov och får de råd av fel person (mamma) eller om rådet inte rör sig i den rikting de redan bestämt sig för så väljer de naturligtvis att bortse från det.

Detta gäller inte bara kungarna. Vid varje tillfälle när någon av huvudpersonerna står vid ett vägskäl, där den ena vägen leder till lycka och fred, den andra till olycka och fördärv, så kan man vara säker på att de väljer den andra, dåliga, vägen. Jag förstår att detta är ett sätt att få lite handling och spänning i berättelsen, men någon gång kunde de väl välja rätt väg?

Och varför talar de aldrig med varandra? När någon får reda på någon avgörande hemlighet eller händelse så väljer denne alltid att hålla det för ig själv, eller berättar bara vissa delar. Varför? Eller om någon faktiskt berättar något för någon så väljer de alltid fel person.

Genom hela första boken får man följa hur den ena efter den andra i familjen Stark ställer till det för sig. Min förhoppning är att det skall reda ut sig för åtminstone några av dem i sista boken, men vi får väl se. Under tiden erbjuds man spännande men utmattande läsning. Det är tröttsamt när man inte får någon andningspaus, ögonblick då man kan pusta ut för att åtminstone någon av dem är i säkerhet för en stund. Jag är väl lite orättvis för det finns sådana ögonblick, men de är för få och korta.

... men jag älskar bibliotek

Biblioteken har så länge jag kan minnas varit en livlina för mig. Den fria tillgången till nästan alla böcker jag vill läsa, gratis, är verkligen något att glädjas åt. När jag bodde i Göteborg var det fem bibliotek som fick regelbundna besök av mig. Sedan flyttade jag till en liten stad med ett litet bibliotek där jag också fick anställning. Det var underbart att kunna plocka av de nyuppackade böckerna från vagnen och läsa dem först av alla, innan de solkats av ovarsamma händer. Kärleken blomstrade.

Men så hände det lite tråkiga saker och jag slutade arbeta på mitt bibliotek, och så småningom också låna där. Samtidigt upptäckte jag den fantastiska utgivningen av sf som faktiskt finns och jag började köpa mina böcker. Sedan flyttade jag till annan ort och av olika skäl fick jag inte skaffat något lånekort på mitt nya bibliotek. Under de senaste fyra åren har jag lånat en bok på min sambos lånekort. Men nu känner jag att det börjar bli dags igen. Jag är sugen på att läsa deckare och annan litteratur som jag dock inte känner något behov av att äga. Snart skall jag göra en räd bland hyllorna igen.

Nej, jag tycker inte om pocket

Jag tycker mig märka under mitt bloggläsande att det finns en stark kärlek till pocketboken. Jag har aldrig förstått varför. För mig är pocket något man läser i brist bättre, när man inte får tag i den inbundna utgåvan eller inte har råd. Visst, priset är oftast lägre och den är lättare att bära med sig men det är små saker om man jämför med den inbundna bokens fördelar.

En inbunden bok kan jag lägga framför mig på bordet eller i knät och läsa utan att hela tiden kämpa för att hålla den öppen. Jag får aldrig kramp i tummen när jag läser en inbunden bok. Ofta är formatet större vilket ger utrymme för lite större stil vilket besparar mig huvudvärken jag får när jag försöker tyda texten i en pocket.

Sen har vi det här med e-böcker. Jag minns för många år sedan när man började prata om dem. Jag tycker att det är jobbigt att läsa på datorskärmen men en arbetskamrat sade att det fanns jättebra läsare som inte alls var så tröttande för ögonen. Det var bara det att en sådan kostade tiotusen kronor. Nej tack, säger jag. Dessutom tycker jag om känslan av en riktig bok, till och med en pocket.

Eländes elände

Hockey-VM har börjat och naturligtvis infaller det samtidigt som videon är på reparation. Lite synd är det allt om mig..

Läst: A Game of Thrones av George R R Martin

Hur skriver man en recension på en bok som bara är en liten del av en hel serie? Jag tror inte jag kan det, men jag skall i alla fall berätta vad jag tycker så här långt.

I A Game of Thrones presenteras ett antal familjer och deras stridigheter, men främst får man följa familjen Stark. Det är krig och förräderi och annat smått och gott som det skall vara i en fantasyroman. Man kan också ana ett hot från norr där de döda börjat röra på sig. Allt detta är spännande och fyller väl sin funktion som underhållning.

Problemet är att det bara känns som en början. Berättelsen börjar lite lugnt med att presentera familjen Stark. Sedan börjar det gå på tok och det bara fortsätter. Det känns inte som om boken har någon riktig avslutning. Eller det är kanske lite orättvist, men de personer jag bryr mig mest om blir liksom hängande i tomma luften. Jag kan tänka mig att det är vanligt i sådana här serier, men i den enda serie jag läst tidigare, The Wheel of Time, lyckas Jordan ganska bra med att avsluta varje bok på ett tillfredsställande sätt (undantaget tionde delen). Jag känner inte likadant i den här boken, alltså blir jag tvungen att kasta mig över nästa del och det är lite synd för jag tycker egentligen om att ta en liten paus och sticka emellan med lite sf.

Men boken är bra. Den är som sagt spännande och personerna man får följa är lätta att tycka om. Språket är inget som jag ens tänker på så jag antar att det är bra. Det är i alla fall inte så svårt. Och det är ju gott betyg att jag genast vill fortsätta med nästa bok för att se hur det går för familjen Stark.