Jane Austen: En levnadsteckning av James Edward Austen-Leigh

Den här boken skrevs av Jane Austens brorson James Edward Austen-Leigh och är en ganska underhållande beskrivning av Jane Austen och den tid hon levde i. JAEL hade en viss förmåga att uppehålla sig vid detaljer i det dagliga livet men stryka sådant som på något vis kunde ge en ofördelaktig bild av fastern.

Den här boken är också ganska speciell för mig eftersom jag var med och översatte samt redigerade och korrekturläste. Jag har alltså läst den många gånger, på både svenska och engelska, men måste medge att jag nog inte vågar läsa om den nu av rädsla för att hitta pinsamma fel av det där slaget som man inte upptäcker förrän det är för sent. Men spännande är det i alla fall att se den färdig.

Nytt från Pontes

The Raising av Laura Kasischke

Det här är en bok som jag inte blir riktigt klok på. Någon gång någonstans måste jag ha läst något som fick mig att sätta upp den på önskelistan. sedan glömde jag bort den tills det började talas om den på twitter, inte i odelat positiva ordalag men ändå intresseväckande. När den sedan bara kostade två dollar slog jag till. Jag började läsa i tron att det var en ganska ordinär thriller om mord på unga flickor på college. Nja, jag hade visst helt fel för mig för det visade sig vara en olycka. Men kanske var det egentligen ett mord?  Något skumt måste det väl ändå vara?

Inledningsvis är berättelsen mördande tråkig med långa detaljerade beskrivningar av saker som känns helt ovidkommande. Under ett samtal med en student funderar lärarens t.ex. över om hon möjligen har tagit på sig en för tunn klänning och kanske kommer att börja frysa. Denna fundering ägnas en hel sida innan vi får fortsätta ta del av samtalet. Det är fruktansvärt trist och fyller ingen som helst funktion. Det är mycket sådant men jag kämpade vidare i förhoppningen att något spännande skulle gömma sig bakom allt detta. För jag anade att det fanns något där. Sedan börjar berättelsen ta fart och det blir riktigt spännande men också mer förvirrande. Är det en mordgåta? En spökhistoria? Eller kanske rentav en berättelse om sorg?

Alla dessa möjligheter tycks rymmas i berättelsen vilket gör den intressant. Jag gillar även miljön, särskilt när jag slipper få den beskriven i detalj så att jag istället kan skapa mig en egen bild av collegemiljön. Ibland stannar berättandet upp men inte lika ofta och länge som i början och nu vet jag tillräckligt mycket för att sporras att läsa vidare. Stundtals blev det nästan olidligt spännande och mot slutet hade jag svårt att lägga ifrån mig boken. Sedan känns det som om allt bara faller samman och jag lämnas tom och besviken. Jag tycker inte om slutet. Det känns helt fel och tar inte vara på alla de möjligheter som faktiskt visades genom hela berättelsen och jag känner inte att jag får valuta för den energi och tid jag faktiskt lade ner på att läsa boken. Men det kanske bara är jag?

Läst 2013

Text-gadgeten i sidofältet har av någon underlig anledning slutat fungera så jag får göra min läst-lista som ett inlägg istället.


Nyckeln av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg

The Rasing av Laura Kasischke

The Wee Free Men av Terry Pratchett

Soulless av Gail Carriger

Redshirts av John Scalzi

Just a Geek av Wil Wheaton

The Sweetness at the Bottom of the Pie av Alan Bradley

The Humans av Matt Haig

The Last Policeman av Ben H Winters

The Atrocity Archives av Charles Stross

The Rats and the Ruling Sea av Robert V S Redick

Wool av Hugh Howey

Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

The Black Angel av John Connolly

En liten mässrapport

Trots att jag kände mig så opepp innan tog jag mig till Bokmässan och tur är väl det för det blev en riktig energikick. Redan på torsdag förmiddag, innan jag ens hunnit till mässan, fick mitt humör sig ett lyft. Jag gick in på Västtrafik för att försöka fixa en överföring från ett gammalt kort och inte nog med att det ordnade sig, jag lyckades dessutom få tillbaka trettio kronor som felaktigt dragits av en trasig kortläsare. Ibland kan sådana där små glädjeämnen liksom lyfta upp en ur ett djupt hål.

Sedan bar det iväg till Svenska Mässan och bara att komma in där och mötas av sorlet och den välbekanta miljön gör att ett visst förväntansfullt pirr infinner sig. Jag har besökt mässan i så många år, var faktiskt med på den första, att det känns som att komma hem. Jag har aldrig kostat på mig seminariekort men får ändå ut mycket av att strosa omkring och titta och förstås köpa massor med böcker.

Eftersom jag nästa uteslutande läser e-böcker nuförtiden så valde jag i år att satsa på serier. Förr om åren har det blivit mycket serier eftersom mässan då besöktes av flera serieantikvariat och det gick att hitta mycket intressant. Det har inte känts lika spännande under senare år men nu var det dags att förnya mitt seriebibliotek. Det blev hela sju böcker.

De här fyra fick jag för en hundralapp och eftersom 

det är serier jag läst och älskat var det ett givet köp.

Zelda stod högt på önskelistan, likaså Theo, Saga är jag nyfiken på.

Annars är den stora behållningen från bokmässan alla möten med både gamla och nya bekanta. I år hade jag bara en inplanerad träff, med Feeejay. Eftersom hon inte skulle till mässan förrän på lördagen bestämde vi att träffas för gemensam frukost innan hon gick till mässan och jag åkte hem. Det blev en trevlig avslutning för mig, roligt att få träffa Feejay igen. Men innan dess hann jag träffa flera bokbloggare. Lyran träffade jag på nästan det första jag gjorde på torsdag förmiddag. När Calliope tweetade att hon befann sig i The English Bookshops monter skyndade jag dit och träffade då också Nene Ormes, Bokomaten och Bokbabbel. Fick mig en pratstund och handlade lite te. 

På fredagen stötte jag på Maria som var på väg till Seriescenen och jag hängde på. Där talades det om utopiska visioner med flera tecknare från Utopi magasin.

Samtal med Kim W Andersson och Natalia Batista

Senare stötte jag på ännu en Maria så det var ytterligare ett namn på min vill träffa-lista som jag kunde bocka av. Hon stod och pratade med Bokomaten som även hade med sig Bokomaken och Pocketen. Jättekul! Tyvärr var vi alla på språng så det blev ett kort möte. Jag har även blivit hejad på av Sara Bergmark Elfgren och hejat på Martina som tyvärr inte bloggar längre. Sent på fredagen träffade jag också Socialistsimon för lite fika och vi fick oss en givande pratstund. Jag passade på att hejda Marcus för att säga hej så nu har jag träffat honom i verkligheten. Kul!

Två dagar kändes ganska lagom. Det hade varit kul att ha seminariekort och kanske stanna längre och kunna deltaga i bloggträffar, men ärligt talat hade jag inte orkat det i år. Kanske får det bli ett annat år när ekonomin och orken räcker till.

Bokmässedags

Imorgon åker jag till Bokmässan. Blir där torsdag-fredag. I år har det varit dåligt med entusiasmen från min sida. Det har varit en jobbig sommar och jag är trött och stressad. Men idag börjar jag faktiskt känna lite glädje och förväntan. Det blir kul att träffa brorsan som jag bor hos och har jag tur stöter jag på en eller annan bekant på mässan också. Vi får väl se.

The Sweetness at the Bottom of the Pie av Alan Bradley

The Sweetness at the Bottom of the Pie är en gammaldags deckare av det där slaget där en amatördetektiv mer eller mindre snubblar över ett lik och bestämmer sig för att lösa mordgåtan. I det här fallet är detektiven Flavia de Luce, ett elvaårigt kemisnille. Flavia bor med sin far och två systrar i ett stort hus. Hon ligger i ständigt krig mot systrarna (oklart varför), och fadern är väl ungefär så frånvarande som han kan vara och samtidigt befinna sig i huset. Han finns där vid måltiderna men annars verkar han mest stänga in sig med sina frimärken. Detta ger Flavia massor med tid att ägna sig åt sina intressen, kemi och att jävlas med systrarna. Det förra hjälper henne med det senare. Så en dag hittar Flavia en döende man i köksträdgården och äventyret kan börja.

Jag gillar denna berättelse om frimärken, gamla hemligheter och mord. Det är stundtals väldigt roligt, oftast spännande och jag bryr mig om Flavia. Är det realistiskt med en elvaårig flicka med eget kemilaboratorium? Nej, knappast, men det är just det som är så skönt. Oftast när jag längtar efter att läsa deckare drömmer jag mig tillbaka till en tid innan jag hade läst alla Christie. Här får jag något med samma känsla.

På minussidan finns att det är lite för lätt att lista ut hur allt hänger ihop. Det gör inte så väldigt mycket eftersom jag har trevligt under hela läsningen och definitivt tänker läsa mer om Flavia.

The Humans av Matt Haig

Matematikprofessor Andrew Martin finner sig vandrande efter en väg. Naken. Det är bara det att det inte är Andrew Martin. Han är död och hans liv har tagits över av en varelse från en värld långt, långt bort från jorden. Denna namnlöse bedragare har kommit för att förstöra alla spår av en viktig matematisk upptäckt Martin just har gjort. En upptäckt som kan komma att förändra allt för mänskligheten men också för de avlägsna intelligenser som bedragaren representerar.

Det är en fröjd att följa Andrew Martin (den nye) när han försöker leva familjeliv samtidigt som han funderar över hur han på bästa sätt ska göra av med de personer som eventuellt vet något om upptäckten. Uppdraget är enkelt: Utplåna alla spår. Men någonstans på vägen händer något och Martin inser att allt kanske inte är så svart och vitt som han trodde när han fick uppdraget.

Berättelsen är en betraktelse över människan motsägelsefulla natur och uppvisar en fin balans mellan humor och allvar, gapskratt och filosofiska funderingar. En god vän kallade boken antidepressiv och jag är böjd att hålla med. Det är helt enkelt en bok om det fina i att vara människa.

Tillfälligt avbrott?

Jag har gjort något som jag nästan aldrig gör, nämligen avbrutit läsningen av två böcker. Den ena är A Dance with Dragons av George R R Martin, den andra en deckare av Elizabeth George som jag inte kommer ihåg titeln på just nu och jag är för lat för att gå ner och titta. Båda gav mig ett oerhört motstånd och höll på att helt döda min nyfunna läslust. Jag kände att det inte fick ske och lade dem åt sidan.

Martin har jag ju gillat tidigare men det var något med den här jag inte gillade. Kanske att jag helt plötsligt ska lära känna nya och totalt ointressanta personer. Kanske att den utspelar sig i en del av världen som inte är lika intressant. Kanske för att det var för länge sedan jag läste om de personer jag faktiskt känner igen och har hunnit glömma vad som hände senast. Det går säkert att hitta någonstans men jag orkar inte lägga ner energi på att uppdatera mig. Sedan måste jag jag erkänna att jag aldrig var något äkta fan av Daenerys och hittills har hon mest suttit i toppen av en pyramid och väntat.Nej det fick bli ett avbrott och sedan får jag bara hoppas att jag orkar ta upp boken igen någon gång. Kanske är episk fantasy inget för mig egentligen?

George-deckaren  är en ljudbok som jag lyssnade på medan jag lade pussel. Jag brukar ha ganska bra tålamod med ljudböcker och jag har alltid älskat George men de senaste böckerna har varit jobbiga. Det kan bero på att jag inte gillar uppläsaren som stundtals läser väldigt forcerat. Dessutom innehåller berättelsen ett antal verkligt irriterande personer och uppläsaren lyckas göra dem extremt outhärdliga. Nej, jag orkar inte. Tänker ägna mig åt en Maeve Binchy-bok när jag pusslar, på engelska.

Jag hoppas verkligen att jag orkar ta upp Martin igen för jag vill ju verkligen veta hur det slutar. George kanske jag kan låna som pappersbok och läsa ut själv.

Om att sörja Iain Banks

För några månader sedan läste jag att Iain Banks var döende i cancer och det drabbade mig så starkt att jag började gråta. Min reaktion förvånade mig, jag har aldrig varit den idoldyrkande typen som tycker mig känna mina favoritförfattare och jag kände definitivt inte Banks. Jag har inte ens läst så många böcker av honom, än. Så vad var det då som fick mig att reagera så starkt. Efter att ha hunnit smälta och analysera kom jag fram till att det var för att jag fick nyheten av honom själv, med hans egna ord. Till skillnad från att läsa en liten nyhetsnotis fick jag här läsa hur han beskrev upptäckten, diagnosen av sjukdomen och hur han såg på den lilla framtid han hade kvar. Skriva kunde han ju och det direkta i hans berättelse gjorde att jag kom så mycket närmare det hela än genom en nyhetsnotis. Tyvärr hade sjukdomen ett mycket snabbt förlopp och Banks levde inte så länge efter diagnosen. Jag måste erkänna att jag fällde ytterligare tårar när jag läste om hans död.

Men vad har jag då för relation till Banks? Jag hart bara läst fem av hans lyckligtvis många fler böcker men bestämde mig faktiskt redan efter bok två att han är en favoritförfattare som jag måste köpa allt av, eller i alla fall all sf eftersom det var den jag ville läsa. Det började för många år sedan, på sf-bokhandeln i Göteborg, med att jag frågade efter bra science fiction och blev visad till Banks. Jag blev föreslagen två titlar att börja med och valde Excession. Jag måste erkänna att jag inte föll pladask. Bara inledningen av boken var så svårbegriplig att efter några omläsningar bestämde mig för att inte försöka förstå utan bara läsa vidare. Hela boken var ganska svårläst men det var något med humorn och de stora rymdskeppen med sina maskinmedvetanden som fick mig att känna att någon gång skulle jag läsa mer av Banks.

Det gick några år och sedan fick jag låna The Algebraist och älskade den. Då bestämde jag mig för att jag måste läsa allt av Banks så jag började köpa böckerna, från början. Sedan des har jag läst Consider Phlebas, som jag inte tyckte lika bra om (även om jag ser att min recension var ganska positiv), The Player of Games, som är min favorit hittills, och Use of Weapons som var en ganska tung berättelse. Jag har mycket kvar att läsa och det känns betryggande och jag tror även några av böckerna kommer att bli omläsningsböcker så de kommer att räcka länge.

Handlingen i böckerna känns ofta ganska snårig och inte alltid så viktig. Ibland känns det som allt som händer egentligen inte spelar så stor roll i slutändan. Det är på något vis så att resan blir viktigare än målet. I Consider Phlebas t.ex. är det väldigt mycket spännande händelser och knappa undkommanden som i slutändan inte spelar någon som helst roll eftersom allt går åt helvete ändå. Det är väl också den bok jag upplevde hade minst humor och det är synd för humorn är något av det bästa med Banks böcker. Den behövs för att väga upp allt det tunga, för det finns en enorm sorg och ett vemod i de böcker jag läst. Det finns också en storslagenhet som lämnar en lite yr och vilsen efter avslutad läsning.

Jag vet inte hur Banks vanliga böcker är eller om jag kommer ha tid att ge mig på dem. jag har hört mycket gott om dem men har så lite tid och ork för läsning nuförtiden att jag i första hand kommer att koncentrera mig på hans sf, sedan får vi se.