The Killing Kind av John Connolly

Detta är tredje boken om detektiven Charlie Parker. Charlie har ägnat det senaste året åt att ta haffa skurkar som ägnar sig åt ekonomisk brottslighet. Han försöker skapa sig en någorlunda normal tillvaro efter de tidigare böckernas händelser. Då får han i uppdrag att ta reda på vad som egentligen hände en gammal flickvän som påstås ha tagit livet av sig, och mot bättre vetande tackar han ja. Detta leder naturligtvis till att han återigen dras in i en mörk värld full av hemligheter och våld.

Den här gången handlar det ganska lite om gangstervälden och det är jag glad för eftersom det är den bit jag gillar minst med Connollys böcker. Istället jagar Charlie ett religiöst sällskap, The Fellowship, och detta gör han med hjälp av de vanliga synerna och med sina vänner, Louis och Angel, som nog är mina favoritskurkar i litteraturen.

Det är som vanligt mycket som händer men berättelsen känns väl sammanhållen och inte så spretig som i Every Dead Thing. Jag tror nog att antalet lik kommer upp i de vanliga siffrorna men det känns ändå som om Connolly har varit lite mer återhållsam. Språket är som vanligt njutbart utan att vara komplicerat.

Vill man ha realism skall man dock hålla sig borta från Connolly. Förutom Charlie Parkers syner så har vi ju skurkarna. Bortsett från gangstrarna, som visserligen ofta mördar folk på utstuderade sätt men annars är rätt normala, så är böckernas skurkar väldigt speciella. De inte bara använder extrema metoder att ta livet av människor, de är ofta abnorma både i utseende och sitt sätt att bete sig. De är som något slags superskurkar ur en superhjälteberättelse. De skulle kunna bli löjligt men passar bra in i den värld Connolly beskriver och blir därför endast obehagliga. Väldigt obehagliga till och med. Tillsammans med synerna gör detta att Connolly ibland närmar sig skräcklitteraturen. Jag älskar det.

Player of Games av Iain M Banks

Jernau Gurgeh är en spelare och riktigt bra på alla sorters spel men helst skall de innehålla ett visst mått av tur. Han börjar dock bli uttråkad och söker ny spänning när han får nys om ett spel som är så speciellt att det har gett namn åt ett rike. Spelet Azad är som livet självt och i kejsardömet med samma namn låter man spelet avgöra vilka befattningar olika personer skall få, ända upp till kejsaren själv. På något krokiga vägar tar sig Gurgeh så småningom dit för att deltaga.

Detta är en Culture-roman och faktiskt den bästa Banks jag läst hittills. Den slår till och med den gamla favoriten The Algebraist. Språket kändes lättillgängligare än i några andra titlar. Jag hade inga problem att hänga med i handlingen, kanske för att den inte var så teknisk utan mer handlade om människor. Humorn fanns där men också ett allvar och ett djup som grep tag i mig och höll mig kvar ända till den spännande upplösningen. Efter avslutad läsning kände jag mig inte lika dyster som efter Consider Phlebas, Player of Games lämnar mig faktiskt med en gnutta hopp.