Perdido Street Station av China Miéville

Jag hörde talas om Perdido Street Station för många år sedan i en diskussion om något helt annat. Jag tror egentligen inte det sades så mycket om den men ändå väcktes en längtan att läsa den. Nu har jag gjort det.

Platsen är Staden New Crobuzon. Vetenskapsmannen Isaac Dan der Grimnebulin får ett uppdrag som kommer att få ödesdigra konsekvenser. Det är allt jag tänker säga om handlingen. Det är en berättelse som lämnar avtryck. Den värld Miéville målar upp i New Crobuzon är mörk. Den är skitig och obehaglig, rentav äcklig ibland. Den träffar mig i hjärtat och magen på ett sätt som nästan gör ont. Ändå är den en njutning att läsa.

I Bas-Lag, den värld där New Crobuzon befinner sig, tycks allt vara möjligt. Magi och teknik samsas om utrymmet och ingendera tycks ha övertaget. Tänk ut någon varelse eller företeelse, vilken som helst, och du skulle förmodligen kunna hitta den någonstans i Bas-Lag. Ibland, särskilt i början, tycker jag att det blir lite för mycket. Det känns som om alltför många fantasier och idéer trängdes så att det blir mindre trovärdigt. Jag måste dock medge att mina invändningar föll bort efter fortsatt läsning. Det finns en logik, en rytm och ett mönster som gör att allt i slutändan känns alldeles sant och äkta.

Språket är rikt och drabbande. Mitt ordförråd räckte inte till ibland men jag fortsatte bara att läsa. Att bry sig om att slå upp svåra ord skulle ha stört läsningen, ungefär som att få varje strof förklarad för sig medan man lyssnar på vacker men krävande musik. Språket är poetiskt och exakt. Vid ett tillfälle håller Isaac en föreläsning för sin uppdragsgivare och jag finner mig helt fängslad.

Det är en krävande berättelse. Det händer så mycket och ibland känns det ungefär som att titta på Lost. Fler och fler trådar vävs in och jag undrar hur det någonsin skall gå att knyta ihop allting. Miéville lyckas alldeles utmärkt med att samla upp berättelsen mot slutet och onödiga sidospår visar sig vara alldeles nödvändiga intrigdelar. Jag känner lättnad över att inte lämnas med alltför många frågor. Däremot lämnas jag med en känsla av sorg. Ett vemod drabbar mig när jag läst ut den sista meningen och jag undrar hur jag skall gå vidare härifrån.