Jag kunde skamligt nog inte komma på mer än en enda minnesvärd mamma ur litteraturen och jag är ytterligt förvånad att jag faktiskt kan komma på tre danska författare som gett mig något.
1. H C Andersen. Jag växte upp med hans sagor och tyckte de var helt fascinerande. Det finns ett allvar och ett mörker i en del av dem som tilltalade mitt lite dystra och morbida barnjag.
2. Leif Panduro skrev Skit i traditionerna, en väldigt rolig bok. Jag läste den mest för att jag fick tipset av en kille jag var förälskad i men boken är faktiskt helt underbar. Liten och tunn är den också som de flesta av Panduros böcker, vilket visar att man faktisk kan berätta något intressant på mindre än 700 sidor. Jag tror jag måste leta upp den i förrådet och läsa om den.
3. Peter Hoeg. Jag har faktiskt inte läst Fröken Smillas känsla för snö. Det var en bok som blev alldeles sönderpratad för mig. Men när jag läste svenska på Komvux plockade jag upp De kanske lämpade, mest för att jag var tvungen att välja något på temat barndom och de andra verkade så tråkiga. Det var en oerhört fängslande bok. Den var obehaglig på det där intensiva, spännande, gripande sättet som återigen tilltalar min läggning.
Minimangarecensioner: Kijima-san & Yamada-san
3 dagar sedan
3 Comments:
H C Andersen är ju helt unik med sina underbara, sorgliga sagor som mer kanske passar vuxna än barn.
De kanske lämpade var en stor upplevelse för mig. Nu står den i Att läsa om-hyllan.
En novellsamling, Berättelser om natten, är också mycket bra.
Ja, det var väl vad man kallar en stark läsupplevelse. Jag skulle också kunna tänka mig att läsa om den. Tack för tips!
Post a Comment