Fandom och jag

Jag har den här bloggen att tacka för mycket. Om jag inte börjat bokblogga och läsa andras bloggar så hade jag troligen aldrig lärt känna alla underbara bloggare som Maria, Bokomaten, Fia, Calliope och Lyran. Jag hade även levt i total ovisshet om att sf-fandom existerar.

Det började lite smått med kommentarer när jag skrev ett inlägg om någon sf-bok. På det sättet fick jag upp ögonen för att det faktiskt finns fler, många fler, än jag som gillar sf. Jag började förstå att det pågick diskussioner om sf på diverse forum på nätet men på den tiden kände jag mig ännu för osäker för att söka mig dit. Det kändes tryggare att uttrycka mig på min egen lilla blogg men alla kommentarer var förstås välkomna för genom dem uppstod samtal som var givande men ändå kändes tryggare än att kasta sig ut i det okända. Men bara att veta att det fanns likasinnade där ute gjorde mycket för att lyfta mig.

Sedan 2009 läste jag om en kongress som skulle hållas i Göteborg. Jag hade väl sett affischer för diverse sci fi-mässor och tänkt att det kanske vore kul men kände ändå någonstans att det inte var värt pengarna. Men den här kongressen verkade vara något helt annat. Den anordnades av något som hette Club Cosmos och verkade handla mer om litteratur. Det lät väldigt spännande och skulle dessutom vara i Göteborg så det var genomförbart rent ekonomiskt. Tyvärr fick jag reda på det så sent att jag inte kunde lösa det ekonomiska men jag började planera att lägga undan pengar för om det blev någon mer gång och då ta med mig mamma som var den som en gång ledde in mig i science fiction-litteraturens underbara värld. Jodå, det blev en kongress 2010 men då var mamma död och hennes begravning hölls samma helg. Drömmen dog för ett tag.

Men jag fortsatte blogga, fortsatte mina samtal på diverse bloggar och drömmen vaknade så smått till liv igen. Jag är en väldigt ängslig person så drömmarna låg väl någonstans på nivån "tänk vad roligt det vore om jag någon gång kunde..."

Sedan började det hända saker. Jag blev medlem på pc Gamers forum. Jag kände mig egentligen inte bekväm med miljön men jag hade en konkret teknisk fråga så jag vågade mig på att ställa den. Jag fick svar och ett väldigt trevligt bemötande och det ledde till att jag blev en flitig forumit. Det kändes så skönt att kunna samtala om ett intresse, datorspel, men även om allt annat på ett ställe där ålder och kön inte verkade spela någon roll. Min tid där blev mycket positiv, ingen var riktigt otrevlig mot mig även om det så klart förekommer meningsskiljaktigheter och arga diskussioner på alla ställen där en massa människor möts och samtalar. Jag har förstått att det kan vara svårt att komma som kvinna/tjej i sådana sammanhang men jag har bara positiva erfarenheter. Att jag slutade vara aktiv där beror på att det kom nya saker i mitt liv och jag kan inte hålla för mycket igång samtidigt. Men jag saknar alla och är glad att jag har viss kontakt med några forumiter via Twitter numera.

En bidragande orsak till att PC Gamer-aktiviteten upphörde är att jag fick för mig att registrera mig i Catahya. Jag förstod att där förekom en del litteraturdiskussioner och nu kände jag mig lite tryggare med forummiljön. Jag hade väl knappt hunnit registrera mig innan jag blev tillfrågad om att vara med i styrelsen. Jag hade nämligen inte bara gått med i ett forum utan i en förening och gamla styrelsen kände att de gjort sitt så nu skulle alla bytas ut. Konstigt nog svarade jag ja och så inleddes några intensiva år. De sista två åren i var jag kassör.

Detta medlemskap och framför allt styrelsearbetet, ledde till att jag lärde känna människor som faktiskt gav mig en första riktig introduktion till fandom. Kongressdrömmarna började vakna igen och under en styrelseträff bestämde jag och Anna att vi skulle åka på Kontrast tillsammans om ett år. Jag kände att Uppsala kändes hanterbart och i och med att jag bestämt att göra det tillsammans med någon var det mindre troligt att jag skulle fega ur och låta det rinna ut i sanden.

2012 åkte jag alltså på min första kongress och det var något av det roligaste jag varit med om. Av diverse orsaker missade jag de flesta programpunkterna men jag hade många givande samtal och lärde känna nya människor plus att jag fick träffa många av mina nätbekanta. För mig kom hela kongressen att handla om möten och det bästa var att jag själv vågade inleda många av samtalen istället för att bara sitta i ett hörn och hoppas att någon skulle komma och prata med mig. Trots ischias och sömnlösa nätter åkte jag hem laddad med massor av energi.

Kontrast gav mig också många nya vänner och bekanta och jag började dessutom ge mig in i diskussioner på Facebook och andra lättillgängliga ställen. Sedan registrerade jag mig på fanac-listan. Jag hade känt ett väldigt motstånd men bestämde mig när där pågick en diskussion som jag var intresserad av. Tyvärr har jag ännu inte kunnat deltaga i någon diskussion där men det beror enbart på att jag inte förstår hur man gör rent tekniskt. Det har pågått många samtal jag gärna skulle kastat mig in i.

Förra året var jag på min andra kongress. Confetti, en mindre tillställning som arrangerades av Club Cosmos, i Göteborg så det blev billigt för mig. Det var väldigt trevligt och jag fick återigen chansen att träffa gamla vänner och skaffa nya. Det finns vissa fördelar med en mindre kongress, som att det är lättare att kunna ta del av allt och lättare att göra saker tillsammans.

Nu är det bara några dagar till jag ska på min tredje kongress, Archipelacon på Åland. Det kommer att bli min största och det är nästan lite fånigt för jag har länge önskat att jag kunde åka på Åcon eftersom det verkar så mysigt men tänkt att jag aldrig skulle få råd. Men när jag väl åker till Åland så väljer jag istället att åka på något som är dubbelt så stort som det största kongress jag varit på. Inte mysigt direkt men jag tror jag kommer få jättekul.

Men hur var det då att komma som ny? Jag hade lite svårt att ta mig in i fandom och jag ska försöka förklara varför. Från början kändes det lite som att stå och kika in genom fönstret på en stor fest, jag var visserligen bjuden för det var öppet hus men jag kände ingen och alla verkade känna varandra och ha festat tillsammans i åratal.  Det här beror förstås mycket på min personlighet men det finns vissa faktorer som kan göra att det känns svårt att ta sig in som ny. Svensk fandom har existerat i många år och med det följer att det finns många traditioner och till och med ett eget språk. Traditioner kan vara trevliga och knyta samman människor men de kan också stänga ute människor. Det förekommer ju att hemliga språk används för att stänga ute andra och jag tror inte alla alltid tänker på att det kan få den effekten på en blyg och osäker ny fan när det slängs in diverse fanniska uttryck i samtalen. Sedan är det alltid svårt att komma i en ny grupp där alla tycks känna alla sedan åratal.

Men trots dessa små hinder har det gått smidigt för jag måste säga att bemötandet har varit mycket bra. Det finns tillräckligt många som tänker på svårigheterna och ser till att lotsa nya in i gemenskapen. Jag känner att jag har blivit accepterad med alla mina egenheter utan att någon känt ett behov av att göra om mig. Det är mycket givande att kunna samtala om sådant som ligger mig varmt om hjärtat men vi är ändå tillräckligt olika för att intressanta diskussioner ska uppstå. Att hitta fandom var som att hitta hem.

Om det är något jag sörjer är det att jag inte upptäckte fandom tidigare. Tänk om jag känt till Club Cosmos när jag bodde i Göteborg. Men jag vet samtidigt att den person jag var då aldrig hade vågat söka mig till dem. Jag önskar också att jag kunnat ta med mamma på sf-kongress. Jag tror hin hade uppskattat det väldigt mycket. Men det är inte lönt att sörja över det som aldrig blev. Nu tänker jag istället jaga upp mig över den stundande Archipelacon!

Jag har läst Amatka!

Jag skulle så väldigt gärna vilja skriva en lång  och intressant recension av Amatka men känner inte att jag kan göra den rättvisa, så därför nöjer jag mig med några korta tankar istället.

Den här berättelsen gav mig ett konstant tryck över bröstet under läsningen och det menar jag inte alls som något negativt. Jag hade samma känsla av instängdhet och ångest som jag hade när jag läste Wool och det gjorde att jag inte kunde läsa i den alls de dagar jag redan kände mig orolig av andra skäl. Men denna känsla är trots allt något som kännetecknar en bra dystopi så det är ett plus.

Språket kändes lika precist som berättelsen och det av förklarliga skäl När man läser boken förstår man så småningom varför allt är precis som det är.

Svamp! Jag älskar svamp och då menar jag inte bara att äta. En av mina favoritböcker genom tiderna är Svamp: som gift, drog och medicin i magi, sex och religion

När jag nu har läst ut boken vet jag inte riktigt om jag känner hopp eller förtvivlan.

The Death of the Necromancer av Martha Wells

Nicholas Valiarde är en tjuv och bedragare. Tillsammans med sin älskade Madeline och ett gäng förtrogna begår han en rad komplicerade brott med ett enda mål i sikte: att hämnas på den som fick hans fosterfar dödad. Under ett av sina inbrott råkar han hamna mitt i något som för ett tag får honom att lägga hämndplanerna åt sidan för att ta reda på vad det egentligen är för något skumt som försiggår i staden Vienne.

Jag tycker verkligen m den här boken. Den påminner om The Lies of Locke Lamora på ett bra sätt även om den här berättelsen inte alls innehåller samma humor. Det gör inget, trots alla gräsligheter som händer, och det är verkligen obehagligt på sina ställen, så är det en mysig berättelse. Jag trivs i Nicholas sällskap, i Ile-Rien med staden Vienne där den till största delen utspelar sig. Det är riktigt spännande och en bidragande faktor är att jag bryr mig om alla personerna.

Jag vet att det finns fler fler böcker från Ile-Rien och det är stor chans att jag kommer försöka läsa någon till. Martha Wells har hamnat på min lista över intressanta författare.

Några tankar om mig som sf-läsare

För ett tag sedan läste jag om Cyteen Av C J Cherryh. Det är en bok jag tycker mycket om och vid denna omläsning kände jag väldig förväntan inför varje lässession trots att jag vet precis vad som händer och hur allt slutar. Det fick mig att fundera lite över vad som gör den så bra. Jag gick tillbaka och läste min något överentusiastiska recension men den säger inte allt det jag känner eller vill säga.

Jag är inte bra på det här med definitioner, särskilt inte när det gäller sf och all dess undergenrer, men en sak jag har förstått är utmärkande för bra sf är att den tar en idé och undersöker den. Själv är jag mindre intresserad av idéer än människor. När jag läste Peter Watts Blindsight hade jag svårt att ta till mig den eftersom den nog var intressant och spännande på många sätt men den inte innehöll en enda människa jag brydde mig om. Rent tekniskt inne den ingen människa alls faktiskt eftersom alla personer som befolkade berättelsen var mer eller mindre bortom människan. Jag kommer aldrig att läsa om Blindsight.

Så har vi Cyteen. Vid senaste genomläsningen slog det mig att den tar en idé, frågan "Går det att kopiera en människa?" och undersöker detta genom ett låta den påverka ett antal människor som det är lätt att bry sig om. Jag känner glädje, ilska, sorg och skräck med de personer jag får följa. detta gör att jag kan känna förväntan inför omläsningen.

Cyteen undersöker alltså om det går att kopiera en människa, inte bara genom att klona kroppen utan även återskapa de erfarenheter som är en del av det som gör oss till dem vi är. Jag vet inte om den lyckas svara på frågan men jag får en underbar upplevelse under läsningen som hjälper till att göra mig till den jag är.