Wool av Hugh Howey

Det är flera hundra år efter den stora katastrofen och de överlevande lever i en underjordisk silo. Silon är hela deras värld och de känner inte till något annat. Ett av de allvarligaste brotten en siloinvånare kan begå är att önska komma ut ur den. Denna önskan bestraffas genast med att man får sin vilja fram och blir utsänd att rengöra de de kameralinser som förmedlar invånarnas enda glimt av den förgiftade yttervärlden. Ingen överlever en sådan rengöring.

En man klättrar mot sin död. Man får följa hans tankar och känslor när när han trappsteg för trappsteg tar sig upp mot mot den cell där han kommer att tillbringa sin sista natt. Redan vid denna inledning känner jag ett lätt tryck över bröstet.

Till en början tror jag klaustrofobin beror på den slutna världen. Men jag har ju läst många berättelser som utspelar sig på rymdskepp eller rymdstationer utan att få samma känsla. Så småningom förstår jag hur kontrollerade invånarna faktiskt är och det är denna kontroll som ger mig känslan av instängdhet. För det är något väldigt fel med en värld där man dömer människor till döden utan att någonsin tala om det som en dödsdom. Istället kallas det för cleaning och även om ingen brukar titta på själva rengöringen  av kameralinserna så firas det efteråt med en ledig dag där alla som har möjlighet tar sig upp till cafeterian där de stora skärmar finns som visar vyn över omvärlden. Det är något djupt obehagligt med en värld där folk undrar om det inte var bra länge sedan någon skickades ut och om det inte är dags att hitta någon nu? Det ger mig samma känsla som när jag såg Never Let Me Go. Det hemska är inte det som händer utan att det är det normala.

Visst finns det personer som tycker vissa förhållanden är konstiga men i den kontrollerade silon är många ämnen förbjudna att beröra och det gör det svårt att fundera annat än högst privat, och de flesta vågar inte ens göra det.

Det här är en mycket spännande bok som är både svår att lägga ifrån sig och stundtals plågsam att läsa. Jag var tvungen att ta paus en dag för att hämta andan. Men sedan tog jag upp boken igen och fortsatte och det är jag väldigt glad för. Läs!

Mellan böcker

Ständigt dessa svåra val! Jag har precis läst ut Wool (recension kommer) och vet inte vad jag ska läsa härnäst. Det finns några titlar jag är extra sugen på men ingen av dem finns här hemma. E-böcker är ju bara ett klick bort men jag får inte pengar förrän på tisdag och de åtta kronor jag har på kontot räcker inte långt. Jag funderar på att helt enkelt vänta, det är ju bara en dag, men är samtidigt rädd att tappa läslusten under tiden. Den kan vara rätt svårt att hitta. Men att börja på fel bok kan få samma effekt.

Kanske kan jag sticka emellan med något lättläst (Charlaine Harris) men det är bättre att spara sådant tills jag behöver det. Hade en liten fundering om att läsa The Rats and the Ruling Sea men upptäckte att jag inte minns hur förra delen slutade och har ingen lust att skumma flera kapitel för att påminna mig.

Jag tror jag tittar på Torchwood istället och ser hur jag känner imorgon.

Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

I min ungdom slukade jag böcker. Nästan all min lediga tid gick åt till att läsa de bärkassevis med böcker jag bar hem från biblioteket. Sedan hände något, jag blev gammal och trött och livet fylldes med så mycket annat som konkurrerade med läsandet. Jag kommer aldrig att komma tillbaka till ungdomens lästakt igen men ibland dyker det upp böcker som för ett kort tag kan ge mig samma upplevelse. Eld är en sådan bok.

Precis som i Cirkeln är det väldigt spännande, men det är inte nödvändigtvis kampen mot ondskan som gör boken så väldigt svår att lägga ifrån sig. Tonårsångesten genomsyrar varje sida och man känner verkligen hur oerhört svårt det kan vara under uppväxten bara med alla de vanliga problemen unga människor har att tampas med varje dag, omgivna av oftast helt oförstående vuxna. Att dessutom ha på sig att man måste rädda världen kan inte göra saken lättare.

Sedan har vi Positiva Engelsfors. När de första affischerna börjar dyka upp känner jag en rysning. Finns det något obehagligare än överdrivet positiva människor som som strör uppmuntrande tillrop omkring sig? Det som till en början kan verka stärkande och uppbyggande handlar ju egentligen, om man lyssnar efter ordentligt, bara om att allt är ditt eget fel. Även om det är något tillskruvat i Eld så finns ju tyvärr det här fenomenet på riktigt och det är det som gör det så obehagligt.

Allt det här är spännande och jag sitter återigen och väntar på slutstriden, på att få veta vem som kommer dö och vilka som klarar sig. För det går ju inte att känna sig säker, det förstår man efter att ha läst Cirkeln. Men det som verkligen får mig att sitta  och läsa till tre natt efter natt är det människorna. Jag känner så oerhört för de fem mycket olika flickorna och kan till och med sympatisera med den något påfrestande Ida. Jag vill veta om de kan komma över sina olikheter och lära sig att lita på varandra, att samarbeta. Jag sitter och hoppas desperat att de skall våga avslöja sina hemligheter eftersom jag vet att hemligheter kan döda.

The Black Angel av John Connolly

Detta är den femte boken om detektiven Charlie Parker. Han tar sig an de riktigt svåra fallen, där polisen inte vill eller kan göra något, ofta på grund av att det handlar om människor som ingen bryr sig om. Men Parker bryr sig. Denna gång är det Louis kusin som försvinner. Hon försvann egentligen för länge sedan ur Louis liv, kände sig sviken av honom och flydde till storstaden, började prostituera sig och föll allt längre ner i drogmissbruk. Louis försökte hjälpa henne på olika sätt men gav slutligen upp. Nu har hon försvunnit på riktigt och hennes mor söker motvilligt upp Louis för att be om hjälp. Naturligtvis ställer Parker upp också.

I den här boken är Louis och Angel tillbaka i huvudhandlingen igen och det är bra. Tyvärr gör händelser från tidigare böcker och det faktum att det är personligt den här gången att stämningen inte är lika trevlig och humoristisk som tidigare. Jag saknar det verkligen eftersom det här är en mycket tung och dyster berättelse. De brott som begås är lika vidriga som vanligt och det är en mycket obehaglig historia som rullas upp. Det är egentligen inte dåligt eftersom det faktiskt är ett av skälen till att jag läser böckerna men jag saknar de lättsammare mellanspelen. Däremot känns det som om det inte strösslas lika frikostigt med lik den här gången och det handlar bara om ett fall även om det visar sig ha många förgreningar.

Ett enkelt försvinnande visar sig ha många trådar bakåt mot historiska händelser. På något sätt knyts även tidigare böcker i serien ihop med denna och allt visar sig ha en koppling till Charlie Parkers liv. Det övernaturliga tar allt större plats i böckerna. Det handlar inte längre bara om Parkers syner av döda männsikor. Den här gången tar det sig ett mycket påtagligt uttryck som inte går att bortförklara.

Språket är fortfarande poetiskt på sina ställen men jag blev inte lika gripen av den här berättelsen om fallna änglar som av de tidigare böckerna. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det beror på.