Om böcker, litteratur och läsning.
Det beror endast på lathet att jag är så sen med den här. Urvalet gjorde jag redan på en gång.
1. The Glasshouse av Charles Stross köpte jag inbunden för 60 kronor. Han blev en favoritförfattare redan efter två böcker och denna kusliga framtidsberättelse stärkte min uppfattning.
2. The Worthing Saga av Orson Scott Card hittade jag för tio kronor och det kunde jag naturligtvis inte motstå, särskilt som även Card är en favoritförfattare. Det visade sig vara en samling berättelser som mer eller mindre hörde ihop och de flesta var riktigt bra.
3. The Art of the Golden West av William Ketchum hade jag till och med kryssat för i reakatalogen och den tar jag fram då och då för att titta på de vackra bilderna.
Jag har tre böcker som ligger och väntar på att recenseras. Gemensamt för dem är att det är böcker jag tyckte var mycket bra. Jag vet bara inte hur jag skall kunna förmedla det och varför jag tycker så.
När jag läser en dålig bok har jag oftast inga svårigheter att peka på problemen. Språket kanske är taffligt, personerna är inte trovärdiga, berättelsen håller inte hela vägen, och så vidare. När jag läser en bra bok så är det väldigt mycket svårare att peka på dess goda sidor. Visst händer det att jag reagerar på språket, tycker det är vackert eller speciellt. I vissa berättelser har ju språket något av huvudrollen. För det mesta är det dock så i de romaner jag läser att språket bara är ett redskap för att berätta något och så länge det redskapet fungerar så finns det inte så mycket mer att säga. Man tar liksom för givet att språket skall fungera och lägger inte märke till det när det gör det.
Lite på samma sätt är det med berättelsens övriga beståndsdelar. Intrig och personer ska helt enkelt vara trovärdiga. Det som blir kvar då är rent subjektiva upplevelser som att man tycker om huvudpersonerna och det säger egentligen inte så mycket om romanen i sig utan mer om mina preferenser.
Det är här min osäkerhet sätter in. Är boken bra eller är det bara jag som tycker det? För det är ju inte samma sak. Om jag tar en berättelse till mitt hjärta och blir alldeles varm inombords av att läsa den men inte kan förmedla varför så är risken stor att den inte är så bra egentligen om jag analyserar den objektivt. Jag känner kanske att jag inte har redskapen att göra en sådan analys, obildad som jag är.
Nu har jag förmånen att ha en egen blogg, utan krav på varken kvalitet eller kvantitet, och det borde ju göra det lättare. Jag får faktiskt lov att säga att jag älskar en bok utan att för den skull vara tvungen att förklara varför. Men då försvinner ju lite meningen med att skriva om boken. Jag vill ha redskapen och kunskapen att skilja på bra och dåligt och förmågan att förmedla mina slutsatser. Ett sätt att lära sig är förstås att fortsätta försöka.
Äntligen har jag fått hem mitt bokpaket. Det har legat på Spelbiten sedan i måndags eftermiddag och ropat på mig så det var på tiden. Se så fina de är. De kommr att pryda sin plats i bokhyllan och förhoppningsvis är de läsvärda också. Tack snälla sambon för att du övertalade mig att kosta på mig lite (som om jag inte brukar göra det ändå).
