Tematrio - Utomämnes

Den här gången får vi möjligheten att helt fritt berätta vad vi vill om oss själva. Mitt favoritämne.

1. Jag är gjord i Zürich, född i Lund, uppvuxen i Göteborg och bor numera i Munkedal. Jag har många syskon, tre av dem har jag aldrig träffat och vet faktiskt inte vad de heter ens. Det gör mig lite ledsen. Jag har flyttat minst femton gånger i mitt liv men bara vantrivts på två ställen.

2. Några saker jag tycker om: Böcker (såklart), datorspel, prylar, djur (särskilt lilla pitbullen Ruffa), choklad, science fiction (i alla former), Coops punschrullar, te, vintern, humor, tv, superhjältefilmer och romantiska komedier.

3. Några saker jag inte tycker om: Sommaren, spindlar, flugor, värme, humorbefriade människor, kärleksfilmer, Robert i Boxer-reklamen, Eniro-smurfarna, barn, orättvisor, mobbning, människor som tycker de vet bättre än jag hur jag skall leva mitt liv, dålig svenska, förkortningar, smileys, min oförmåga att få saker gjorda.

44

Nu sitter jag här och kan kalla mig 44-åring. Hur känns det egentligen? Ganska bra faktiskt. Faktum är att jag känner mig ungefär som när jag var tjugofem förutom att jag mår bra. Jag mådde inte bra som 25-åring eller som 18-åring, eller för den delen som 12-åring. De senaste tre åren av mitt liv har inneburit en förändring till det bättre, en insikt om att jag till stor del kan påverka hur jag mår. Visst har jag saker i bagaget som jag aldrig blir av med men jag behöver liksom inte släpa med mig det överallt.

Jag var mycket mer nojig över att fylla 25. Då umgicks jag i kretsar där folk utbildade sig, gifte sig och skaffade barn innan de fyllt 30 och jag hade inte ens påbörjat något sådant projekt och kunde inte se hur jag skulle kunna göra det inom överskådlig framtid. Det var ångest och panik och en känsla av totalt misslyckande. Det tog många år att komma till insikt om att jag har rätt att forma min egen tillvaro efter mina önskningar och behov.

När jag närmade mig 40 och började få gråa hår tyckte jag mest att det var komiskt. Än idag blir jag full i skratt när jag ser mig i spegeln eller hittar ett vitt hårstrå på tröjan. Jag kan inte komma ifrån känslan att jag inombords är samma person som galopperade runt i trädgården och hoppade över pinnar som barn, att det bara är övervikt och dålig kondition som får mig att avhålla mig från sådana lekar nu.

Det jag var mest rädd för som barn var att bli för gammal för att få leka. Men lusten att leka förändrades så sakta och jag hittade ett annat utlopp för den. Datorspelen har gett mig ett sätt att tillbringa tid i en fantasivärld utan att folk kastar alltför undrande blickar på mig. Men jag drar mig inte för att slänga mig på gräsmattan och brottas med hunden.

Min förra chef ringde idag för att gratulera mig och sade att nu var det dags att bli vuxen. Nej, verkligen inte! svarade jag. Jag hoppas att jag aldrig blir vuxen. Men jag är ju vuxen. Jag hyr ett stort hus med allt vad det innebär av avloppsrensning och annat elände. Jag arbetar och betalar skatt och jag betalar mina räkningar i tid (för det mesta). Jag tycker det ger mig rätten att kalla mig vuxen. Att jag sen hellre tillbringar några timmar med att "leka" vid datorn än att gräva i trädgården är väl min ensak. Jag tar mig rätten att fortsätta vara den jag är med allt vad det innebär.

Det enda jag sörjer över är att jag aldrig fick studera vid högskolan. Under skoltiden var det en fråga om att kämpa för sin överlevnad. Mina slutbetyg från gymnasiet var urusla men jag var så oerhört trött att jag ändå inte hade orkat läsa vidare. Det handlade bara om att försöka överleva. Men för några år sedan läste jag på komvux och det gick så oerhört bra för mig. Jag hade lusten att lära mig och var fast besluten att inte låta rädslan regera. Jag ville verkligen läsa vidare och sökte och kom in på två kurser. Men min ekonomi klarar inte studier. Förutom åldershindret har jag mitt bagage som gör att jag aldrig kommer att få något välbetalt arbete. Det är helt enkelt inte vettigt att dra på sig studieskulder, så det förblir en dröm.

Sedan känns det lite trist att det skulle gå fyrtio år av mitt liv innan jag hittade balans i tillvaron men det finns ju de som aldrig hittar den så jag är lyckligt lottad.

Tematrio - Omläsning

Äntligen en tematrio som jag kan vara med på. Denna vecka frågar Lyran efter böcker/serier/texter som vi gärna läser om. Jo, sådana finns det gott om i mitt bibliotek vilket är ett skäl till att jag vill äga mina favoriter. Jag vill ju när som helst kunna plocka fram dem och läsa om dem.

Här följer min trio. Ordningen har ingen egentlig betydelse.

1. Narnia-böckerna av C S Lewis är de första jag kommer att tänka på och inte utan anledning heller. Det var en stor lycka när jag lärde mig läsa och unde läsa dem själv för mamma bara började på bok efter bok men orkade aldrig läsa klart dem för mig. Denna serie återvänder jag till nästan varje år, nuförtiden läser jag dock inte helt koncentrerat utan skummar bara förbi mindre älskade partier.

2. Downbelow Station av C J Cherryh. Den här boken utspelar sig till större delen på en rymdstation och skildrar när kriget kommer dit. Den ingår bland Cherryhs Union-Alliance-böcker och varje gång jag får tag i någon ny så börjar jag med att läsa den här för att komma i stämning. Nu håller Finit's End, en annan bok i serien, i viss mån på att ta över rollen som stämningsskapare så kanske skall jag helt enkelt skriva Union-Alliance-böckerna?

3. Lite svårare nu men det får bli något av Robert A Heinlein. Double Star hör nog till de jag har läst flest gånger. Jag älskar berättelsen om den något misslyckade skådespelaren som får hoppa in och uppträda som en kidnappad politiker för att förhindra en politisk katastrof.

Sorgligt men sant

Just nu är det roligare att hänga på PC Gamers forum än att hålla på med bloggen. När jag skriver i litteraturtråden där så får jag omedelbar respons, här får jag knapp någon respons alls. Ja, jag vet att det är mitt eget fel, jag uppdaterar för sällan bland annat. Det får mig i alla fall att känna en längtan efter ett litteraturforum där man kan skriva om och diskutera saker utan att först tänka i timmar och leta och slå i uppslagsböcker. Nu överdriver jag lite men det är så det känns med bloggandet.

Att skriva om en bok jag har läst är oftast ganska lätt, jag hade ju tankar under läsningen kring det jag läste. Men när jag skriver lite mer allmänt om läsning eller litteratur känner jag ett tvång att det skall vara djupt och påläst, och jag är varken djup eller påläst.

Jag har förstått att många bloggare går ingenom en bloggsvacka förr eller senare. Jag hoppas och tror att jag kommer tillbaka med lite fler tankar och idéer kring det här med böcker och literatur. Det är ju trots allt ett favoritämne. Framför allt hoppas jag att jag kan komma igång med läsningen igen, jag saknar verkligen att totalt uppslukas av en berättelse.

Djävulens timma och En stoikers fostran av Fernando Pessoa

Fernando Pessoa var en komplicerad man Han skapade ett antal fiktiva författargestalter, heteronymer, vilka han kunde använda sig av för att skriva i många olika stilar. Dessutom använde han dem till att kommentera varandras texter i tidskrifter. Denna lilla bok innehåller två noveller varav en är skriven i början och en i slutet på hans författarskap.

I den första, Djävulens timma, möter vi Djävulen. En Kvinna har varit på fest. På vägen hem åtföljs hon av en man som visar henne världen. Mannen är Djävulen själv. Det är inte Djävulen som en ond demon utan snarare som ett komplement till Gud. Han hävdar själv att han vidmakthåller Gud genom att förneka honom.

Jag tycker mycket om den här novellen. Språket är fullt av små tankar och uttryck som tilltalar mig.

Kroppen lever genom att sönderfalla så länge inte sönderfallet har gått alltför för långt. Om den inte sönderföll i varje sekund skulle den vara ett mineral.

Berättelsen gör hopp i tid och rum och är alltså inte kronologiskt berättad. Det saknar betydelse då det inte finns någon egentlig handling utan det istället är tankarna som är det viktiga. De små sanningar som den evige lögnaren serverar oss. Just däri ligger en paradox. Djävulen berättar hur allt ligger till, hur saker och ting hänger ihop men säger sedan att han inte ens vet vad sanning är.

Den andra novellen är ett testamente över ett olevt liv och ett misslyckat författarskap. Baron de Teive tänker ta livet av sig men bränner först sina manuskript, sedan skriver han detta testamente. Det är bitvis mycket fragmentariskt skrivet, något som speglar baronens, och också Pessoas, författarskap. Efter Pessoas död hittades stora mängder anteckningar, utkast och manuskript. Jag tycker inte så mycket om den här novellen. Visserligen finns här några tankar och idéer som tilltalar mig, men på det stor hela är det en lång förklaring av ett misslyckande. Det är så jag upplever det när jag läser den.