Listornas årstid

Nu är det tydligen dags för läsrapporter och listor igen. Kanske skulle jag kunna göra en egen liten summering över det gångna året men det får i så fall vänta till nästa år för om en timme kommer Olivia för att helt enligt traditionen inte fira nyår med mig. Vi har träffats de senaste tre åren för att inte göra detta.

Jag har läst mycket den senaste tiden men har trots det inte lyckats avsluta min senaste bok ännu. Det är tråkigt att inte ha något att skriva om, men både läsningen och bloggandet skall vara ett nöje så det får bli som det blir. Jag tackar mina eventuella läsare som håller ut och önskar er alla ett Gott nytt År.

Pirr i magen

Jag fick Black Adder i julklapp och har redan sett två avsnitt. Med skafferiet fullt av julgodis och mat och, bokhyllan full med bra böcker, känner jag mig riktigt rik. Dessutom får jag äntligen spela Thief : Deadly Shadows. Och jag har tid att göra det jag vill och det känns som en gåva det också. Igår och idag har jag hunnit läsa mer än jag läst på flera veckor. Nu är det en hel del intressant på tv de närmaste dagarna, men sen blir det tv-fritt ett tag. Det är skönt när ens serier gör uppehåll ett tag.

Jag vaknar med ett leende och pirr av förväntan i magen och somnar med en belåten suck. Livet är underbart.

Sådant man inte vill skall hända på julnatten

Halv två släpar jag mig ut i skafferiet för att kolla temperaturen. 11 grader, hm, kanske bäst att flytta skinkan till kylskåpet. Fatet är fullt med skinkspad. Plask, plask, golvet är fullt med skinkspad. Jag står helt stilla för att inte spilla mer. Inte fan hjälper det, ännu mer skinkspad över skafferigolvet och nu också över farstugolvet. Hur mycket spad kan ett litet fat rymma egentligen? Sambon torkar golv medan jag äter sillsmörgås. Jag torkar golv medan sambon går och lägger sig. Klockan två går jag runt och släcker all belysning. Granen lutar betänkligt. Jag orkar inte mer, tänker jag och släpar mig i säng.

Är det någon som tror att granen stod upp när vi vaknade?

Granen uppbunden i krok i taket

Bokkedjan 2: Vinter

Denna andra Bokkedja har Vinter som utgångspunkt.

Jag kommer att tänka på Den långa vintern av Laura Ingalls Wilder. I denna sjunde del berättas hur familjen Ingalls kämpar för att överleva vintern insnöade i den lilla staden staden på prärien. Det är en av mina favoriter trots att mycket handlar om hur de sitter och tvinnar hö för att ha något att elda med och maler vete i en kaffekvarn för att kunna baka det dagliga brödet. Det gjordes en tv-serie som egentligen inte hade så mycket med böckerna att gör annat än namnen och några få händelser som dock ändrades ganska mycket för att passa in i gullegullet som tv-serien bestod i.

En ganska bra tv-serie gjordes det däremot på Narnia-böckerna av C S Lewis och min absoluta favorit av dem är Kung Caspian och skeppet Gryningen. Det var så spännande med den långa resan ut i det okända.

En lång resa till havs görs även i Sjöfarares riter. Den och de tvpå följande delarna läste jag och fascinerades av. Flugornas herre av samma författare avskydde jag däremot när vi fick den läst för oss i höstadiet av svenskaläraren.

En annan bok som jag fick läst för mig i skolan och faktiskt tyckte mycket om är Albert i Kalleby av Ole Lund Kirkegard. Den får avsluta min bokkedja den här gången.

Julstök

I år har jag planerat alla förberedelser för julen och hittills har jag faktiskt lyckats hålla mig till planen. Det är inte så märkvärdigt egentligen, det är städning och matlagning, och eftersom vi egentligen bara bryr oss om skinkan så är det inte så mycket matlagning heller. Men städa ordentligt vill vi göra. Det är bara till jul och när vi får besök som det blir ordentligt städat här hemma, och besök får vi nästan aldrig. Men tack vare min planering kommer jag inte att panikstäda till halv ett på julnatten.

Idag hade jag till och med tid att göra tre sorters godis och jag har ingredienser till en sort till. Vanligtvis gör jag bara knäck, men i år tänkte jag ge bort lite godis. Med tre sorter så ökar chansen att mottagaren får något som går att äta resonerar jag. Vi får väl se.

Jag tror att min absoluta favorittidpunkt under hela julen är på kvällen före julafton när skinkan är uttagen ur ugnen, julpyntet är framplockat och uppsatt och man bara kan sätta sig ner och njuta av att ha det rent och fint omkring sig. Jag gillar ju julmiddagen och julklappsöppningen också, men de kan inte slå den där känslan av frid som infinner sig där på kvällen. Jag längtar.

Bokkedjan 1: En favoritbok

Nu skall jag göra ett tappert försök att deltaga i bokkedjan som startats av Hans Persson på Du är vad du läser. Instruktioner finns här. Tanken är att man skall utgå från en startpunkt som denna första gång är en favoritbok och sedan associera fritt och skapa en kedja. Jag har funderat både fram och tillbaka och ställt ett antal dumma frågor, dumma därför att svaret hela tiden fanns i inlägget om jag hade läst det ordentligt.

Min startpunkt är Kiln People av David Brin. Jag köpte boken för att den var billig och av en favoritförfattare men trodde ärligt talat inte att den skulle tilltala mig. En berättelse om en copyrightdetektiv, kan det vara något? Ja, det kan det. Boken är rolig och riktigt spännande och jag kunde inte släppa den. Den utspelar sig i en framtid när man kan göra lerkopior av sig själv. Dessa kopior (kallade golem eller ditto) har olika färger beroende på hur avancerade de är och kan utföra uppgifter som man själv vill slippa. Denna enkla idé utvecklas till en vansinnig historia med många förvecklingar men jag skall inte orda mer om det nu.

Kiln betyder brännugn, och några andra som kastades i den brinnande ugnen var Sadrak, Mesak och Abed-Nego och boken är förstås Bibeln. Jag har ingen direkt relation till Bibeln annat än att jag har läst en del ur den och några berättelser har fastnat.

Bibeln har gett inspiration till många berättelser men det är inte den enda religiösa skrift som haft denna roll. Orson Scott Card lät sig inspireras av Mormons bok att skriva serien Homecoming Saga som består av fem böcker. Jag tycker att den här serien är det sämsta jag har läst av Card. Earthborn är den femte och något fristående delen. Jag tyckte från början den var obehaglig att läsa för den var så full av hat, men när jag väl tog itu med den var det den bästa i serien.

Obehaglig och full av hat är också Chokladkriget av Robert Cormier men det är en av de bästa böcker jag har läst. Det tyckte jag i alla fall då, jag vet inte vad jag skulle känna vid en omläsning. Det var många år sedan jag läste den så jag skall inte våga mig på att berätta så mycket om den mer än att den handlar om en pojke/man som vägrar deltaga i skolans årliga chokladförsäljning. Det går inte så bra. Detta avslutar denna min första bokkedja.

Jag klurar och funderar

Just nu funderar jag på Bokkedjan som jag hittade hos Du är vad du läser. Upplägget är lite klurigt så jag är inte helt säker på att jag klarar av att deltaga. Favoritböcker har jag många men hur jag sedan skall kunna associera vidare är lite osäkert.

The road av Cormac McCarthy

Jag tror egentligen inte att jag kan säga något som inte redan har sagt, men jag tänker inte låta det hindra mig från att ha åsikter.

Om någon nu lyckats missa denna bok så handlar den om en man som vandrar med sin son genom en efter katastrofen-värld. Det är en mörk värld, täckt av aska där inget lever förutom några få människor som har överlevt. Vad som egentligen har hänt får man aldrig veta.

Språket är enkelt på ett sätt som passar berättelsen alldeles utmärkt. Den berättas med korta meningar i korta stycken som gör boken väldigt lättläst. Det är också en relativt tunn liten bok på 307 sidor, och sidorna är inte så texttäta. Allt detta bidrog till att jag sögs in och faktisk läste ut den ganska snabbt. Det enda störande var layouten. Sidnumreringen var placerad överst i mitten på högersidan vilket jag i ungefär halva boken tolkade som någon slags stycke- eller kapitelindelning. Hjärnan vägrade att bortse från denna siffra.

Själva berättelsen är så mörk, så tung, så totalt utan hopp att det gör ont att läsa den. Världen är helt förödd och det finns ingen ljusning någonstans, ingen spirande civilisation eller människor som ställer upp för varandra. Tvärtom, de få människor som faktiskt grupperar sig gör det för att kunna fånga in andra människor och äta upp dem. Mitt i allt detta vandrar mannen och pojken. Vart de är på väg eller vad de hoppas finna där är egentligen oviktig. Det känns som det mer är själva vandringen som är poängen, om de stannar dör de. Det handlar om att hitta mat, i form av konserver, och att undvika "de onda". Någonstans finn "de goda" men om man inte vågar möta någon annan människa, hur skall man då hitta dem?

The Road är långt mer skrämmande än någon skräckbok jag någonsin läst, ändå är jag glad att jag läste den.

Länk

Via Piruett hittade jag det här och jag fann det så intressant att jag måste dela med mig av det. Det är alltid kul när det uppstår en diskussion i kommentarerna, särskilt om ett favoritämne som litteratur.

Om att skriva

Jag är en skrivande människa och har varit det (nästan) så länge jag kan minnas. Som barn skrev jag berättelser om svampar och hundar, ofta illustrerade, och om döende föl. Jag skrev en julpjäs som vi spelade upp på skolans julfest och som var så bra att jag fick en beställning på en pjäs till. Jag lyckades tyvärr inte upprepa succén, men det var ändå rätt bra av en tioåring. Människor i min omgivning sade att jag skulle bli författare, och naiv som jag var trodde jag på det.

Jag hade berättelserna men saknade språket. Visserligen var jag duktig på stavning och grammatik men det var trots allt ett barns språk. Sedan blev jag äldre men tyvärr utvecklades inte mitt språk i samma takt som jag. Jag var så oerhört rädd för att skriva fel eller använda ett ord i fel sammanhang att jag blev något hämmad i mitt skrivande. Men berättelserna hade jag kvar, och drömmen om att skriva en bok. Jag skrev en hästbok som var oerhört naiv och totalt poänglös när jag tänker tillbaka på den, men jag hade roligt när jag skrev.

Så småningom kom jag att förstå att författare, det är inte något som man bara blir. Det kräver mycket arbete och disciplin att sätta sig och faktiskt skriva, inte bara gå i skogen och drömma om framgångar. 

Nuförtiden tror jag mig ha språket men saknar berättelser. De idéer som verkade så bra när jag var elva år är inte riktigt lika lysande i vuxna ögon. Några av dem skulle nog gå att fixa till, men så har vi det där med allt jobb och all tid man måste lägga ned, och då är jag inte lika övertygad längre. Men lusten att skapa finns där fortfarande. Bara att ha den här bloggen fyller ett visst behov. Även om det inte är några minnesvärda texter som publiceras här så har jag några läsare och det gör gott. 

Sagan om Den Stora Romanen

Det var en gång en roman
som var så bra att ingen vågade skriva den.
Det var Den Stora Romanen.

Men i ett land på norra halvklotet bodde en flicka som sade:
"Jag skall skriva Den Stora Romanen."
Och det trodde hon verkligen på.

Så hon satte sig, med penna och papper och stora idéer, att skriva
helt övertygad om att hon skulle lyckas.

Men då hände något konstigt. Hon drabbades av tvivel.
Var hon verkligen den rätta att skriva Den Stora Romanen?
Var hon värdig denna uppgift?
Kunde hon genomföra den?
Och alla hennes idéer, som verkat så levande för henne,
torkade ut och dog.

Så hon skrev aldrig den stora romanen,
och har ingen annan vågat sig på det
så är den oskriven än idag.

Vad de döda vet av Laura Lippman

Det är inte ofta nuförtiden jag läser spänningslitteratur, men jag fastnade för den här där den stod på bibliotekssnurran. 1975 försvinner två systrar från ett köpcentrum, trettio år senare dyker det upp en kvinna som säger sig vara en av dem. Men det är allt hon säger. Hon vägrar berätta vad som hände eller var hon befunnit sig alla år.

Det är många vändningar och turer innan man får veta sanningen. Ibland tror man sig ana hur allt hänger ihop för att i nästa stycke få veta något som kullkastar alla ens teorier. Det byggs upp en väldig spänning och teorierna blir allt vildare. Samtidigt är det något som stör mig. Det känns som att det egentligen bara finns två svar, antingen är hon Heather Bethany eller så är hon det inte. Jag tycker nog att alla turer till trots så är det en ganska simpel berättelse. Jag känner mig lite lurad och hade önskat mig mer av intrigen än vad jag faktiskt får. Dessutom är mysterikvinnan/Heather väldigt svår att tycka om. Hon känns kall på något vis och det gör det svårt att riktigt engagera sig i henne. Faktum är att det inte riktigt är någon i boken som jag känner för eller bryr mig riktigt om. De mest sympatiska och intressanta personerna är bara bifigurer.

Trots detta är den läsvärd. Den är spännande och väntar man sig inte alltför fantastiska avslöjanden eller gräsligheter, vilket jag tyvärr gjorde, så är den värd att lägga ner lite lästid på.