Listornas årstid

Nu är det tydligen dags för läsrapporter och listor igen. Kanske skulle jag kunna göra en egen liten summering över det gångna året men det får i så fall vänta till nästa år för om en timme kommer Olivia för att helt enligt traditionen inte fira nyår med mig. Vi har träffats de senaste tre åren för att inte göra detta.

Jag har läst mycket den senaste tiden men har trots det inte lyckats avsluta min senaste bok ännu. Det är tråkigt att inte ha något att skriva om, men både läsningen och bloggandet skall vara ett nöje så det får bli som det blir. Jag tackar mina eventuella läsare som håller ut och önskar er alla ett Gott nytt År.

Pirr i magen

Jag fick Black Adder i julklapp och har redan sett två avsnitt. Med skafferiet fullt av julgodis och mat och, bokhyllan full med bra böcker, känner jag mig riktigt rik. Dessutom får jag äntligen spela Thief : Deadly Shadows. Och jag har tid att göra det jag vill och det känns som en gåva det också. Igår och idag har jag hunnit läsa mer än jag läst på flera veckor. Nu är det en hel del intressant på tv de närmaste dagarna, men sen blir det tv-fritt ett tag. Det är skönt när ens serier gör uppehåll ett tag.

Jag vaknar med ett leende och pirr av förväntan i magen och somnar med en belåten suck. Livet är underbart.

Sådant man inte vill skall hända på julnatten

Halv två släpar jag mig ut i skafferiet för att kolla temperaturen. 11 grader, hm, kanske bäst att flytta skinkan till kylskåpet. Fatet är fullt med skinkspad. Plask, plask, golvet är fullt med skinkspad. Jag står helt stilla för att inte spilla mer. Inte fan hjälper det, ännu mer skinkspad över skafferigolvet och nu också över farstugolvet. Hur mycket spad kan ett litet fat rymma egentligen? Sambon torkar golv medan jag äter sillsmörgås. Jag torkar golv medan sambon går och lägger sig. Klockan två går jag runt och släcker all belysning. Granen lutar betänkligt. Jag orkar inte mer, tänker jag och släpar mig i säng.

Är det någon som tror att granen stod upp när vi vaknade?

Granen uppbunden i krok i taket

Bokkedjan 2: Vinter

Denna andra Bokkedja har Vinter som utgångspunkt.

Jag kommer att tänka på Den långa vintern av Laura Ingalls Wilder. I denna sjunde del berättas hur familjen Ingalls kämpar för att överleva vintern insnöade i den lilla staden staden på prärien. Det är en av mina favoriter trots att mycket handlar om hur de sitter och tvinnar hö för att ha något att elda med och maler vete i en kaffekvarn för att kunna baka det dagliga brödet. Det gjordes en tv-serie som egentligen inte hade så mycket med böckerna att gör annat än namnen och några få händelser som dock ändrades ganska mycket för att passa in i gullegullet som tv-serien bestod i.

En ganska bra tv-serie gjordes det däremot på Narnia-böckerna av C S Lewis och min absoluta favorit av dem är Kung Caspian och skeppet Gryningen. Det var så spännande med den långa resan ut i det okända.

En lång resa till havs görs även i Sjöfarares riter. Den och de tvpå följande delarna läste jag och fascinerades av. Flugornas herre av samma författare avskydde jag däremot när vi fick den läst för oss i höstadiet av svenskaläraren.

En annan bok som jag fick läst för mig i skolan och faktiskt tyckte mycket om är Albert i Kalleby av Ole Lund Kirkegard. Den får avsluta min bokkedja den här gången.

Julstök

I år har jag planerat alla förberedelser för julen och hittills har jag faktiskt lyckats hålla mig till planen. Det är inte så märkvärdigt egentligen, det är städning och matlagning, och eftersom vi egentligen bara bryr oss om skinkan så är det inte så mycket matlagning heller. Men städa ordentligt vill vi göra. Det är bara till jul och när vi får besök som det blir ordentligt städat här hemma, och besök får vi nästan aldrig. Men tack vare min planering kommer jag inte att panikstäda till halv ett på julnatten.

Idag hade jag till och med tid att göra tre sorters godis och jag har ingredienser till en sort till. Vanligtvis gör jag bara knäck, men i år tänkte jag ge bort lite godis. Med tre sorter så ökar chansen att mottagaren får något som går att äta resonerar jag. Vi får väl se.

Jag tror att min absoluta favorittidpunkt under hela julen är på kvällen före julafton när skinkan är uttagen ur ugnen, julpyntet är framplockat och uppsatt och man bara kan sätta sig ner och njuta av att ha det rent och fint omkring sig. Jag gillar ju julmiddagen och julklappsöppningen också, men de kan inte slå den där känslan av frid som infinner sig där på kvällen. Jag längtar.

Bokkedjan 1: En favoritbok

Nu skall jag göra ett tappert försök att deltaga i bokkedjan som startats av Hans Persson på Du är vad du läser. Instruktioner finns här. Tanken är att man skall utgå från en startpunkt som denna första gång är en favoritbok och sedan associera fritt och skapa en kedja. Jag har funderat både fram och tillbaka och ställt ett antal dumma frågor, dumma därför att svaret hela tiden fanns i inlägget om jag hade läst det ordentligt.

Min startpunkt är Kiln People av David Brin. Jag köpte boken för att den var billig och av en favoritförfattare men trodde ärligt talat inte att den skulle tilltala mig. En berättelse om en copyrightdetektiv, kan det vara något? Ja, det kan det. Boken är rolig och riktigt spännande och jag kunde inte släppa den. Den utspelar sig i en framtid när man kan göra lerkopior av sig själv. Dessa kopior (kallade golem eller ditto) har olika färger beroende på hur avancerade de är och kan utföra uppgifter som man själv vill slippa. Denna enkla idé utvecklas till en vansinnig historia med många förvecklingar men jag skall inte orda mer om det nu.

Kiln betyder brännugn, och några andra som kastades i den brinnande ugnen var Sadrak, Mesak och Abed-Nego och boken är förstås Bibeln. Jag har ingen direkt relation till Bibeln annat än att jag har läst en del ur den och några berättelser har fastnat.

Bibeln har gett inspiration till många berättelser men det är inte den enda religiösa skrift som haft denna roll. Orson Scott Card lät sig inspireras av Mormons bok att skriva serien Homecoming Saga som består av fem böcker. Jag tycker att den här serien är det sämsta jag har läst av Card. Earthborn är den femte och något fristående delen. Jag tyckte från början den var obehaglig att läsa för den var så full av hat, men när jag väl tog itu med den var det den bästa i serien.

Obehaglig och full av hat är också Chokladkriget av Robert Cormier men det är en av de bästa böcker jag har läst. Det tyckte jag i alla fall då, jag vet inte vad jag skulle känna vid en omläsning. Det var många år sedan jag läste den så jag skall inte våga mig på att berätta så mycket om den mer än att den handlar om en pojke/man som vägrar deltaga i skolans årliga chokladförsäljning. Det går inte så bra. Detta avslutar denna min första bokkedja.

Jag klurar och funderar

Just nu funderar jag på Bokkedjan som jag hittade hos Du är vad du läser. Upplägget är lite klurigt så jag är inte helt säker på att jag klarar av att deltaga. Favoritböcker har jag många men hur jag sedan skall kunna associera vidare är lite osäkert.

The road av Cormac McCarthy

Jag tror egentligen inte att jag kan säga något som inte redan har sagt, men jag tänker inte låta det hindra mig från att ha åsikter.

Om någon nu lyckats missa denna bok så handlar den om en man som vandrar med sin son genom en efter katastrofen-värld. Det är en mörk värld, täckt av aska där inget lever förutom några få människor som har överlevt. Vad som egentligen har hänt får man aldrig veta.

Språket är enkelt på ett sätt som passar berättelsen alldeles utmärkt. Den berättas med korta meningar i korta stycken som gör boken väldigt lättläst. Det är också en relativt tunn liten bok på 307 sidor, och sidorna är inte så texttäta. Allt detta bidrog till att jag sögs in och faktisk läste ut den ganska snabbt. Det enda störande var layouten. Sidnumreringen var placerad överst i mitten på högersidan vilket jag i ungefär halva boken tolkade som någon slags stycke- eller kapitelindelning. Hjärnan vägrade att bortse från denna siffra.

Själva berättelsen är så mörk, så tung, så totalt utan hopp att det gör ont att läsa den. Världen är helt förödd och det finns ingen ljusning någonstans, ingen spirande civilisation eller människor som ställer upp för varandra. Tvärtom, de få människor som faktiskt grupperar sig gör det för att kunna fånga in andra människor och äta upp dem. Mitt i allt detta vandrar mannen och pojken. Vart de är på väg eller vad de hoppas finna där är egentligen oviktig. Det känns som det mer är själva vandringen som är poängen, om de stannar dör de. Det handlar om att hitta mat, i form av konserver, och att undvika "de onda". Någonstans finn "de goda" men om man inte vågar möta någon annan människa, hur skall man då hitta dem?

The Road är långt mer skrämmande än någon skräckbok jag någonsin läst, ändå är jag glad att jag läste den.

Länk

Via Piruett hittade jag det här och jag fann det så intressant att jag måste dela med mig av det. Det är alltid kul när det uppstår en diskussion i kommentarerna, särskilt om ett favoritämne som litteratur.

Om att skriva

Jag är en skrivande människa och har varit det (nästan) så länge jag kan minnas. Som barn skrev jag berättelser om svampar och hundar, ofta illustrerade, och om döende föl. Jag skrev en julpjäs som vi spelade upp på skolans julfest och som var så bra att jag fick en beställning på en pjäs till. Jag lyckades tyvärr inte upprepa succén, men det var ändå rätt bra av en tioåring. Människor i min omgivning sade att jag skulle bli författare, och naiv som jag var trodde jag på det.

Jag hade berättelserna men saknade språket. Visserligen var jag duktig på stavning och grammatik men det var trots allt ett barns språk. Sedan blev jag äldre men tyvärr utvecklades inte mitt språk i samma takt som jag. Jag var så oerhört rädd för att skriva fel eller använda ett ord i fel sammanhang att jag blev något hämmad i mitt skrivande. Men berättelserna hade jag kvar, och drömmen om att skriva en bok. Jag skrev en hästbok som var oerhört naiv och totalt poänglös när jag tänker tillbaka på den, men jag hade roligt när jag skrev.

Så småningom kom jag att förstå att författare, det är inte något som man bara blir. Det kräver mycket arbete och disciplin att sätta sig och faktiskt skriva, inte bara gå i skogen och drömma om framgångar. 

Nuförtiden tror jag mig ha språket men saknar berättelser. De idéer som verkade så bra när jag var elva år är inte riktigt lika lysande i vuxna ögon. Några av dem skulle nog gå att fixa till, men så har vi det där med allt jobb och all tid man måste lägga ned, och då är jag inte lika övertygad längre. Men lusten att skapa finns där fortfarande. Bara att ha den här bloggen fyller ett visst behov. Även om det inte är några minnesvärda texter som publiceras här så har jag några läsare och det gör gott. 

Sagan om Den Stora Romanen

Det var en gång en roman
som var så bra att ingen vågade skriva den.
Det var Den Stora Romanen.

Men i ett land på norra halvklotet bodde en flicka som sade:
"Jag skall skriva Den Stora Romanen."
Och det trodde hon verkligen på.

Så hon satte sig, med penna och papper och stora idéer, att skriva
helt övertygad om att hon skulle lyckas.

Men då hände något konstigt. Hon drabbades av tvivel.
Var hon verkligen den rätta att skriva Den Stora Romanen?
Var hon värdig denna uppgift?
Kunde hon genomföra den?
Och alla hennes idéer, som verkat så levande för henne,
torkade ut och dog.

Så hon skrev aldrig den stora romanen,
och har ingen annan vågat sig på det
så är den oskriven än idag.

Vad de döda vet av Laura Lippman

Det är inte ofta nuförtiden jag läser spänningslitteratur, men jag fastnade för den här där den stod på bibliotekssnurran. 1975 försvinner två systrar från ett köpcentrum, trettio år senare dyker det upp en kvinna som säger sig vara en av dem. Men det är allt hon säger. Hon vägrar berätta vad som hände eller var hon befunnit sig alla år.

Det är många vändningar och turer innan man får veta sanningen. Ibland tror man sig ana hur allt hänger ihop för att i nästa stycke få veta något som kullkastar alla ens teorier. Det byggs upp en väldig spänning och teorierna blir allt vildare. Samtidigt är det något som stör mig. Det känns som att det egentligen bara finns två svar, antingen är hon Heather Bethany eller så är hon det inte. Jag tycker nog att alla turer till trots så är det en ganska simpel berättelse. Jag känner mig lite lurad och hade önskat mig mer av intrigen än vad jag faktiskt får. Dessutom är mysterikvinnan/Heather väldigt svår att tycka om. Hon känns kall på något vis och det gör det svårt att riktigt engagera sig i henne. Faktum är att det inte riktigt är någon i boken som jag känner för eller bryr mig riktigt om. De mest sympatiska och intressanta personerna är bara bifigurer.

Trots detta är den läsvärd. Den är spännande och väntar man sig inte alltför fantastiska avslöjanden eller gräsligheter, vilket jag tyvärr gjorde, så är den värd att lägga ner lite lästid på.

Tillbaka i världen igen

I torsdags blev vi av med telefonen för andra gången i år och denna gång följde internetuppkopplingen med. Det är konstigt hur isolerad man känner sig och hur stressad man blir av att inte kunna läsa sina bloggar på några dagar. Kan det vara ett beroende?

Strax skall jag kasta mig ut i bloggvärlden igen för att se vad som har hänt. Det lustiga är att det kanske inte har hunnit hända så mycket.

Enkät

Eftersom det går så trögt med allting just nu kan jag ju åtminstone svara på den här bokenkäten som först så hos Martina.

1. Den värsta läsupplevelse du haft?
Jag kan inte komma på någon nu faktiskt. Jag brukar för det mesta hitta rätt när jag väljer men det finns ju sådant man blir mer eller mindre tvungen att läsa, t ex i skolan. Högläsningen av Flugornas herre var väl ingen hit direkt, jag avskyr verkligen den boken. Förresten, Pojken som kallades Det var ju riktigt gräslig på alla plan.

2. Vilken bok har påverkat dig mest hittills?
Påverkat hurdå? Sådan där är alltid svårt att svara på. Jag tror inte att någon bok någonsin har förändratt mitt liv eller mitt sätt att tänka, men många böcker har gett mig starka upplevelser. Några titlar jag kommer ihåg och ofta återkommer till i tankar och rekommendationer till vänner är: Kiln People av David Brin, Cyteen av C J Cherry, Songmaster av Orson Scott Card, Narnia-böckerna av C S Lewis och Bartimaeus-böckerna av Jonathan Stroud.

3. Har du läst någon bok som du blivit riktigt skrämd av?
Jurtjyrkogåden. Jag var rädd för min katt när jag läste den. Hade ganska nyligen flyttat hemifrån och var väl inte helt van att vara ensam.

4. Vad använder du som bokmärke?
Jag samlar på bokmärken och har långt fler än jag behöver. Inför varje ny bok bläddrar jag igenom dem och väljer ut ett jag tycker passa till just den berättelsen.

5. När brukar du läsa? Hemma, på jobbet, på morgonen, på förmiddagen, på kvällen, innan du lägger dig...?
Oftast på eftermiddagarna. Har försökt läsa på lunchen på jobbet, men det bulltrar för mycket.

6. Vad var den första bok du läste?
Min mormor brukade stolt berätta att jag läste Jorden runt på 80 dagar innan jag började skolan. Det är inte sant. Jag kunde inte läsa innan jag började skolan men jAag lärde mig snabbt när jag väl börjat. Jorden runt kan mycket väl ha varit en av de första böckerna jag läste, mennågot mormor missade var att det var en lättläst version.

7. Vad är bättre, pocket eller inbundet?
JAg älskar inbundet. Det är snyggare och lättare att hantera tycker jag. Men pocket är billigare och väger mindre så det har ju sina fördelar det också. Var jag rik skulle jag dock satsa på inbundet i första hand.

8. Vilken bok läser du nu?
Vad de döda vet av Laura Lippman.

9. Och vilken sida är du på?
Ingen aning, tror jag har en tredjedel kvar ungefär.

10. Brukar du lämna "kännetecken" i dina böcker? (klottrar i dom, spiller mat/dryck på dom & andra barbariska åtgärder?)
Det händer. Jag äter gärna när jag läser och det är svårt att undvika at lämna spår. När det gäller egna böcker kan jag ibland göra svaga markeringar i kanten med blyerts om det är något avsnitt jag vill kunna hitta tillbaka till. Hundöron är usch och fy.

11. Påverkar titeln/omslaget dig om du överväger att läsa en bok?
Ett omslag eller en titel kan få mig att plocka upp en bok men det skall mer till för att jag skall börja läsa.

12. Sidantalet, då?
Nej.

13. Brukar du bläddra fram till sista sidorna för att få reda på slutet?
Aldrig.

14. Finns det någon bok du läst flera gånger?
Många. De titlar jag nämn under punkt 2 är typiska omläsningsböcker även om jag inte läst om dem alla än.

15. Har du råkat ut för någon olycka som böcker varit orsaken till?
Möjligen under min bibliotekstid då jag hanterade böcker på ett annat sätt än hemma.

16. Brukar du sälja/ge bort dina böcker eller klänger du dig maniskt fast vid dem, även om det är någon bok du inte gillar?
Jag är egentligen en manisk fastklängare, men ett antal jobbiga flyttar har gjort mig lite mindre klängig. Numera kan jag till och med kasta skräpböcker.

17. Tar du med dig boken du läser på toa?
Det har hänt, men jag läser hellre tidningar på toaletten.

18. Just det, läser du i badrummet?
Duschar, men på den tiden jag badade föredrog jag att plaska omkring framför att läsa.

19. Har du något boksystem? Skriver du upp vad du läser/ska läsa/ska köpa/köpt för böcker? Skriver du kanske till och med läsdagbok?
Jag har ibland skrivit upp intressanta titlar på små lappar som jag brukar tappa bort. Förutom bloggen har jag inget system.

Kunde inte motstå

..det här testet som jag fann hos Avantgardet.

I took the "If You Were a Poet..." quiz on gURL.com
		I am... Emily Dickinson Do you have a 19th century sensibility? Or are you an intellectual? Do you write a lot? Because it seems like you have a lot in common with classic American poet, Emily Dickinson. Read more... Which poet are you?

Små olyckor

Kommer hem från jobbet, trött och grinig efter endast tre timmars nattsömn. Byter om och sätter mig framför datorn för att läsa mail och bloggar. Sniffar lit undrande, fan vad det luktar hundkiss. Vet att Ruffa kissade på golvet i morse, har sambon månne missat en fläck? Kravlar runt på golvet under datorbordet och trevar med händerna, ingenting här, ingenting där. Vad i helsike? Luktar lite på min axel. Nej, hon har kissat på tröjan!

Tror ni jag kommer att sluta slänga mina kläder på golvet?

Jag är otrogen

Just nu ägnar jag mig mest åt min spelblogg. Dels för att det är lite lättsammare, dels för att jag får mycket respons där, vilket känns välgörande just nu. Det har varit en lång vecka med mycket jobb, en hel del e-postkrångel och stor trötthet. Boken jag håller på med verkar lovande men är när jag har tid att sätta mig ner och läsa så är hundarna som mest aktiva, och det är svårt att koncentrera sig när man efter varje mening måste avbryta läsningen för att sära på busarna. De har en tendens att härja inne i vardagsrummet och det mår inte parkettgolvet så bra av. Vi har visserligen täckt det med flera lager mattor men dem sparkar hundarna bort när de blir alltför busiga.

Nu är jag ju ledig i två dagar men jag har en känsla av att en stor del av dem går åt till att ta igen förlorad sömn.

Tråkigt

Just nu är jag på jobbet. Min uppgift idag och troligen några dagar framåt är att mata plåt i en stor maskin. Plåtarna kommer ut i andra änden som färdiga tryckplåtar. Det är en ganska simpel uppgift som inte kräver så mycket av min uppmärksamhet. När maskinen varvar ner reser jag mig och tar fram en ny plåt för att sedan stoppa in den när maskinen piper att det är dags. Problemet är att det tar en stund mellan varje plåt, och just nu har jag ingen annan arbetsuppgift att hålla på med medan jag väntar. Därför sitter jag och läser bloggar och skriver detta. Men nu är jag en person som tycker det känns dumt att göra sådana privata saker på arbetstid, men eftersom alternativet är att sitta och titta på hur procenten räknar upp på displayen finns det inte så mycket att välja på. Jag skulle förmodligen somna och vakna med ett ryck när det piper, coh det vore ännu värre. 

Omläsning: Double Star av Robert A Heinlein

Jag nästan skrek till av förtjusning när jag hittade den här boken på sf-bokhandeln. En av mina absoluta Heinlein-favoriter. JAg läste den många gånger som ung och frågan är ju i sådana fall alltid om boken är så bra som man minns. Ja! Jag vet inte varför men den här boken tilltalar mig alldeles väldigt.

Berättelsen är enkel som alltid i Heinleins bra böcker. Skådespelaren Lorenzo Smythe blir anlitad att föreställa Bonforte, en högt uppsatt oppositionspolitiker. Bonforte måste vara på en viss plats en viss tid och hans mptståndare har kidnappat honom för att förhindra detta. Alltså anlitas Smythe för att rädda situationen.

Mycket mer finns egentligen inte att berätta. Men Heinleins styrka ligger i att skapa dessa mer eller mindre vanliga människor och placera dem i ovanliga situationer för att engagera läsaren i deras liv och leverne. Det är klart att det tilltalade mig när jag var barn och älskade berättelser om det godas seger och drömde om att själv vara räddaren i nöden. Men vad är det nu som gör att jag kan läsa berättelsen med lika stor behållning. Är jag lika lättrörd och enkel som när jag var barn? Ja förmodligen. Hur som helst talar Heinlein direkt till mitt hjärta och klarar att göra det på 243 inte särskilt tättskrivna sidor. Läs!

Det är tur att det inte är en tävling

Räknade just ut att ja läst/lyssnat på tjugoen böcker i år och då påbörjades en förra året och en var en seriebok. Jag har faktiskt läst flera serieböcker som jag glömt att ta med i listan, men ändå. Jag tror jag skall skriva till dem också så ser det lite bättre ut om ingen tittar alltför noga.

Om man inte kan välja

... kan man göra något helt annat. Det blev så att jag gick till biblioteket och gjorde något jag inte gjort på många år. Jag strosade omkring och tittade på snurrorna, vände på böcker och läste baksidestexter och fastnade slutligen för Vad de döda vet av Laura Lippman. Det händer inte så ofta nuförtiden att jag läser den typen av spänningslitteratur. Det kändes riktigt bra. Hoppas den är bra.

I valet och kvalet

Så var det dags igen att bestämma vad man skall läsa härnäst. Jag har ju en del att välja bland. Här de böcker jag väljer mellan just nu:

Martin och Cherry är ju serier jag läser så jak borde kanke prioritera dem innan jag glömmer var som har hänt i tidigare böcker. Problemet är att det har jag förmodligen redan gjort, glömt alltså. Banks är jag väldigt sugen på, men just därför borde den kanske få vänta ett tag så att jag kan suga på karamellen ett tag till. Reynolds känner jag minst för och just därför borde jag kanske ta tag i den. Han brukar kräva en kraftansträngning för att mitt intresse skall väckas. Eller kanske skall jag läsa på svenska som omväxling? Hmmm...

Önskelista

Någon sade till mig en gång att i min ålder skriver man inte önskelistor utan inköpslistor. Nu ser ju verkligheten sådan ut att de flesta kan inte köpa allt de vill ha. Jag kan det definitivt inte. Därför skriver jag önskelistor, många och långa sådana. De är oftast indelade i kategorier som t.ex. spel, böcker och prylar. Eller så kan de vara indelade i behöver och vill ha. Önskelistan till jul eller födelsedagen är kortare. Den håller sig inom den prisklass vi i förväg kommit överens om, sambon och jag, och det är därför mycket som faller bort.

Vi har ännu inte kommit överrens om något pristak för årets julklappar så min lista ser för närvarande ut så här:

• The Orange Box
• Black Adder
• Red Dwarf
• Black Books

Och man anar ett tema.

The First Law av Joe Abercrombie

Efter att ha läst ut Last Argument of Kings, tredje delen i The first Law skall jag nu försöka samla ihop mina intryck och skriva något som liknar en recensoin. Det är inte helt lätt för intrycken är minst sagt blandade. I korthet går berättelsen ut på den vanliga kampen mellan gott och ont. Landet hotas från två håll, den mäktige trollkarlen Bayaz samlar ihop en grupp som skall ut och leta efter något som kan rädda situationen. Efter diverse äventyr och sidospår kommer den stora drabbningen och alla lever lyckliga i alla sina dar, eller? Saken är den att man ofta undrar om det goda verkligen är så gott egentligen. Berättelsen är verkligen inte svart och vit utan en blandning av många smutsgrå nyanser.

Världen är skitig och mörk. Se bara på bokens "hjältar", den fåfänge oduglige ynglingen Jezal dan Luthar, den arrogante trollkarlen Bayaz, den mordiske barbaren Logen eller inkvisitor Glokta som utan samvetsbetänkligheter torterar erkännanden ur fångar som han vet är oskyldiga. Jag skulle önska att jag kunde säga att de utvecklas med berättelsen och det gör de i viss mån, men bara lite och inte alltid till något bättre. Ändå tycker jag om dem, några mer än andra. Den som verkar vara den största skurken, Glokta, är den jag känner mest för, kanske för att det känns som man kommer honom närmast. Honom och Logen.

Berättelsen är ytters pessimistisk. Det går sällan bra för våra hjältar, och ibland går det käpprätt åt skogen. Men jag älskar den. Trots att den inte lämnar mig med en varm känsla av lycka i magen så har jag väldigt roligt medan jag läser. För det är roligt, och spännande. In i det sista undrar man hur det skall gå, och faktum är att jag undrar lite fortfarande efter att ha läst ut den tredje boken. Den lämnar mig inte riktigt. Jag vill att det skall komma en fortsättning för den känns på något sätt inte riktigt avslutad. Det är mycket troligt att det beror på att jag är van vid och förväntar mig att få allting ordnat och förklarat innan en bok är slut. Och det är kanske modigt att inte göra det som författare, eftersom det finns en risk att läsaren blir förbannad. Jag lämnas med samma känsla som när jag läste Janne, min vän av Peter Pohl.

För det måste sägas, Joe Abercrombie är konsekvent.

Elvis av Tony Cronstam

Elvis - under skalet, Elvis - toastad men inte bränd, Elvis - första boken extra allt. Jag är riktigt förtjust i Elvis. Det är vardagshumor på hög nivå, det allra mesta är riktigt roligt och det är sällan dåligt eller tråkigt. Här behandlas ämnen som kärlek, sex, bankomatköer, det oerhört jobbiga med ett IKEA-besök och allt annat som ett liv eller förhållande kan bjuda på. Det är också sympatiskt med ett förhållande som faktiskt är fungerande och fullt av kärlek.

Elvis - första boken extra allt är den första boken som ges ut på nytt med en del tidigare bortgallrat material och nu alltså blir bok nummer fem. Det märks på teckningsstilen att det är en tidigare bok, mwn vad det gäller skämten tycker jag att serien alltid har hållit samma höga klass. Men det är en serie som utvecklas även i handlingen. Det sker förändringar i Elvis och Hedvigs liv som man kan följa om man läser serien i rätt ordning. Kanske inga stora förändringar men berättelsen rör sig ändå framåt på ett sätt som många humorserier inte gör.

Jag tycker absolut att Elvis gör sig bäst i strippform. Poängerna är alltid träffsäkra medan de lite längre serierna i serietidningen Elvis är lite småmysiga och trevliga men sällan framkallar gapskratt. Undantaget zombieavsnittet i jag minns inte vilket nummer som fick mig att skämma ut mig på ett kafé.

Jag har egentligen ingenting att säga ...

om året nobelpristagare i litteratur utom att jag känner igen namnet. Jag har ett starkt minne av att ha hört hans namn på radion och kan höra rösten som uttalar det. När det sades och vad som sades kommer jag inte ihåg, men jag hör tydligt rösten som uttalar hans namn.

Irriterande att när man för en gångs skull har hört talas om författaren så minns man inte vad som sades.

Ljudbok: I de dödas namn av Ian Rankin

Jag har bara läst en bok om Rebus tidigare, den var bra men inte fantastisk. Jag gillar inte miljön. Då menar jag inte Edinburgh utan mer den mörka hårdkokta sidan av staden med gangstrar och langare och småskurkar. Jag tycker bättre om putsade berättelser med osannolika mord och seriemördare, ju mer verklighetsflykt desto bättre. När jag lyssnar på en bok har jag lite lägre krav på berättelsen eftersom jag kan ägna tiden åt annat samtidigt, faktum är att de riktigt bra böckerna läser jag helst själv.

Denna bok passade riktigt bra att lyssna på samtidigt som jag pusslade. Den var tillräckligt spännande för att jag skulle vilja lyssna vidare men tog inte alltför mycket av min uppmärksamhet i anspråk. Som så vanligt är i sådana här deckare är huvudpersonen en butter ensam man på kant med sina överordnade och nära pensionen. Själva fallet är faktiskt inte så mycket att orda om, jag kände inte någon enorm förväntan på upplösningen utan intresserade mig mer för spelet mellan romanens olika personer.

Uppläsningen är riktigt bra när man vant sig vid dialekten. Trots att jag tyckte bättre om Peter Robinsons bok hade jag större behållning av den här eftersom jag inte störde mig på egenheter hos uppläsaren. JAg kan tänka mig att lyssna på fler böcker med samma uppläsare medan Robinson nog får vara då jag sett att Tomas Bolme även läst in de andra titlar jag tittat på.

Åke Ninja och andra jävlar av Johan Wanloo

Jag gillar Wanloo och har gjort det sedan urminnes tider (80-talet?). När han är bra är han fantastiskt bra och jag skrattar ofta högt och på olämpliga platser. Ibland är skämten dock platta och poänglösa, men det är kanske bara jag. Som så mycket annat här i livet så är humor något det finns många åsikter om och vi människor skrattar inte alltid åt samma saker.

Jag är i alla fall mycket förtjust i Åke Ninja och av de andra återkommande figurerna är Kjell & Ivar - metalkrigare favoriter. Hårdrocksklubben är också rolig, medan guldankan och sexy president inte riktigt är i min smak. Men boken innehåller även en del skämtteckningar och serier med icke återkommande figurer och mycket av detta är riktigt, riktigt roligt. Det som fick mig att skratta högst och längst var den första lilla serien på pärmens insida men jag kan faktiskt tänka mig flera personer som skulle ta illa vid sig av skämtet. Smaken är som sagt olika.

Tycker man om lite sjuk och skruvad humor är detta en liten pärla. Jag kommer läsa den många gånger.

Sjuk igen

Det var visst inte bara böcker jag fick med mig från bokmässan. En liten förkylning som redan på fredagen började visa sig med intensiva nysningar har nu brutit ut för fullt och tvingat mig att sjukskriva mig på nya jobbet. Det är verkligen inte roligt. Jag gick faktiskt dit igår och försökte vara tapper men vacklade hem vid lunchtid och stupade i säng. Efter fjorton timmars sömn är jag nu tillräckligt stark för att läsa bloggar och skriva detta inlägg, men sedan blir det nog till att lägga sig och vila igen.

När jag piggar på mig skall jag skriva lite om de serieböcker jag hunnit läsa ut.

Slutrapport: Bokmässan

Hemma. Trött. Pank.

Jag älskar verkligen bokmässan trots att jag oftast bara går dit och handlar lite och inte särskilt billigt heller. Ändå är det något visst med att tillbringa flera dagar i denna miljö. Varje år tänker jag att jag skall försöka att lyssna på någon författare. Men det blir aldrig av.

Förr i tiden passade jag på att köpa begagnade seriealbum, sådant jag inte kunde få tag på i Lysekil som har ett begränsat utbud. Men på senare år har det inte varit några serieantikvariat med på mässan. eller kanske håller de till någonstans som jag inte har hittat till. Nå, min Linda och Valentin-samling är komplett och det finns ju massor av nya serieböcker att köpa. SF-bokhandelns monter är svår att motstå trots att jag besöker butiken varje gång jag är i Göteborg.

I år orkade jag inte häller gå igenom alla salar systematiskt utan gick direkt på det som jag visste intresserar mig. På det sättet kan jag ha missat mycket men det gör inte så mycket egentligen. Det blir fler år. Men det hade varit kul att träffa andra bloggare. Det kanske också kan bli något annat år. Jag träffade i alla fall en god vän jag inte sett på sju år och jag iundrar om inte det var den största behållningen med årets mässa, trots alla roliga inköp.

Hade jag inte haft montern som bas hade jag aldrig orkat tre dagar, men nu tillbringade jag en hel del tid med att sitta och se på människor som gick förbi. Det är något visst med det också.


Jag kom hem med:

15 bokmärken

Elvis - Första boken extra allt
Elvis - Under skalet
Elvis - Toastad men inte bränd

alla av Tony Cronstam

Consider Phlebas, Iain M Banks

Brevväxling, H C Andersen och Lina von Eisendecher

Accelerando, Charles Stross
Halting State, Charles Stross
Åke ninja och andra jävlar, Johan Wanloo
Rocky 10 år, Martin Kellerman


Dessutom köpte jag ett antal julbonader och julkort plus några dvd-filmer.

Delrapport: Bokmässan

Torsdagen började med att jag klämde mobilen i bildörren. Nu ser det ut som om jag har en abstrakt skärmsläckare, men det går i alla fall att ringa. Sedan gick jag omkring lite, gjorde listor på intressanta titlar och handlade lite. Kvällen bjöd på mingel, men jag var varm och trött och smet iväg ganska tidigt.

Fredagen blev det ytterligare några inköp men mesta tiden tillbringade jag i montern. Fötterna orkar inte hur mycket som helst.

Idag skall jag köpa en bok och vara montervakt och i morgon förmiddag tar jag tåget hem. Jag är mätt nu. Vill någon träffa mig går det alltså att hitta mig i monter B01:40 hela idag.

Återkommer med slutrapport.

Vad sysslar de med?

Som jag skrev för några inlägg sedan så ser jag på Star Trek varje vecka. En sak jag har lagt märke till är den fullständigt bedrövliga textningen. Jag tror dessutom att den blir värre för varje dag. I något avsnitt sa de något i stil med "when the Nistrim seize Voyager" vilket översattes med "när x ser voyager". Jag får nog kolla om jag inte kan stänga av textningen, den är så distraherande.

Äsch

Punschrulle heter det ju.

Extas!

Vem behöver knark när man kan köpa Coops punchrullar? De finns nu i ett konsum farligt nära mig.


Om jag berättar att koppen rymmer drygt sex deciliter förstår ni att den är stooor. Kanske skulle bilden vara mer komplett om jag hade med en bok, men ärligt talat klämde jag i mig den framför datorn.

Uppdatering: bokmässan

Skulle någon av er befinna sig på bokmässan och känner för att träffa mig går det att finna mig i monter B01:40, hos bokförlaget Pontes. Jag kommer att vara på mässan torsdag till lördag och eventuellt söndag, om orken räcker till.

På måndag börjar jag mitt nya jobb. Det är samma som jag praktiserat på det senaste halvåret och det skall bli riktigt kul att jobba på riktigt.

Bokmässan

Jag törs knappt skriva det av rädsla för att något skal komma emellan, men i år skall jag åka till bokmässan. Jag missade förra året till min stora sorg. Nu har jag tid, pengar och ork och får jag bara vara frisk så blir det av.

För mig innebär det fyra dagar av omkringstrosande, insupande av atmosfär, shoppande, ryggont, trevliga möten (hoppas jag) och lite annat smått och gott med övernattning hos mamma. Hoppas bara att hon kommer ihåg att jag skall komma, bäst att jag ringer och kollar.

Det går mycket pengar och energi, men det är det värt.

Star Trek och annat kul

Jag ägnar ganska mångar timmar varje vecka åt tv4 Science Fiction. Det blir mest Star Trek, Voyager och Deep Space 9. Voyager har jag ju sett förut, men abstinensen efter Andromeda gör att jag inte kan låta bli att se den igen.


Om man gillar sf-serier får man vara beredd på att svälja mycket. Som att i framtiden verkar alla vara klädda likadant eller med mycket små variationer. Färger och snitt skiljer sig inte mycket åt, särskilt inte hos främmande raser. Sen verkar de främmande raserna snarare vara typer än folk. Men visst, jag sväljer det, för jag tittar främst för äventyret, spänningen och underhållningen, inte för att få se ett perfekt uppbyggt mångfaldigt främmande samhälle.

Men ibland stör jag mig så oerhört på att alla nya möten genomförs på perfekt engelska. I en serie som Star Trek som utspelar sig långt in i framtiden kan man komma runt det med hjälp av en snabbt påhittad översättningsmaskin eller liknande, men i t ex Stargate SG-1 störde jag mig mycket på att alla de mötte kunde engelska trots att de kanske kom från helt andra delar av världen och aldrig hade varit i kontakt med språket. Även de som kom från något forntida England borde tala lite annorlunda, men jag är ingen språkforskare så jag kan ha fel.

Sen har vi alla brott mot fysikens lagar som jag visserligen inte är helt på det klara med alla gånger, men vissa saker vet till och med jag, som det här med bränder i vakuum och lite annat smått och gott.

Trots detta älskar jag dessa tv-serier. Det är något med miljöerna som tilltalar mig. Det är sagor i rymdmiljö, fria från påträngande, ångestframkallande verklighet. Och ibland fyllda av ofrivillig humor. Ta t ex trailern för Månbas Alpha som en speakerröst kalla "serien som satte standarden för alla andra", och det är bara att titta på de pyjamasliknande uniformerna i många serier för att förstå vad han menar.

Tid för läsning

Det är oerhört svårt att få tid till läsning me den valp i huset. Det blir mycket Nej, Ruffa! Aj, Ruffa! Ruffa, ge fan i Ali! Det tuggas på mattor och sladdar, bajsas och kissas lite varstans. och hela tiden måste man springa och plocka upp henne eller ta henne i nackskinnet eller skilja de båda busarna åt när de blir för upphetsade. Emellan dessa episoder hinner jag kanske läsa en halv sida och när jag tar upp boken måste jag ibland läsa om hela stycket.

Det fantastiska ljuset av Terry Pratchett

Denna andra bok om trollkarlen Rincewind, eller Rensvind som han heter på svenska, är ännu bättre än den första. Den är roligare, mer sammanhållen och känns som det faktiskt är en hel och avslutad berättelse.

En stor röd stjärna är på kollisionskurs med skivan. Enda sättet att förhindra en katastrof är att uttala de åtta besvärjelserna. Problemet är att en av dem befinner sig i Rensvinds huvud och han befinner sig ute på äventyr med Tvåblomster. Alltså börjar alla jaga Rensvind för förutom att förhindra katastrofen så för besvärjelserna med sig en hel del makt, och trollkarlarna är maktlystna.

Jag hade riktigt roligt när jag läste och satt och skrattade högt ute bland folk. Boken är tunn men det är ganska bra. Sådana här vilda berättelser gör sig ganska bra i små doser.

Det gick bra att läsa på svenska. Jag vet inte om några skämt och ordvändningar har gått förlorade eller om det är en väldigt duktig översättare, men ingenstans reagerade jag på någon ordvändning eller något skämt som det ju annars är lätt att man gör när det förekommer översatta ordvitsar. Jag tror dock att jag helst vill läsa böckerna på engelska.

Det enda störande var felaktigheter i texten, mer frekvent åt slutet av boken, som tydde på dålig teckentolkning eller liknande. Som t ex att "att" blev "all" och liknande. Det kändes som om korrekturläsaren hade tröttnat och blivit mindre uppmärksam. Trist, men inte förödande.

Tillökning

Igår fick vi hem vår lilla Ruffa. Det är fullt upp med andra ord.



Nej, jag får inte till skärpan ordentligt.

En bit av mitt hjärta av Peter Robinson

En bit av mitt hjärta är en deckare som utspelar sig dels 1969 när en ung kvinna blir mördad under en rockfestival, dels i nutid under utredningen av mordet på en musikjournalist. Det är inte svårt att räkna ut att dessa båda händelser hänger ihop.

Boken är spännande, man vill ju veta exakt hur de hänger ihop. Språket fyller sin funktion utan att vara störande. Utredarna går att tycka om, särskilt de poliser som utreder det senare brottet och som så vitt jag kan förstå är återkommande i Robinsons deckare. Jag har inte läst några andra av honom men förstår att jag kanske borde ha läst dem i ordning. Tidigare händelser nämns vilket kan förstöra läsupplevelsen om man läser böckerna i fel ordning.

Tomas Bolme läser ganska bra förutom att har den egenheten att göra omotiverade pauser, som för att hämta sats, särskilt när han skall uttala något engelskt namn. Detta störde jag mig ganska rejält på, vilket får mig att fundera på om det är så klokt att lyssna på fler av böckerna. Kanske borde jag läsa dem i stället?

Nåja, slutomdömet blir en ganska bra deckare, tillräckligt bra för att jag skall vilja titta närmare på fler titlar.

Ha!

Jag lyckades rädda filerna. De flesta i alla fall.

Jag tror jag bryter ihop snart

Just nu känns det tungt. Datorn som jag fick av min bror började krångla för ett tag sedan. Den startade utan problem men om jag spelade något mer avanserat än patiens så låste den sig efter några minuter. Nåja, sådant händer ibland och brukar kunna avhjälpas med en ominstallation av det ena eller andra. Icke så denna gång. De senaste dagarna har jag fått oroande meddelanden och datorn envisas med att kontrollera min andra hårddisk vid varje uppstart. Jag har inte lika mycket kontroll över den här datorn som över den gamla så jag har stönat i frustration och desperation medan jag har letat efter något sätt att kunna åtgärda problemen.

Igår bestämde jag mig för att ägna en del av helgen åt att bränna viktiga filer, sparade spel och diverse nedladdat material för att sedan försöka med en formatering som ett sista förtvivlat försök. Det är bara det att idag har hårddisken havererat totalt. Jag kommer inte åt några filer alls. Det som stör mig mest är faktiskt inte kostnaden eller besväret med att få ordning på datorn. Det är istället det faktum att de två spel jag kommit riktigt långt i nu måste spelas om från början och det vet jag inte om jag orkar.

Sedan känns det lite ledsamt att inte ha någon datorkunnig vän att vända sig till när man har problem. Det är jag som är den datorkunnige vännen i min bekantskapskrets. Inte för att jag kan så väldigt väldigt mycket utan för att jag kan lite mer än de andra. Men uppenbarligen inte tillräckligt för att lösa mina egna problem.

Plötsligt slog det mig

Det är ju OS! Det är därför jag inte läst något. Nej, jag har knappt sett en minut av själva evenemanget. Faktum är att jag gillar OS och brukar se fram emot det men de grenar jag är intresserad av har gått på olämpliga tider så det har inte blivit av att se något. Men varför har jag inte läst då? Jo jag brukar sitta i tv-soffan när jag läser och den har ju varit ganska upptagen av sambon. Ligga och läsa kan jag inte göra utan att somna och någon annan bekväm läsplats har jag inte tillgång till. Mysteriet är löst. Jag har inte tappat läslusten. (Andas lättad ut.)

Här händer inte mycket

Det är trögt på läsfronten nu. Jag har inte öppnat en bok på en vecka. Serietidningar är min kvällslektyr och när jag lägger pussel lyssnar jag på en ljudbok, men det är allt. Lite pinsamt med tanke på mitt gnäll i förra inlägget. Nåja, så kan det vara ibland. Jag lever i alla fall, ville bara säga det.

Nu längtar jag

... efter att folk skall vakna upp efter semestern och börja blogga igen. Det var förfärligt vad glest det är mellan inläggen. Jag borde väl inte gnälla med tanke på min egen inläggsfrekvens men jag kan ju i alla fall skylla på att jag läser så långsamt.

Kom tillbaka, jag saknar er!

Ljudbok: Timglaset av Julie Parsons

Jag tycker mycket om att pussla. Innan datorspelen kom in i mitt liv var det jag ägnade mig åt mellan böckerna. Och vad kan passa bättre än att samtidigt lyssna på en ljudbok.

Timglaset av Julie Parsons är en obehaglig deckare (kriminalroman?). Under stora delar får man följa skurken, något jag inte är så förtjust i. Men jag har lite andra krav på ljudböcker än på de vanliga så jag lyssnade vidare. Det rör sig om familjehemligheter, bortadopterade barn, hämnd och mord. Obehagligt som sagt.

Uppläsaren gör ett bra jobb förutom att hon ibland verkar oförberedd på vad som skall komma så att betoningen blir helt fel. Men rösten är ganska behaglig.

Den stora framtidskongressen av Stanislaw Lem

Den stora framtidskongressen : ur Ijon Tichys minnen är en bok som det är svårt att berätta om utan att avslöja för mycket. Jag utfärdar härmed en spoilervarning.

Det börjar lite försiktigt med att berättaren (Ijon Tichy) bevistar den stora framtidskongressen som har befolkningsexplosionen som tema. Första halvan av boken består av en flödande berättelse där Tichy beskriver vad som händer runt omkring honom. Och det är en hel del som händer. I landet Costricana där kongressen hålls förekommer det oroligheter som ganska snart även drabbar hotellet och kongressdeltagarna. Detta leder till att staden bembas det vill säga bombarderas av droger som får människorna att drabbas av känslor av vänlighet och kärlek till nästan. Naturligtvis går allt åt helsike. Tichy flyr tillsammans med ett antal professorer och hotellpersonal ner i kloakerna.

Bokens andra halva består av Tichys dagboksanteckningar sedan han vaknat upp i en framtid efter att ha varit nedfryst. Den är lite mer samlad i sin berättarstil.

Det är en berättelse med många lager. Dels har vi framtidskongressen dels ett antal hallucinationer som framkallats av bembningen, till slut är det svårt att hålla reda på var man befinner sig. Vilket väl speglar Tichys tillstånd när lager efter lager av "verklighet" skalas bort.

Jag kan i senare delen av boken ha vissa invändningar mot vissa händelser och tillstånd. Varför tinar de upp de nedfrysta om nu jorden är så överbefolkad? Eller väcker upp de döda? Nå, alla dessa invändningar rasar när det visar sig att allt är en illusion, en hallucination. Hela boken är som en febrig hallucination, intensiv, flödande. Den förra delen av boken har nästan ingen styckeindelning vilket bidrar till intensiteten.

Jag tyckte mycket om boken när jag läste den för tjugofem år sedan och jag blev inte besviken vid omläsningen. Möjligen är jag mer uppmärksam på språkliga konstigheter. Det är lite slang som jag tyvärr stör mig på, och en del rena fel. Sådant lade jag inte märke till i min ungdom. Men det går att bortse från eftersom berättelsen är så bra i övrigt, så sprudlande och humoristisk. Trots den dystra bild av framtiden som ges skrattar jag högt många gånger. Läs!

The Color of Magic av Terry Pratchett

En behändig liten bok att ha som nattläsning, tänkte jag. Inte tung och inte skrämmande. Men oj så rolig! Det var svårt att sluta läsa fast jag var så trött att ögonen gick i kors. Och då hör den ändå inte till de bästa i serien enligt vad jag hört sägas.

Boken handlar om och utspelar sig på Skivvärlden (korrekt översatt?), en värld som är både helt olik men samtidigt helt lik vår. Hur det går ihop måste man läsa boken för att förstå. Jag får en känsla av att precis allting är möjligt trots att världen faktiskt styrs av sina egna lagar och regler. Humorn är skruvad och bisarr, och alldeles underbar. Språket är en stor del av behållningen. I den här delen är den misslyckade trollkarlen Rincewind huvudperson, men alla bokens olika personer får liv. Om jag har förstått saken rätt innehåller serien ett antal starka personligheter som återkommer mer eller mindre ofta, ibland som huvudpersoner, ibland som bipersoner eller bakgrundsfigurer. Fortsatt läsning får utvisa om jag har rätt.

The color of Magic berättar om hur Rincewind tar jobb som guide till turisten Twoflower. Det visar sig bli ett inte helt lätt uppdrag att lotsa runt den aningslöse och entusiatiske turisten. Boken är uppdelad i fyra delar som faktiskt fungerar ganska bra fristående. Det är en tunn men mycket innehållsrik bok. Jag blir glad av den.

Jag vill bara få det sagt

Jag avskyr sommaren, avskyr på gränsen till hatar. Värmen som får mig att flämta och snyfta och drabbas av panikattacker (vilket inte gör saken bättre). Flugorna som kryper i mitt ansikte när jag skall sova och på mina ben när jag försöker se på tv. Försöker se på tv ja, för det förbannade ljuset gör att jag måste hänga stora skynken över alla fönster för att över huvud taget kunna se om tv:n är på. Ljuset gör det också direkt smärtsamt att sitta vid datorn, trots att jag har dragit för ett par tjocka gardiner.

Sen har vi den gassande solen som gör att det inte går att vistas ute utan att drabbas av huvudvärk. Solen som det är meningen att man skall dyrka och offra sitt dyrbara skinn till. Fy, säger jag. Behöver jag säga att jag är blek? Som barn tjatade alla om att jag måste ut och få lite färg. Jag försökte vara till lags och passa in med resultatet att jag brände mig med frossa och klåda som följd. Nu behöver jag bara säga hudcancer om någon skulle få för sig att antyda att jag borde sola.

För mig är sommaren något som måste genomlidas. Redan i mars börjar jag känna depressionen komma smygande. Det jävliga är att man nästan skall behöva skämmas för att man inte tycker om sommaren.

Läst: Every Dead Thing av John Connolly

Detta är en ruskig historia. Det strösslas friskt med lik och detaljerna är riktigt otäcka. Charlie Parkers fru och dotter mördas och boken igenom söker han efter deras mördare, The Travelling Man. Men detta är bara en del av denna vindlande berättelse. En försvunnen kvinna, gangsterkrig och mördade barn är några andra.

Språket är faktiskt riktigt njutbart. Connolly lyckas med konststycket att beskriva människor och miljöer detaljerat utan att för den skull bli tråkig och långrandig. Det fyller sin funktion och ger en närvarokänsla som är mycket tilltalande. Trots den hårdkokta stilen lyckas han hålla intresset uppe hela vägen, och det är inte illa för boken är tjock.

Det jag möjligen kan klaga på är att berättelsen är aningen spretig. Den innehåller för många element, gapar över lite för mycket. Innehållet skulle ledigt räcka till två böcker. Nu är ju inte livet alltid så tilrättalagt att det bara följer en händelsetråd men romaner är oftast det, och inte utan orsak. när jag läser den senare delen av boken har jag redan glömt den tidigare och blir överraskad när tidigare händelser nämns. Ett annat problem är alla lik. Någon kunde väl överleva? Nåja, detta till trots så var det njutbar läsning och jag ser fram emot nästa del som står i bokhyllan.

Omläst: Singularity Sky av Charles Stross

Efter Glasshouse känke jag en stark längtan efter mer Stross så det fick bli en omläsning av Singulaity Sky. Detta är en absurd berättelse full av bisarr humor och underliga vändningar. Mimare, kritiker, revolutionärer och en åldrig amiral som tror han är gravid är bara några av ingredienserna.

Berättelsen utspelar sig i en ganska avlägsen framtid när människan lever ett gott liv med maskiner som kan framställa vad de än önskar sig. Men Nya Republiken, ett samhälle grundat på gamla Europa, har tagit avstånd från denna dekadens, detta moraliska förfall. Där lever man som i början på nittonhundratalet ungefär. Kvinnorna har inget att säga till om utan skall sköta hemmet och uppträda anständigt, d v s bära långa kjolar och höghalsade blusar. Teknik är förbjudet utom för de högsta skikten i samhället, och även där begränsas den. Till en av Nya Republikens avlägsna kolonier kommer en dag Festivalen.

Festivalen låter telefoner regna över världen och när människor svarar i telefonen blir de ombedda att underhålla. Festivalen kan ge dem vad de än önskar sig i utbyte mot information. Låter det bra? Det är det inte. En befolkning som har hållits nere av de styrande kan inte hantera denna frihet utan löper amok.

Berättelsen innehåller mycket mer. Eschaton, ett mäktigt väsen/folk som finns någonstans i bakgrunden och styr och ställer, två agenter från jorden som försöker förhindra en katastrof, revolution och mimare. Jag tycker mycket om den här boken. Visst, det finns logiska luckor och den är nästan väl absurd ibland, men jag har roligt hela tiden.

Traditionsenligt tisdagsnöje

Ännu en tisdagskväll har tillbringats med Morden i Midsomer. Det är liksom tradition att se serien på sommaren och samtidigt äta någon mat som tar lite tid. Men jag vet inte om jag har blivit djupare eller serien ytligare, jag finner i alla fall mer att irritera mig på nuförtiden. Lik förbaskat sitter jag där och tittar. Traditioner är traditioner.

Jag har upptäckt att jag inte bryr mig

Jag har favoritförfattare. Författare vars böcker framkallar rysningar av förväntan bara jag tar i dem. Författare vars böcker jag måste äga för att kunna läsa dem om och om igen när jag känner för det. Författare som jag måste veta precis allting om ... eller vänta nu, det måste jag väl inte?

Faktum är att jag inte vet ett dugg om mina favoriter. Jag vet att Anthony Price är död, men det är allt.

Nuförtiden finns det ju ofta möjlighet att få veta det mesta. Många författare bloggar till exempel. Men jag finner oftast det de skriver ganska ointressant. Det står om boksigneringar och annat trist. Sen tillför det inget för min upplevelse av boken att jag vet var författaren bor eller hur han lever eller hur hans barndom var. Det har ofta liten relevans för den typ av böcker jag läser och som jag skrivit tidigare tycker jag inte heller om dokumentärromaner. Därför föredrar jag att inget veta, att helt förutsättningslöst få ta till mig texten och göra berättelsen till min.

Det finns faktiskt ett undantag. Jag vet en hel del om Orson Scott Card. Jag är inne på Hatrack River ibland och läser vad han skriver. Men det har också färgat min upplevelse av hans böcker på ett sätt som jag kanske kunde ha önskat att det inte hade gjort. Jag kan inte läsa en bok av honom nu utan att reflektera över hans religion. Det tar inte bort läsupplevelsen men gör att jag ser på den med andra ögon. Det är lite synd.

Glasshouse av Charles Stross

I en avlägsen framtid vaknar Robin upp efter att ha låtit avlägsna det mesta av sitt minne. Han får ett brev från sitt tidigare jag med en kort resumé över sitt liv, och någon eller några vill se honom död. Vad gör han då? Jo han bestämmer sig för att deltaga i ett experiment som skall utföras i ett forntidssamhälle. Det är en sluten miljö och alla deltagare ges en ny identitet, utmärkt att gömma sig i alltså. Nåja, ingenting är ju någonsin enkelt eller vad det verkar vara.

Robins värld är en framtid där människorna färdas som data som kan plockas ner och byggas upp till precis vad de vill. Det finns inga hinder och döden är inte slutgiltig. Det värsta som kan hända är att man kan mista en tid av sitt liv som varierar efter hur länge sedan det var man gjorde backup. Nackdelen är att datan kan spåras. Det är ju inte så bra om man är jagad av någon som förmodligen vet mer om en än man själv gör.

Jag tycker egentligen inte om den här typen av böcker, eller rättare sagt har jag inte intresserat mig för dem. Men jag läste Singularity Sky och Iron sunrise med stor behållning och ville därför ge den en chans. Det här är nog det närmaste jag har kommit att sluka en bok på många år. Den är ruskigt spännande och för ibland tankarna till Fruarna i Stepford (boken, inte den mesiga filmen). Den avlägsna forntid som studeras i experimentet är vår tid och det blir rätt lustigt att se hur Robin betraktar sådana saker som bilar, graviditet eller förvärvsarbete. Till saken hör att mycket kunskap om det förflutna gått förlorad under en tidigare kris. Det är därför upplagt för många missförstånd, ofta ganska obehagliga sådana. Annars är den inte lika humoristisk som ovannämnda böcker, snarare obehaglig.

Nu måste jag beställa resten av hans böcker och skriva till honom på listan över favoritförfattare.

Ibland gör jag saker jag inte ångrar

För några år sedan gjorde jag något som jag nästan skäms för. Det började med att jag hörde ett kort inslag på radion om Laurie Anderson. Eller egentligen började det tjugo år tidigare när jag först hörde talas om henne, men i det där inslaget fick jag för första gången höra något av henne.

Jag blev besatt av tanken att köpa en skiva av henne och började leta runt. Jag hade lite födelsedagspengar och hittade ett antal skivor. Vad gör man när man blir intresserad av någon ny artist. Jo, man kan ju göra som jag och köpa en box på fyra skivor för lite drygt sexhundra kronor med porto. Det var boxen United States Live. Det är en blandninga av monologer, sång och diverse ljud. Tyvärr missar man nog en del när man lyssnar på en cd eftersom det ingår bilder och annat i hennes föreställningar, men det är bra ändå. Jag tycker om hennes röst och det hon berättar är oftast både roligt och intressant. Om man gillar absurditeter och det gör jag.

Jag har faktiskt aldrig ångrat köpet. I början spelade jag den flitigt men eftersom jag är periodare var det ett tag sedan. Nu sitter jag och lyssnar på henne igen via hennes officiella hemsida och känner att jag nog måste ha en skiva till, minst. Vi får väl se till jul.

Jag ber om ursäkt

Mitt förra inlägg är förvirrat och säger väl egentligen inte så mycket om boken. Jag ber om ursäkt och skyller på total utmattning. Eftersom det är emot min natur att utplåna saker jag skapat, hur dåliga de än är, och eftersom jag är för lat för att skriva en ny recension får den ändå stå kvar.

Läst: A Clash of Kings av George R R Martin

Detta är del två i A Song of Ice and Fire. Här kan du läsa vad jag tyckte om del 1. I del två får vi fortsätta att följa familjen Starks öden och äventyr. Jag tycker faktiskt att den är bättre än första delen, kanske för att handlingen börjar komma igång ordentligt. Det är inte riktigt lika trevande och introducerande som i den första delen. Tyvärr är det fortfarande en del intressanta historier som bara berörs lite lätt. Jag hoppas att det blir något av mysterierna i norr så småningom och att det inte bara är spänningsskapande antydningar. Då blir jag sur.

Som jag skrivit om tidigare så beter sig personerna i boken väldigt dumt, gör felaktiga val och är allmänt korkade. Tyvärr ser jag ingen ljusning på den fronten, tvärtom. Men vid det här laget känns det som om man lärt känna de olika romanpersonerna ganska bra. Jag bryr mig om dem och tycker till och med omatt läsa om skurkarna. Så var det inte i förra boken.

Kungarna i titeln är de fyra som utropar sig till kungar efter kung Roberts död. I Kings Landing sitter kung Joffrey, den otäcke lille pojkkungen, och mycet handlar om hur staden skall försvaras inför en förestående belägring. Sen är det en hel del strider ute i landet när de fyra kämpar för att roffa åt sig sin del. Jag gillar av någon anledning skildringar från strider och liknande i fantasy romaner, så det är väldigt spännande. A Clash of Kings känns något mer avslutad som del än den förra, men fortfarande lämnas de man bryr sig mest om mitt i ingenting och det är lite trist. Den stora striden vid Kings Landing berör dem inte i så hög grad.

Jag ser med spänning fram emot nästa del, men tänker trots det göra en liten paus med sf.

Och en viss lättnad infinner sig

Det är äntligen lite svalare, särskilt på nätterna så man får sova. Datorkrånglet löste sig med lite skruvande och mixtrande och en del manövrer som antagligen var farliga både för mig och datorn. Nu funkar allt som det skall och jag är nöjd och belåten, och har faktiskt hunnit läsa lite också.

Nu kommer det vara alla spel som lockar bort mig från läsandet. Som tur är vill sambon också använda datorn så jag kan inte sitta där hela tiden.

Det går trögt nu

Jobb, förberedelser för besök, besök, värmeutmattning och datorkrångel har gjort att jag inte läst min bok på en vecka nu. Jag orkar helt enkelt inte läsa något mer avancerat än serietidningar. Inte ens bloggarna har lockat lika mycket även om jag försöker hålla mig uppdaterad. Nu har jag bestämt mig för at strunta i datorn några dagar och då kommer läslusten så sakteliga krypande tillbaka. Skönt. Kunde det bara bli vinter också så vore lyckan total.

43

Det är den ålder jag har uppnått idag. Jag känner mig fortfarande som tjugo, minus all ångest. Jag beter mig som om jag vore femton. Nästan. Gråa hår började jag få runt fyrtio. Jag tycker det är oerhört komiskt.

Jag fick vad jag hade önskat mig av sambon. Thief: Deadly Shadows som jag har önskat mig sedan det kom (2004 tror jag). Lustigt nog är det först nu jag kommer att kunna spela det. När jag får min nya dator till helgen. Och det visste jag inte ens om när jag lämnade min önskelista för en månad sedan.

Livet är härligt.

Det nya folket av Jan-Åke Winqvist

Jag älskar serier och har en stor samling men den här serien på fem album hade jag inte tänkt köpa. Miljön, handlingen, tiden den utspelar sig i, allt är fel. Neanderthalare och cro-magnon är verkligen inte min grej. Men jag glömde avbeställa den och det vet alla som varit med i någon bokklubb hur besvärligt det är att skicka tillbaka. Och tur är väl det, för det här är en riktigt bra serie som jag brukar läsa om då och då när jag vill njuta av vackra teckningar och spännande berätttelser. För den är mycket fint tecknad och berättelsen är spännande och då kan jag ha överseende med en del mindre trovärdiga inslag. Förresten, vad vet jag om hur de levde och tänkte för 35 000 år sedan?

Det handlar om en tid när neanderthalarna är på väg bort och cro-magnon är på väg in. Det blir dramatiska möten mellan de båda folken, men man får huvudsakligen följa det nya folket, cro-magnon. Det är klanstrider och och annat smått och gott. Dramatiskt, vackert och sorgligt. Rekommenderas.

Statistik och humor

Sedan jag började med statistikkoll ifebruari har jag haft 1118 besök och och 321 besökare. Jag är fullständigt övertygad om att de som sökte på svenska flickor som fått smisk, sexuella spänningar, ominstallera antivirusprogram eller åkalla demoner inte hade så mycket att hämta hos mig. Det där sista får mig att undra om det kanske sitter någon ute i landet och hoppas på att få göra just detta. Förhoppningsvis är det bara ett allmänt intresse för ritualer, eller kanske faktainsamling för någon uppsats. Jag tror inte jag vill veta.

Det här med genrer

En kommentar på pocketpocketpocket fick mig att börja fundera på det här med genrer i musik och litteratur. Det finns en klar fördel med att sätta etiketter på saker och ting, det blir lättare att tala om dem om folk vet vad man talar om. Men däri ligger också problemet, ofta är etiketterna vaga eller väldigt övergripande och då blir det ändå obegripligt.

När någon frågar mig vad jag tycker om för slags musik så kan jag aldrig ge något tydligt svar. Jag tycker inte om jazz, brukar jag säga ganska bestämt men sedan kommer det fram att jo, viss jazz gillar jag ju. Men den mesta musiken jag lyssnar på kan jag inte sätta någon etikett på och även om jag kunde det så betyder det bara att jag lyssnar på just den skivan eller artisten, inte att jag tycker om alla musik i den genren. Därför brukar jag oftast räkna upp en del av den musik jag har i hyllan och nöja mig med det.

Det är likadant med böcker. Det är ganska lätt att säga att man läser deckare eller science fiction eller fantasy, men det är många deckare och mycket sf jag inte läser, och vad gäller fantasy är jag ytterligt kräsen. Sen finns det en massa bra romaner som jag inte klarar av att sätta någon etikett på, kanske för att de inte passar in någonstans eller för att de passar in i alltför många genrer. Det är ju inte så att alla böcker skrivs efter regler som säger vad de får och inte får innehålla för att hålla sig till sitt fack. Så om jag försöker ge ett enkelt svar på vad jag läser så blir det alldeles fel.

Men varför skall man då alls tala om vad man läser eller lyssna på? Tja, ibland frågar folk och man vill ju försöka ge ett sanningsenligt svar. Ibland vill man ha tips på bra musik eller bra böcker och då är det ju bra att kunna tala om vad man tycker om. Sen är det alltid intressant att diskutera allt möjligt och det blir så mycket lättare om man kan få folk att förstå vad man talar om.

Vad blir det tredje?

Alla goda ting är tre, sägs det. Lånekort och förlängd praktik blir två. Vad kan det tredje vara tro? Jag vet vad jag önskar mig i alla fall.

Ruskiga seriemord i Fågelmannen av Mo Hayder

Jag har alltid fascinerats av seriemördare. Inte så att jag skriver brev till dem och vill gifta mig med dem, men jag läser gärna om dem, både vekliga och fiktiva. Alltså borde Fågelmannen vara en perfekt bok för mig. Den är dessutom kort med korta kapitel vilket gör den lämplig till kvällsläsning. Om man inte är lättskrämd vill säga.

Nåja, det tar ett bra tag att komma in i den och läsningen går riktigt segt till en början. Jag fångas inte riktigt av Jack Cafferys jakt på den som mördar prostituerade i London. Och jag tror det är det som är problemet, att det är prostituerade som är offer. Nej, jag tycker inte att de är mindre värda än andra människor, men berättelsen rör sig i en värld som helt enkelt inte intresserar mig. När man sedan en bit in i boken får reda på vem mördaren är och får följa hans tankar och handlingar så blir jag besviken. Jag är inte speciellt intresserad av det upplägget utan föredrar när man presenteras för ett antal misstänkta och själv får en chans att ana samband.

Trots detta är det en spännande bok. Den innehåller ett par intressanta sidohistorier som det tyvärr inte blir så mycket av, och så seriemördare förstås. Och allt är naturligtvis inte så enkelt som man först kan tro. Den är tillräckligt bra för att jag skall ge mig på Trädens tystnad.

Varför gör de så?

När jag nu läser andra delen av George R R Martins A song of Ice and Fire så slås jag av hur alla i boken alltid tycks välja fel. I denna andra del är det ett antal personer som utropar sig till kungar. Några av dem är mycket unga men gemensamt för dem alla är att de inte lyssnar till goda råd från dem som vet mer. Den unge Joffrey är tretton år, och berusad av makt ser han till att ta livet av så många som möjligt på väldigt fantasifulla vis, allt utan att tänka på konsekvenserna av sina beslut och handlingar. Tvärtom tycks han sporras av goda råd att göra tvärtemot. Särskilt de unga kungarna tycks lida av något hävdelsebehov och får de råd av fel person (mamma) eller om rådet inte rör sig i den rikting de redan bestämt sig för så väljer de naturligtvis att bortse från det.

Detta gäller inte bara kungarna. Vid varje tillfälle när någon av huvudpersonerna står vid ett vägskäl, där den ena vägen leder till lycka och fred, den andra till olycka och fördärv, så kan man vara säker på att de väljer den andra, dåliga, vägen. Jag förstår att detta är ett sätt att få lite handling och spänning i berättelsen, men någon gång kunde de väl välja rätt väg?

Och varför talar de aldrig med varandra? När någon får reda på någon avgörande hemlighet eller händelse så väljer denne alltid att hålla det för ig själv, eller berättar bara vissa delar. Varför? Eller om någon faktiskt berättar något för någon så väljer de alltid fel person.

Genom hela första boken får man följa hur den ena efter den andra i familjen Stark ställer till det för sig. Min förhoppning är att det skall reda ut sig för åtminstone några av dem i sista boken, men vi får väl se. Under tiden erbjuds man spännande men utmattande läsning. Det är tröttsamt när man inte får någon andningspaus, ögonblick då man kan pusta ut för att åtminstone någon av dem är i säkerhet för en stund. Jag är väl lite orättvis för det finns sådana ögonblick, men de är för få och korta.

... men jag älskar bibliotek

Biblioteken har så länge jag kan minnas varit en livlina för mig. Den fria tillgången till nästan alla böcker jag vill läsa, gratis, är verkligen något att glädjas åt. När jag bodde i Göteborg var det fem bibliotek som fick regelbundna besök av mig. Sedan flyttade jag till en liten stad med ett litet bibliotek där jag också fick anställning. Det var underbart att kunna plocka av de nyuppackade böckerna från vagnen och läsa dem först av alla, innan de solkats av ovarsamma händer. Kärleken blomstrade.

Men så hände det lite tråkiga saker och jag slutade arbeta på mitt bibliotek, och så småningom också låna där. Samtidigt upptäckte jag den fantastiska utgivningen av sf som faktiskt finns och jag började köpa mina böcker. Sedan flyttade jag till annan ort och av olika skäl fick jag inte skaffat något lånekort på mitt nya bibliotek. Under de senaste fyra åren har jag lånat en bok på min sambos lånekort. Men nu känner jag att det börjar bli dags igen. Jag är sugen på att läsa deckare och annan litteratur som jag dock inte känner något behov av att äga. Snart skall jag göra en räd bland hyllorna igen.

Nej, jag tycker inte om pocket

Jag tycker mig märka under mitt bloggläsande att det finns en stark kärlek till pocketboken. Jag har aldrig förstått varför. För mig är pocket något man läser i brist bättre, när man inte får tag i den inbundna utgåvan eller inte har råd. Visst, priset är oftast lägre och den är lättare att bära med sig men det är små saker om man jämför med den inbundna bokens fördelar.

En inbunden bok kan jag lägga framför mig på bordet eller i knät och läsa utan att hela tiden kämpa för att hålla den öppen. Jag får aldrig kramp i tummen när jag läser en inbunden bok. Ofta är formatet större vilket ger utrymme för lite större stil vilket besparar mig huvudvärken jag får när jag försöker tyda texten i en pocket.

Sen har vi det här med e-böcker. Jag minns för många år sedan när man började prata om dem. Jag tycker att det är jobbigt att läsa på datorskärmen men en arbetskamrat sade att det fanns jättebra läsare som inte alls var så tröttande för ögonen. Det var bara det att en sådan kostade tiotusen kronor. Nej tack, säger jag. Dessutom tycker jag om känslan av en riktig bok, till och med en pocket.

Eländes elände

Hockey-VM har börjat och naturligtvis infaller det samtidigt som videon är på reparation. Lite synd är det allt om mig..

Läst: A Game of Thrones av George R R Martin

Hur skriver man en recension på en bok som bara är en liten del av en hel serie? Jag tror inte jag kan det, men jag skall i alla fall berätta vad jag tycker så här långt.

I A Game of Thrones presenteras ett antal familjer och deras stridigheter, men främst får man följa familjen Stark. Det är krig och förräderi och annat smått och gott som det skall vara i en fantasyroman. Man kan också ana ett hot från norr där de döda börjat röra på sig. Allt detta är spännande och fyller väl sin funktion som underhållning.

Problemet är att det bara känns som en början. Berättelsen börjar lite lugnt med att presentera familjen Stark. Sedan börjar det gå på tok och det bara fortsätter. Det känns inte som om boken har någon riktig avslutning. Eller det är kanske lite orättvist, men de personer jag bryr mig mest om blir liksom hängande i tomma luften. Jag kan tänka mig att det är vanligt i sådana här serier, men i den enda serie jag läst tidigare, The Wheel of Time, lyckas Jordan ganska bra med att avsluta varje bok på ett tillfredsställande sätt (undantaget tionde delen). Jag känner inte likadant i den här boken, alltså blir jag tvungen att kasta mig över nästa del och det är lite synd för jag tycker egentligen om att ta en liten paus och sticka emellan med lite sf.

Men boken är bra. Den är som sagt spännande och personerna man får följa är lätta att tycka om. Språket är inget som jag ens tänker på så jag antar att det är bra. Det är i alla fall inte så svårt. Och det är ju gott betyg att jag genast vill fortsätta med nästa bok för att se hur det går för familjen Stark.

Alla talar om den

Noréns dagbok? Nej Vägen av Cormac McCarthy. Min vän Olivia talade om den och väckte mitt intresse. Senare har den hyllats av bland annat Ylva. Men sen gjorde jag misstaget att lyssna på Nya Vågen och så blev jag mätt. Att jag aldrig lär mig.

Recensionsdebatt

Jag lyckades ju inte starta någon men det blev en sådan i alla fall på Uppsalafandom. Den handlar väl mest om spoilers men det var det jag var ute efter.

Våren är här...

och med den allt jag tycker är jobbigt, värmen, ljuset, spindlarna, alla krav på att man skall vara pigg och glad och en trädgård som skriker efter uppmärksamhet. Jag känner mest för att dra ner rullgardinen och gömma mig. Videon är trasig, vår tv exploderar nog vilken dag som helst, gräsklipparen behöver nytt batteri och jag måste måla klart stugan. Dessutom har sambon lovat att jag skall måla fönstren på huset i sommar. Själv vågar han inte gå högre än till tredje steget på stegen. Livet är underbart.

Om sf-debatt och fandom

Det som egentligen skulle bli en kommentar på Landet Annien får bli ett inlägg istället. Jag måste erkänna att jag inte har följt sf-debatten alls förutom några nedslag här och där i intressanta kommentarer och inlägg. Den är tydligen het och ständigt pågående. Jag tycker att diskussioner och debatter är bra om de hålls på en någorlunda hög nivå. Jag är övertygad om att de oftast gör det.

Ända sedan jag fick upp ögonen för fandom-världen har jag önskat att jag var en del av den. Jag skulle gärna träffa likasinnade men har aldrig haft råd eller möjlighet. Men nu finns det en hel värld på internet som jag lätt kan ta del av. Då tvingas jag erkänna att det främsta skälet till att jag inte gör det är att jag inte vågar. Jag är inte rädd för att någon skall tycka att jag läser fel sorts böcker utan för att alla skall inse hur okunnig jag är. För alla dessa fantaster är ju så insatta i allt som rör deras intresse. Jag har inte den tid eller energi som krävs för att kunna läsa på om genrer, författare och liknande. Mitt sf-intresse är inte en livsstil utan just bara ett intresse, ett av många. Jag läser för att det underhåller mig eller ger mig en möjlighet att fly från verkligheten en stund. Jag har favoritförfattare men jag ägnar mig inte åt analysera hela författarskap eller tv-serier. Jag är därför livrädd för att framstå som en ytlig idiot.

Jag vill träffa människor som inte tar litteraturen på så blodigt allvar men som gärna kastar sig in i en diskussion om olika böcker eller författare. När jag ändå drömmer vill jag ha en ponny också.

Det är inte lätt att var sf-älskare

Så det är inte nog med att vissa människor ser ner på sf och fantasy som sämre sortens litteratur. Tydligen ser sf och fantasy-läsare ner på varandra också. Se här.

Om recensioner

Jag funderar ofta på hur mycket och vad jag skall ta med när jag berättar om en bok. Jag tycker att man bör nämna lite om handlingen men inte för mycket. Faktum är att några bloggar har åkt ur min läslista för att de berättar sådant som jag vill upptäcka själv. Sen har vi språket och romanfigurerna. Jag tycker själv om att läsa recensioner där dessa analyseras men det är inte nödvändigt, det beror lite på typ av litteratur. Jag har ofta ambitionen att skriva långa och djupa analyser av både det ena och det andra, men jag brukar glömma hälften. Jag vet inte om det kanske är pretentiöst att kalla mina inlägg för recensioner. Vad tycker ni?

I vilket fall hittade jag det här intressanta inlägget i frågan när jag blogghoppade (förlåt, surfade) idag. Det är ju framför allt kommentarerna som är intressanta.

Bartimaeus-trilogin av Jonathan Stroud

The Amulet of Samarkand, The Golem's Eye och Ptolemy's Gate utspelar sig i ett nutida London styrt av magiker. Det är ganska mörk värld vi presenteras. Magikerna styr med järnhand, de vanliga människorna har ingenting att säga till om för det är ju självklart att de inte vet sitt eget bästa. Magikerna har egentligen inga egna förmågor utan utövar sin magi genom demoner och djinner som de åkallar. Ju bättre de är på denna åkallan desto mäktigare demoner kan de få hjälp av, men det är alltså mest en fråga om ritualer. Lärlingar får de genom att köpa barn från de vanliga människorna.

En sådan lärling är Nathaniel, en av böckernas huvudpersoner. Nathaniel är ingen hjälte av Harry Potter-typ. Han är självisk och, som det anstår en magiker, arrogant. Nathaniel drivs av hämndbegär att åkalla djinnen Bartimaeus. Så börjar ett samarbete drivet av rädsla och utpressning. Ingen solskenshistoria direkt. Men ack så rolig.

Bartimaeus är en helt underbar figur. Han är sarkastisk och elak, men i grunden ganska god. Han och Nathaniel tvingas samarbeta mot makthungriga politiker och motståndsrörelsen. Det är ruskigt spännande och väldigt roligt. Man får växelvis följa Bartimaeus och Nathaniel, och senare också Kitty, en ung kvinna i motståndsrörelsen.

Böckerna är ganska lättlästa och fria från språkliga konstigheter. De finns även utgivna på svenska så det finns ingen ursäkt att inte läsa dem.

Typealyzer

Stötte på det här hos Storyteller. Värt att testa tyckte jag. Jag blev Tänkaren:

De sanna tänkarna i ordets ursprungliga bemärkelse - ständigt sysselsatta med att studera, systematisera och bedöma idéer och möjligheter. Logisk analys av abstrakta idéer är mums för Tänkare! Särskilt de introverta Tänkarna kan ägna så mycket energi åt sina tankar att de helt glömmer bort både världen och den egna kroppen. De utåtriktade är ofta i full färd med att strukturera upp tillvaron eller andra människor istället. Tänkare är också ofta mycket intresserade av ord och språk - mästare på alfapet eller kunskapsspel. Och lika ofta riktigt jobbiga för andra genom att göra hårfin distinktioner mellan ord eller idéer.

Det som framförallt driver Tänkare är möjligheter - de kan därför ofta framstå som lite i det blå eller att tänka "för mycket". Vill du få en Tänkares uppmärksamhet - pröva "hmm... det här var verkligen ett klurigt problem.. eller har du nån smart lösning på det här problemet?.".

Jag kännerigen mig till stor del men är kanske inte riktigt så analytisk och inåtvänd. Men det baseras på textanalys av en sida i bloggen så det är väl inte så konstigt.

Är det någon därute som får något annat resultat?

Längtan

När jag är på jobbet så längtar jag hem till a Game of Thrones. När jag kommer hem längtar jag till datorn och bloggvärlden. Jag är nog aningen splittrad.

Språkförbistring

Jag strävar efter att använda ett korrekt språk när jag skriver och har gjort så i alla tider. Jag använder de och dem och vet när jag skall använda vilket. Jag ogillar förkortningar och skriver till och med toalettpapper på inköpslistan. Det hindrar inte att jag gör misstag vilket trogna läsare av den här bloggen säkert kan vittna om.

Men poängen med detta inlägg är inte att vittna om min egen förträfflighet utan att berätta om ett litet problem jag har. Jag känner mig ytterst vilsen på nätet. Här används ofta förkortningar och koder som är jag främmande för. En del kan nog skyllas på chattandet där det ju är viktigt att kunna skriva snabbt. Men även i bloggvärlden, som ju har en viss spontanitet över sig, förekommer det här i viss mån. Jag känner mig helt främmande för smileys och är rädd att uppfattas som ohyfsad när jag skämtar i någon kommentar. Jag tycker egentligen inte att man borde behöva tala om att man skämtar med hjälp av symboler. Men tydligen finns det människor som faktiskt är oförskämda på nätet och därför måste man markera att man skiljer sig från dem. Jag är inte ohyfsad. Jag har bara mycket mycket svårt att lära mig koderna.

Jag är ganska... normal?

Hittade de här testen hos Ylva och måste naturligtvis göra dem.

You Are 24% Evil

A bit of evil lurks in your heart, but you hide it well. In some ways, you are the most dangerous kind of evil.

How Evil Are You?

You Are 52% Good

You are a fairly good person. You strive to live a moral life whenever possible. You are usually kind, generous, and loyal. However, you do have a dark side that even you may not see. When it comes down to ethical decisions, you tend to take the path of least resistance. So you may end up lying, cheating, or engaging in other bad behavior... because it's just easier to do so. You are also probably: Conflicted and confused about the current course of your life Right now you are on track to being: A slightly crooked politician To be a better person: Break one bad habit - whether it's telling white lies or spending too much money.

How Good Are You?

Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda

Ibland kommer böcker till en lite oväntat. Jag fick den här av en vän för att de redan hade så mycket böcker. Eftersom jag hugger åt mig alla böcker jag kan tog jag tacksamt emot. Men jag trodde ärligt talat att det skulle bli ännu en oläst bok i hyllan. Men så började jag läsa första stycket, och så ett till. Sen var jag fast.

Det är en inbjudande bok. De korta styckena och det lediga språket med mycket dialog gör den lättläst. När sen romanens olika personer är så lätta att tycka om är det svårt att lägga den ifrån sig. Den är full av kärlek och respekt. Den får mig att må bra och ibland är det bara det man behöver.

Det handlar om fyra människor, lite vilsna, lite skadade, som på olika vis hittar till varandra och flyttar ihop i en stor lägenhet i paris. Konstnären Camille, kocken Franck, lägenhetsinnehavaren Philibert och så småningom Paulette, Francks mormor, som rymmer från ålderdomshemmet.

Det förekommer en del språkliga underligheter. Jag kan inte avgöra om det är översättarmissar, slarv eller författarens avsikt. Sen tycker jag ibland att styckeindelningen känns lite omotiverad. Men det gör inget. Jag tar till mig boken som den är, lättsmält, hjärtevärmande och underbar.

Olästa böcker...

Nu har jag räknat. Av mina egna böcker är det:

63 som är olästa
7 som är påbörjade

Några väntar på att bli lästa. Några köpte jag i tron att jag ville läsa dem. En hel del har jag fått. Många har jag räddat (jag står inte ut med att böcker kastas). Bland de påbörjade räknas även novellsamlingar.

Dessutom har jag många lådorch kassar ute i gäststugan, troligen fler än de jag har inne. De får vara oräknade tills vidare. o

Ingen kvartalsrapport här inte

Jag har inte satt upp några läsmål och tänker inte heller redovisa min läsning annat än i listan till höger och i eventuella recensioner. För mig är läsning ett nöje och en njutning, så varför skulle jag göra den till ett arbete? Det sparar jag till eventuella studier.

The Algebraist av Iain M Banks

Ordrik. Det första jag lägger märke till är hur ordrik berättelsen är. Banks staplar adjektiv, begrepp, ja helt enkelt ord på varandra på ett sätt som ibland blir nästan överväldigande. Han använder språket för att måla upp en myllrande, levande, vacker och brutal värld.

Svindlande. Det är en stor värld som beskrivs. Eller ett universum kanske är ett bättre ord, för faktum är att berättelsen rör sig över en hel galax, och även om den utspelar sig under en tidsrymd av sex månader så finns där ett djup som är mycket mycket längre än så. Det handlar om galaxens historia som sträcker sig långt bak i tiden och som mänskligheten bara varit en liten liten del av.

Lite om handlingen. Olika solsystem är sammanbundna med portar genom genom vilka man via maskhål kan färdas snabbt mellan de olika systemen. Ulubis-sytemet förlorade sin port i en attack flera hundra år tidigare. Nu hotas man av en invasion. Fassin Taak är en Seer som studerar the Dwellers - varelser som befolkar galaxens alla gasjättar - och deras enorma bibliotek. Han sänds till gasjätten Nasqueron för att hitta en lista eller en slags nyckel till en lista som kan avslöja hur man hittar och använder ett ett hemligt nätverk av portar som ägs av the Dwellers. Det blir många förvecklingar och en vild jakt på någon som kan och vill avslöja något som har hållits hemligt i miljarder år.

Beskrivningen av the Dwellers är ingående och gör dem till mycket levande personer som det är lätt att fästa sig vid. Även vissa bifigurer lämnar ett avtryck. De beskrivs med humor och det är svårt att inte skratta åt deras sorglöshet. Över huvud taget tycker jag mycket om Banks humor. De framkallar sällan gapskratt, men man ler ofta.

Något som jag fann lite störande är de svåra namnen. Jag kan förstå att det kan vara nödvändigt för trovärdigheten att de olika varelserna har fantasifulla och inte alltid så lättuttalade namn, men för läsningen är det faktiskt ett hinder. Särskilt om man, som jag, läser högt. Det blir tvärstopp ibland.

Det är en storslagen, vacker, sorglig berättelse som grep tag i mig ända till slutet. Språket, handlingen, humorn, personerna, allt bildade en helhet som kommer att stanna kvar hos mig ett bra tag.