Jag är en skrivande människa och har varit det (nästan) så länge jag kan minnas. Som barn skrev jag berättelser om svampar och hundar, ofta illustrerade, och om döende föl. Jag skrev en julpjäs som vi spelade upp på skolans julfest och som var så bra att jag fick en beställning på en pjäs till. Jag lyckades tyvärr inte upprepa succén, men det var ändå rätt bra av en tioåring. Människor i min omgivning sade att jag skulle bli författare, och naiv som jag var trodde jag på det.
Jag hade berättelserna men saknade språket. Visserligen var jag duktig på stavning och grammatik men det var trots allt ett barns språk. Sedan blev jag äldre men tyvärr utvecklades inte mitt språk i samma takt som jag. Jag var så oerhört rädd för att skriva fel eller använda ett ord i fel sammanhang att jag blev något hämmad i mitt skrivande. Men berättelserna hade jag kvar, och drömmen om att skriva en bok. Jag skrev en hästbok som var oerhört naiv och totalt poänglös när jag tänker tillbaka på den, men jag hade roligt när jag skrev.
Så småningom kom jag att förstå att författare, det är inte något som man bara blir. Det kräver mycket arbete och disciplin att sätta sig och faktiskt skriva, inte bara gå i skogen och drömma om framgångar.
Nuförtiden tror jag mig ha språket men saknar berättelser. De idéer som verkade så bra när jag var elva år är inte riktigt lika lysande i vuxna ögon. Några av dem skulle nog gå att fixa till, men så har vi det där med allt jobb och all tid man måste lägga ned, och då är jag inte lika övertygad längre. Men lusten att skapa finns där fortfarande. Bara att ha den här bloggen fyller ett visst behov. Även om det inte är några minnesvärda texter som publiceras här så har jag några läsare och det gör gott.
8 Comments:
Själv har jag Berättelsen med stort B men är rädd för att börja skriva, tänk om jag misslyckas? Och när skall man finna tid, det krävs ju - precis som du säger - mycket arbete och disciplin. Attans, om man bara hade ett par år lediga!
Problemet är ju också att när man är ledig t.ex. på grund av arbetslöshet eller annat så är man ofta så uppfylld av oro för ekonomi och liknande att man inte kommer sig för med att skriva.
Ett sätt kan ju vara att skriva kortare noveller istället. Arbeta på idéerna, bearbeta språk, lära sig personteckning – men utan att man har bränt två år om det sedan inte skulle hålla. Vända sig till de tidskrifter som finns, försöka få dem att publicera det, se om någon är beredd på att lägga sina pengar på att trycka upp det man har skrivit.
//JJ
Det är ju ett alternativ... fast sedan jag var 14 år gammal har jag haft en historia i huvudet som inte velat försvinna... för varje år pockar den liksom mer och mer på min uppmärksamhet, jag har anteckningar som fyller hela pärmar men ingen riktig chans att sätta mig ned och skriva. Kanske borde jag lägga det åt sidan helt å skriva något kort till att börja med, även om det smärtar att lägga det hela åt sidan... Det är ju historian med stort H...
Det är kanske en bra övning att komprimera en ide till några få sidor, men det lär ju också vara ganska svårt. Sen måste man ju ha en idé som håller, eller en idé över huvud taget.
Mina idéer är sedan barndomen och några nya har inte riktigt letat sig ut ur virrvarret av tankar. När jag läser gamla texter jag skrivit är de ibland riktigt bra i språk och stämning, men de saknar just en berättelse, en tanke eller ett budskap och då är de inte mycket att ha.
Jag tackar för uppmuntran och tips i alla fall.
Arina: fungerande skönlitterära idéer är någonting som kommer med övning även de, faktiskt. Man lär sig att fundera på rätt sätt, betrakta saker på rätt sätt, ställa rätt frågor till sig själv. Har man inga bra idéer kan man börja med en mindre bra. Det är, som sagt, mycket bättre att träna sig på att skriva någonting intrigmässigt misslyckat på tio sidor än på tvåhundra.
Apropå skrivande (om än inte skönlitterärt), du/ni har sett Vetsagas essätävling, va?
//JJ
Ett tips är att bara skriva och göra det ofta. Jag har skrivit poesi i flera år, ibland varje dag. Och för mig har det handlat om att komma över den första spärren, när man tror nada om sig själv. När man gjort det då kan vad som helst hända och i första hand ska man ju skriva för sig själv. Jag tror det handlar om att våga. En annan sanning är ju att allt som kommer ut på marknaden är inte så bra, så jag tror det finns många gömda talanger där ute som tror för lite om sig själv.
Johan: Ja, jag har allt läst om tävlingen. Kunde jag bara komma på ett ämne så...
Lena: Nästan alla mina texter har kommit till genom att jag helt enkelt satt mig att skriva, det är lite därför de saknar substans. Och i längden tröttnar man på att skriva språkligt bra, men idémässigt sämre, texter.
Post a Comment