Fandom och jag

Jag har den här bloggen att tacka för mycket. Om jag inte börjat bokblogga och läsa andras bloggar så hade jag troligen aldrig lärt känna alla underbara bloggare som Maria, Bokomaten, Fia, Calliope och Lyran. Jag hade även levt i total ovisshet om att sf-fandom existerar.

Det började lite smått med kommentarer när jag skrev ett inlägg om någon sf-bok. På det sättet fick jag upp ögonen för att det faktiskt finns fler, många fler, än jag som gillar sf. Jag började förstå att det pågick diskussioner om sf på diverse forum på nätet men på den tiden kände jag mig ännu för osäker för att söka mig dit. Det kändes tryggare att uttrycka mig på min egen lilla blogg men alla kommentarer var förstås välkomna för genom dem uppstod samtal som var givande men ändå kändes tryggare än att kasta sig ut i det okända. Men bara att veta att det fanns likasinnade där ute gjorde mycket för att lyfta mig.

Sedan 2009 läste jag om en kongress som skulle hållas i Göteborg. Jag hade väl sett affischer för diverse sci fi-mässor och tänkt att det kanske vore kul men kände ändå någonstans att det inte var värt pengarna. Men den här kongressen verkade vara något helt annat. Den anordnades av något som hette Club Cosmos och verkade handla mer om litteratur. Det lät väldigt spännande och skulle dessutom vara i Göteborg så det var genomförbart rent ekonomiskt. Tyvärr fick jag reda på det så sent att jag inte kunde lösa det ekonomiska men jag började planera att lägga undan pengar för om det blev någon mer gång och då ta med mig mamma som var den som en gång ledde in mig i science fiction-litteraturens underbara värld. Jodå, det blev en kongress 2010 men då var mamma död och hennes begravning hölls samma helg. Drömmen dog för ett tag.

Men jag fortsatte blogga, fortsatte mina samtal på diverse bloggar och drömmen vaknade så smått till liv igen. Jag är en väldigt ängslig person så drömmarna låg väl någonstans på nivån "tänk vad roligt det vore om jag någon gång kunde..."

Sedan började det hända saker. Jag blev medlem på pc Gamers forum. Jag kände mig egentligen inte bekväm med miljön men jag hade en konkret teknisk fråga så jag vågade mig på att ställa den. Jag fick svar och ett väldigt trevligt bemötande och det ledde till att jag blev en flitig forumit. Det kändes så skönt att kunna samtala om ett intresse, datorspel, men även om allt annat på ett ställe där ålder och kön inte verkade spela någon roll. Min tid där blev mycket positiv, ingen var riktigt otrevlig mot mig även om det så klart förekommer meningsskiljaktigheter och arga diskussioner på alla ställen där en massa människor möts och samtalar. Jag har förstått att det kan vara svårt att komma som kvinna/tjej i sådana sammanhang men jag har bara positiva erfarenheter. Att jag slutade vara aktiv där beror på att det kom nya saker i mitt liv och jag kan inte hålla för mycket igång samtidigt. Men jag saknar alla och är glad att jag har viss kontakt med några forumiter via Twitter numera.

En bidragande orsak till att PC Gamer-aktiviteten upphörde är att jag fick för mig att registrera mig i Catahya. Jag förstod att där förekom en del litteraturdiskussioner och nu kände jag mig lite tryggare med forummiljön. Jag hade väl knappt hunnit registrera mig innan jag blev tillfrågad om att vara med i styrelsen. Jag hade nämligen inte bara gått med i ett forum utan i en förening och gamla styrelsen kände att de gjort sitt så nu skulle alla bytas ut. Konstigt nog svarade jag ja och så inleddes några intensiva år. De sista två åren i var jag kassör.

Detta medlemskap och framför allt styrelsearbetet, ledde till att jag lärde känna människor som faktiskt gav mig en första riktig introduktion till fandom. Kongressdrömmarna började vakna igen och under en styrelseträff bestämde jag och Anna att vi skulle åka på Kontrast tillsammans om ett år. Jag kände att Uppsala kändes hanterbart och i och med att jag bestämt att göra det tillsammans med någon var det mindre troligt att jag skulle fega ur och låta det rinna ut i sanden.

2012 åkte jag alltså på min första kongress och det var något av det roligaste jag varit med om. Av diverse orsaker missade jag de flesta programpunkterna men jag hade många givande samtal och lärde känna nya människor plus att jag fick träffa många av mina nätbekanta. För mig kom hela kongressen att handla om möten och det bästa var att jag själv vågade inleda många av samtalen istället för att bara sitta i ett hörn och hoppas att någon skulle komma och prata med mig. Trots ischias och sömnlösa nätter åkte jag hem laddad med massor av energi.

Kontrast gav mig också många nya vänner och bekanta och jag började dessutom ge mig in i diskussioner på Facebook och andra lättillgängliga ställen. Sedan registrerade jag mig på fanac-listan. Jag hade känt ett väldigt motstånd men bestämde mig när där pågick en diskussion som jag var intresserad av. Tyvärr har jag ännu inte kunnat deltaga i någon diskussion där men det beror enbart på att jag inte förstår hur man gör rent tekniskt. Det har pågått många samtal jag gärna skulle kastat mig in i.

Förra året var jag på min andra kongress. Confetti, en mindre tillställning som arrangerades av Club Cosmos, i Göteborg så det blev billigt för mig. Det var väldigt trevligt och jag fick återigen chansen att träffa gamla vänner och skaffa nya. Det finns vissa fördelar med en mindre kongress, som att det är lättare att kunna ta del av allt och lättare att göra saker tillsammans.

Nu är det bara några dagar till jag ska på min tredje kongress, Archipelacon på Åland. Det kommer att bli min största och det är nästan lite fånigt för jag har länge önskat att jag kunde åka på Åcon eftersom det verkar så mysigt men tänkt att jag aldrig skulle få råd. Men när jag väl åker till Åland så väljer jag istället att åka på något som är dubbelt så stort som det största kongress jag varit på. Inte mysigt direkt men jag tror jag kommer få jättekul.

Men hur var det då att komma som ny? Jag hade lite svårt att ta mig in i fandom och jag ska försöka förklara varför. Från början kändes det lite som att stå och kika in genom fönstret på en stor fest, jag var visserligen bjuden för det var öppet hus men jag kände ingen och alla verkade känna varandra och ha festat tillsammans i åratal.  Det här beror förstås mycket på min personlighet men det finns vissa faktorer som kan göra att det känns svårt att ta sig in som ny. Svensk fandom har existerat i många år och med det följer att det finns många traditioner och till och med ett eget språk. Traditioner kan vara trevliga och knyta samman människor men de kan också stänga ute människor. Det förekommer ju att hemliga språk används för att stänga ute andra och jag tror inte alla alltid tänker på att det kan få den effekten på en blyg och osäker ny fan när det slängs in diverse fanniska uttryck i samtalen. Sedan är det alltid svårt att komma i en ny grupp där alla tycks känna alla sedan åratal.

Men trots dessa små hinder har det gått smidigt för jag måste säga att bemötandet har varit mycket bra. Det finns tillräckligt många som tänker på svårigheterna och ser till att lotsa nya in i gemenskapen. Jag känner att jag har blivit accepterad med alla mina egenheter utan att någon känt ett behov av att göra om mig. Det är mycket givande att kunna samtala om sådant som ligger mig varmt om hjärtat men vi är ändå tillräckligt olika för att intressanta diskussioner ska uppstå. Att hitta fandom var som att hitta hem.

Om det är något jag sörjer är det att jag inte upptäckte fandom tidigare. Tänk om jag känt till Club Cosmos när jag bodde i Göteborg. Men jag vet samtidigt att den person jag var då aldrig hade vågat söka mig till dem. Jag önskar också att jag kunnat ta med mamma på sf-kongress. Jag tror hin hade uppskattat det väldigt mycket. Men det är inte lönt att sörja över det som aldrig blev. Nu tänker jag istället jaga upp mig över den stundande Archipelacon!

2010

Största irritationsmomentet: Att Pc Gamers forum blev så trasig efter uppdateringen och att den ännu inte har blivit lagad helt.

Största katastrofen var när jag förlorade mamma i slutet på maj.

Bästa festen: Julbordet med jobbet som blev årets enda fest för mig.

Bästa boken: The Player of Games av Iain M Banks

Största spelupplevelsen: Batman: Arkham Asylum gav en riktigt skön känsla och var roligt att spela. Bioshock nådde inte riktigt upp till samma nivå men det beror mest på det höga tempot. Stämningen var det inget fel på.

Största besvikelsen: StarCraft II

Roligaste samlarutgåvan: Det här blir lite svårt för jag gillar verkligen min BSG-box men jag tror nog att StarCraft II-lådan slår den ändå, trots att jag inte gillade själva spelet.

Roligaste träffen: Catahyas Pepparkaksträff. Bloggträffen på mässan och styrelsemötet i början på juli var också bra men tre dagar tillsammans med trevliga, roliga, fantasyintresserade människor gav lite mer än vad några timmar på ett stökigt kafé rimligtvis kan ge.

Årets Blä! Att jag har varit så väldigt trött.

Årets bästa: Förlovningen med sambon strax efter jul.

Året började tungt med mammas operation i januari och sedan fortsatte det på den vägen. Mammas sjukdom och död har kastat en skugga över hela året och kommer förmodligen fortsätta så långt framöver. Konstigt nog har jag trots det kunnat glädja mig åt saker under året. Jag har träffat trevliga människor, läst bra böcker, sett bra tv och faktiskt försökt må bra mitt i alla akutresor och sjukbesök, begravningar och all sorg. Och året avslutades fint med en förlovning.

Skrivkramp eller bara livet självt?

Det här året, som bara har kommit lite drygt halvvägs, har varit ett av de svåraste i mitt liv. I julas upptäckte vi att min mamma var sjuk, den femtonde januari opererades hennes hjärntumör bort och den trettionde maj dog hon. Det har varit en intensiv tid med många sjukhusbesök, begravning, lägenhetsröjning och allt annat som följer på sådant här. Alla som mist någon nära anhörig vet förmodligen vad jag talar om. Att det sedan var några intensiva arbetsmånader innan semestern, månader som blev än mer intensiva eftersom jag då och då tog ledigt flera dagar i sträck för att sitta hos mamma, gör inte saken bättre.

När något sådant här händer tenderar man att uppfyllas av det. När man inte rent praktiskt tar itu med saker så tänker man på sin situation eller sörjer. För mig var det mest av de sista eftersom jag har en bror som tog hand om det praktiska. Jag behövde bara åka och sitta hos mamma då och då men det var jobbigt på sitt sätt. Sista gången jag talade med mamma var i januari efter operationen men sista gången jag samtalade med henne på riktigt var i september när jag var nere för bokmässan. Då var hon redan sjuk men tillräckligt klar i huvudet för att kunna föra ett samtal.

Som är vanligt i svåra stunder så höll jag mig ibland uppe med ren viljeansträngning men någonstans på vägen tappade jag orken för allt annat, som till exempel den här bloggen. Det gjorde mig ledsen eftersom jag är väldigt förtjust i min lilla blogg och verkligen inte vill att den skall dö, men trots att jag faktiskt läste en del så uppstod en spärr mot att skriva.

Jag drabbades av skrivkramp. Långa vakna nätter författade jag i huvudet långa inlägg både för den här och den andra bloggen, ibland kom jag så långt som att skriva ner mina tankar på papper men när jag satte mig vid tangentbordet kom jag sällan längre än till att skriva en rubrik. Sedan lade jag patiens istället. Det var som om kopplingen mellan hjärnan och fingrarna hade försvunnit. Jag kunde inte hitta ord för det jag hade känt så starkt under nattens författande och det var som att förlora en del av sig själv. Jag tror att delvis stod det här stora jobbiga som hände i vägen. Jag var så uppfylld av det och ville prata om det men hade egentligen ingen att prata med eftersom jag alltid vänt mig till mamma. Det kändes olämpligt att skriva om det här, särskilt sedan jag gjort om bloggen till en bokblogg. Att jag väljer att göra det ändå nu är i en förhoppning att det skall bryta den onda förtrollning som har kommit över mig, att jag skall kunna gå bortom den mur som byggts upp.

Jag sörjer fortfarande, eller snarare är det nu när allt är över som jag sörjer på riktigt. Det är ganska skönt att tillåta sig att känna sorg, att acceptera plötsliga gråtattacker för att sedan snyta sig och leva vidare med allt vad det innebär av glädje och bekymmer. Det är en del av livet.

Tre veckor

För nästan tre veckor sedan blev vi av med internetuppkopplingen. Det var ett åskväder som var skulden och det hade faktiskt inte hjälpt om jag hunnit dra ur kontakten för felet visade sig sitta utanför huset. Idag började de leta efter problemet och löste det i ett nafs.

Det har varit tre veckor av irritation, frustration, desperation och förtvivlade samtal till Glocalnet som bemötte oss med en snorkig attityd och var allmänt ohjälpsamma. Vi måste förstå att de inte kunde prioritera oss eftersom andra kunder då skulle bli lidande. Som om vi bryr oss om det. Vi betalar för en tjänst som de inte kan leverera, det är det enda intressanta i sammanhanget. Kan de inte lösa problemet får de väl anställa fler tekniker. Det är inte till någon större hjälp att vi slipper betala för den aktuella perioden.

Den 28 maj fyllde jag 45 år och den 30 maj dog min mamma. Mitt i allt detta var jag avstängd från yttervärlden, eller så kändes det i alla fall. Viss finns det telefon men jag avskyr att prata i telefon och de flesta människor jag har kontakt med har jag inte numret till ens. Plus att jag behövde den distraktion som nätet kan erbjuda.

Nåja, nog med gnäll. Idag blev vi uppkopplade igen och jag har ägnat några timmar åt att läsa ikapp. Inget ont som inte har något gott med sig, som man brukar säga. Det positiva är att jag har fått gjort en hel del annat, läst bland annat.