För ett tag sedan läste jag om Cyteen Av C J Cherryh. Det är en bok jag tycker mycket om och vid denna omläsning kände jag väldig förväntan inför varje lässession trots att jag vet precis vad som händer och hur allt slutar. Det fick mig att fundera lite över vad som gör den så bra. Jag gick tillbaka och läste min något överentusiastiska recension men den säger inte allt det jag känner eller vill säga.
Jag är inte bra på det här med definitioner, särskilt inte när det gäller sf och all dess undergenrer, men en sak jag har förstått är utmärkande för bra sf är att den tar en idé och undersöker den. Själv är jag mindre intresserad av idéer än människor. När jag läste Peter Watts Blindsight hade jag svårt att ta till mig den eftersom den nog var intressant och spännande på många sätt men den inte innehöll en enda människa jag brydde mig om. Rent tekniskt inne den ingen människa alls faktiskt eftersom alla personer som befolkade berättelsen var mer eller mindre bortom människan. Jag kommer aldrig att läsa om Blindsight.
Så har vi Cyteen. Vid senaste genomläsningen slog det mig att den tar en idé, frågan "Går det att kopiera en människa?" och undersöker detta genom ett låta den påverka ett antal människor som det är lätt att bry sig om. Jag känner glädje, ilska, sorg och skräck med de personer jag får följa. detta gör att jag kan känna förväntan inför omläsningen.
Cyteen undersöker alltså om det går att kopiera en människa, inte bara genom att klona kroppen utan även återskapa de erfarenheter som är en del av det som gör oss till dem vi är. Jag vet inte om den lyckas svara på frågan men jag får en underbar upplevelse under läsningen som hjälper till att göra mig till den jag är.
Saker jag gjort i höst
1 dag sedan
