Inledningsvis är berättelsen mördande tråkig med långa detaljerade beskrivningar av saker som känns helt ovidkommande. Under ett samtal med en student funderar lärarens t.ex. över om hon möjligen har tagit på sig en för tunn klänning och kanske kommer att börja frysa. Denna fundering ägnas en hel sida innan vi får fortsätta ta del av samtalet. Det är fruktansvärt trist och fyller ingen som helst funktion. Det är mycket sådant men jag kämpade vidare i förhoppningen att något spännande skulle gömma sig bakom allt detta. För jag anade att det fanns något där. Sedan börjar berättelsen ta fart och det blir riktigt spännande men också mer förvirrande. Är det en mordgåta? En spökhistoria? Eller kanske rentav en berättelse om sorg?
Alla dessa möjligheter tycks rymmas i berättelsen vilket gör den intressant. Jag gillar även miljön, särskilt när jag slipper få den beskriven i detalj så att jag istället kan skapa mig en egen bild av collegemiljön. Ibland stannar berättandet upp men inte lika ofta och länge som i början och nu vet jag tillräckligt mycket för att sporras att läsa vidare. Stundtals blev det nästan olidligt spännande och mot slutet hade jag svårt att lägga ifrån mig boken. Sedan känns det som om allt bara faller samman och jag lämnas tom och besviken. Jag tycker inte om slutet. Det känns helt fel och tar inte vara på alla de möjligheter som faktiskt visades genom hela berättelsen och jag känner inte att jag får valuta för den energi och tid jag faktiskt lade ner på att läsa boken. Men det kanske bara är jag?
