The Humans av Matt Haig

Matematikprofessor Andrew Martin finner sig vandrande efter en väg. Naken. Det är bara det att det inte är Andrew Martin. Han är död och hans liv har tagits över av en varelse från en värld långt, långt bort från jorden. Denna namnlöse bedragare har kommit för att förstöra alla spår av en viktig matematisk upptäckt Martin just har gjort. En upptäckt som kan komma att förändra allt för mänskligheten men också för de avlägsna intelligenser som bedragaren representerar.

Det är en fröjd att följa Andrew Martin (den nye) när han försöker leva familjeliv samtidigt som han funderar över hur han på bästa sätt ska göra av med de personer som eventuellt vet något om upptäckten. Uppdraget är enkelt: Utplåna alla spår. Men någonstans på vägen händer något och Martin inser att allt kanske inte är så svart och vitt som han trodde när han fick uppdraget.

Berättelsen är en betraktelse över människan motsägelsefulla natur och uppvisar en fin balans mellan humor och allvar, gapskratt och filosofiska funderingar. En god vän kallade boken antidepressiv och jag är böjd att hålla med. Det är helt enkelt en bok om det fina i att vara människa.

Tillfälligt avbrott?

Jag har gjort något som jag nästan aldrig gör, nämligen avbrutit läsningen av två böcker. Den ena är A Dance with Dragons av George R R Martin, den andra en deckare av Elizabeth George som jag inte kommer ihåg titeln på just nu och jag är för lat för att gå ner och titta. Båda gav mig ett oerhört motstånd och höll på att helt döda min nyfunna läslust. Jag kände att det inte fick ske och lade dem åt sidan.

Martin har jag ju gillat tidigare men det var något med den här jag inte gillade. Kanske att jag helt plötsligt ska lära känna nya och totalt ointressanta personer. Kanske att den utspelar sig i en del av världen som inte är lika intressant. Kanske för att det var för länge sedan jag läste om de personer jag faktiskt känner igen och har hunnit glömma vad som hände senast. Det går säkert att hitta någonstans men jag orkar inte lägga ner energi på att uppdatera mig. Sedan måste jag jag erkänna att jag aldrig var något äkta fan av Daenerys och hittills har hon mest suttit i toppen av en pyramid och väntat.Nej det fick bli ett avbrott och sedan får jag bara hoppas att jag orkar ta upp boken igen någon gång. Kanske är episk fantasy inget för mig egentligen?

George-deckaren  är en ljudbok som jag lyssnade på medan jag lade pussel. Jag brukar ha ganska bra tålamod med ljudböcker och jag har alltid älskat George men de senaste böckerna har varit jobbiga. Det kan bero på att jag inte gillar uppläsaren som stundtals läser väldigt forcerat. Dessutom innehåller berättelsen ett antal verkligt irriterande personer och uppläsaren lyckas göra dem extremt outhärdliga. Nej, jag orkar inte. Tänker ägna mig åt en Maeve Binchy-bok när jag pusslar, på engelska.

Jag hoppas verkligen att jag orkar ta upp Martin igen för jag vill ju verkligen veta hur det slutar. George kanske jag kan låna som pappersbok och läsa ut själv.