The White Road av John Connolly

Det här är den fjärde Charlie Parker-deckaren och mycket är sig likt. Skuggor ur det förflutna leder Parker in på farliga vägar som hotar att förgöra både honom och hans närmaste. Charlie åtar sig att hjälpa en vän som försvarar en ung svart man som står anklagad för att ha mördat sin flickvän, den mycket vita Marianne Larousse. För allt är verkligen svart och vitt, gammalt hat ligger och pyr och många människor kommer att dö på vägen. Mycket är sig likt, som sagt. Förra bokens händelser sträcker också ut vissa trådar som knyts ihop med denna berättelse, på gott och på ont.

Det finns vissa skillnader som jag tror bidrar till att jag inte är lika förtjust den här gången. Sidoberättelserna är färre och mindre framträdande, vilket i och för sig gör boken mer sammanhållen, inte så spretig, men det gör också att berättelsen känns plattare på något vis. Sedan har mina favoritskurkar Angel och Louis en ganska undanskymd roll vilket får mig att inse hur mycket de betyder för de här böckerna. Mycket av humorn försvinner med dem.

De övernaturliga inslagen tar desto större plats. Från att mest ha yttrat sig i syner som Charlie ser då och då har de gått till att bli mer handgripliga fenomen som sätter spår också i världen. Det är väl egentligen inte negativt men känns ändå otillfredsställande eftersom de inte är tillräckligt konkreta för att bli riktigt intressanta. Jag kan acceptera att Charlie ser och litar till sina syner men när de börjar ta sig mer fasta yttringar vill jag gärna ha lite starkare reaktioner från människor. Alla kan väl inte gå omkring och se saker och bara acceptera det? Nu är jag lite orättvis för det var egentligen inte så mycket övernaturligheter så jag kanske övertolkar som läsare, ser saker som människor i bokvärlden inte rimligen kan se.

Det är ingen dålig bok men den känns inte lika helgjuten och spännande rakt igen om som de tidigare böckerna i serien.

Fevre Dream av George R R Martin

1800-tal, hjulångare och vampyrer, visst låter det trevligt? Den här boken var inte alls vad jag väntat mig, den var så mycket bättre. Den otursförföljde kapten Abner Marsch har förlorat stordelen av sin flotta med hjulångare då han får ett erbjudande av den mystiske Joshua York. Trots en viss oro över motiven till erbjudandet tackar han ja, han har inget annat val.

Martin är en mästare på att bygga stämningar och miljöer och jag tror att man helt skulle kunna plocka bort vampyrerna och ändå ha en väldigt bra berättelse. Men vampyrerna tillför onekligen ytterligare en dimension av mörker och grymhet som tillsammans med slaveriet helt plockar bort det romantiska skimret och gör berättelsen till något helt annat.

För det finns något romantiskt över bilden av livet på floden med kapplöpningar mellan vackra hjulångare. Trots att han är ohyggligt ful står Marsch för den delen med sin hängivenhet och kärlek till de vackra båtarna. Under den första delen av romanen byggs denna bild upp och jag blir hänförd och väntar på den stora kapplöpningen som utlovas. Sedan krossas allt och berättelsen tar en vändning som på något sätt lyckas göra mig besviken trots att den för in det skräckmoment jag har suttit och väntat på. Det är en sorglig berättelse om en döende värld och den lämnar mig med en känsla av vemod och saknad efter något som jag aldrig har upplevt.