Svinet av Åsa Grenvall

Svinet handlar om en skitstövel som förnedrar, misshandlar och förgör de mer eller mindre störda kvinnorna i sin närhet. Det är svart men också roligt i sin absurditet. Kanske spelar min svarta humor in här för samtidigt är det oerhört sorgligt eftersom absurditeterna är alldeles sanna. De här människorna finns på riktigt och jag har själv mött dem. Visserligen har jag såvitt jag vet inte mött den kvinnomisshandlande skitstöveln men jag har mött dessa trasiga kvinnor som identifierar sig så med sin sjukdom att de inte vill bli friska. Jag har träffat människor som tävlar i vem som är sjukast och skryter med hur många gånger de har magpumpats.

Jag gillar Grennvalls teckningar. När jag var yngre skulle jag förmodligen tyckt det var väldigt fult och genast lagt bort boken. Nu tilltalas jag av det fula men ändå uttrycksfulla och av de rena linjerna. Jag vill läsa mer.

Omslagsförvirring

Häromdagen skulle jag köpa den här boken,




















höll på att få med mig den här

och kom hem med den här.




















Det är alldeles uppenbart att den som packat upp böckerna var lika förvirrad som jag för alla tre stod på samma ställe och hade inte det främsta exemplaret varit kantstött så¨hade jag kommit hem med rätt bok.

Tematrio - Reafynd

Det beror endast på lathet att jag är så sen med den här. Urvalet gjorde jag redan på en gång.

1. The Glasshouse av Charles Stross köpte jag inbunden för 60 kronor. Han blev en favoritförfattare redan efter två böcker och denna kusliga framtidsberättelse stärkte min uppfattning.

2. The Worthing Saga av Orson Scott Card hittade jag för tio kronor och det kunde jag naturligtvis inte motstå, särskilt som även Card är en favoritförfattare. Det visade sig vara en samling berättelser som mer eller mindre hörde ihop och de flesta var riktigt bra.

3. The Art of the Golden West av William Ketchum hade jag till och med kryssat för i reakatalogen och den tar jag fram då och då för att titta på de vackra bilderna.

Svårigheten med att recensera bra böcker

Jag har tre böcker som ligger och väntar på att recenseras. Gemensamt för dem är att det är böcker jag tyckte var mycket bra. Jag vet bara inte hur jag skall kunna förmedla det och varför jag tycker så.

När jag läser en dålig bok har jag oftast inga svårigheter att peka på problemen. Språket kanske är taffligt, personerna är inte trovärdiga, berättelsen håller inte hela vägen, och så vidare. När jag läser en bra bok så är det väldigt mycket svårare att peka på dess goda sidor. Visst händer det att jag reagerar på språket, tycker det är vackert eller speciellt. I vissa berättelser har ju språket något av huvudrollen. För det mesta är det dock så i de romaner jag läser att språket bara är ett redskap för att berätta något och så länge det redskapet fungerar så finns det inte så mycket mer att säga. Man tar liksom för givet att språket skall fungera och lägger inte märke till det när det gör det.

Lite på samma sätt är det med berättelsens övriga beståndsdelar. Intrig och personer ska helt enkelt vara trovärdiga. Det som blir kvar då är rent subjektiva upplevelser som att man tycker om huvudpersonerna och det säger egentligen inte så mycket om romanen i sig utan mer om mina preferenser.

Det är här min osäkerhet sätter in. Är boken bra eller är det bara jag som tycker det? För det är ju inte samma sak. Om jag tar en berättelse till mitt hjärta och blir alldeles varm inombords av att läsa den men inte kan förmedla varför så är risken stor att den inte är så bra egentligen om jag analyserar den objektivt. Jag känner kanske att jag inte har redskapen att göra en sådan analys, obildad som jag är.

Nu har jag förmånen att ha en egen blogg, utan krav på varken kvalitet eller kvantitet, och det borde ju göra det lättare. Jag får faktiskt lov att säga att jag älskar en bok utan att för den skull vara tvungen att förklara varför. Men då försvinner ju lite meningen med att skriva om boken. Jag vill ha redskapen och kunskapen att skilja på bra och dåligt och förmågan att förmedla mina slutsatser. Ett sätt att lära sig är förstås att fortsätta försöka.

Reafynd

Äntligen har jag fått hem mitt bokpaket. Det har legat på Spelbiten sedan i måndags eftermiddag och ropat på mig så det var på tiden. Se så fina de är. De kommr att pryda sin plats i bokhyllan och förhoppningsvis är de läsvärda också. Tack snälla sambon för att du övertalade mig att kosta på mig lite (som om jag inte brukar göra det ändå).

Så var det bokrea igen

Bokrean betyder inte lika mycket som förr. Jag har förstått att jag inte är ensam om att tycka så och läste till och med om det i senaste numret av Filter. Det var många år sedan jag satt och kryssade för i reakatalogerna och de senaste åren har jag beställt någon enstaka bok från sf-bokhandeln om jag hittat någon intressant inbunden titel. För som jag sagt tidigare så gillar jag inte pocketböcker.

På den tiden jag bodde på en ort med bokhandel så hände att jag tittade in i realokalen någonstans mot slutet och för det mesta blev det något köp men sällan några större, delvis på grund av pengabrist men också för att de få jag köpte bara blev stående i hyllan, olästa. Det brukade kännas som om det borde vara fest med bokrean men jag hade liksom aldrig råd eller lust att festa.

Men i år har jag faktisk noggrant gått igenom en reakatalog, sf-bokhandelns såklart, och prickat för åtta titlar varav sju är på väg hem till mig just nu. Alla utom en är inbundna. Ingen av dem stod på önskelistan men alla är titlar eller författare jag sneglat lite på och förmodligen skulle köpt vid ett eller annat tillfälle och nu får jag dem i inbundet skick och är alldeles darrig av förväntan.

Jag återkommer med titlar och bilder när paketet har anlänt.

Tematrio - Inledningar

Så har jag letat mig upp genom feberdimmorna och mjukstartar lite med en gammal Tematrio. Minnesvärda inledningar handlar den om och jag har letat reda på tre som jag minns fick mig att stanna till lite.

1. The day war was declared, a rain of telephones fell clattering to the cobblestones from the skies above Novy Petrograd. Some of them had half melted in the heat of re-entry; others pinged and ticked, cooling rapidly in the postdawn chill. An inquisitive pigeon hopped close, head cocked to one side; it pecked at the shiny case of one such device, then fluttered away in alarm whn it beeped. A tinny voice spoke: "Hello? Will you entertain us?"

Ur Singularity Sky av Charles Stross

En sådan inledning lovar lovar underhållning och det är precis vad man får när Festivalen drar in och börjar röra runt i folks liv med sina livsfarliga mimare och annat otyg. Humor på hög nivå.

2. It Was a tiemof masquerade.
It was the eve of the High Transcendence, an event so solemn and significant that it could be held but once each thousand years, and folk of every name and iteration, phenotype, composition, consciousness and neuroform, from every school and era, had come to celebrate its coming, to welcome the transfiguration, and to prepare.

Ur The Golden Age av John C Wright

Det känns om om man skall få ta del av någonting stort och fantastiskt, något som ligger så långt in i framtiden att det ogripbart. Det stämmer till viss del. Ibland känns dessa framtida människor så främmande i sitt sätt att tänka och leva att jag har svårt att hänga med men trots det tycker jag att boken höll vad inledningen lovade.

3. When a man you know to be of sound mind tells you his deceased mother has just tried to climb in his bedroom window and eat him, you only have two basic options. You can smell his breath, take his pulse, and check his pupils to see if he's ingested anything nasty, or you can believe him.

Ur The Steel Remains av Richard Morgan.

Den här boken fångade mig från första meningen men tyvärr höll den inte hela vägen. Jag tyckte den var bra men inte riktigt så bra som jag hoppats.

Läst 2010

The Passage - Justin cronin

Halting State - Charles Stross

The Big Over Easy - Jasper Fforde

Cyteen - C J Cherryh

Mainspring - Jay Lake

Pretender - C J Cherryh

Iron Angel - Alan Campbell

The Killing Kind - John Connolly

The Player of Games - Iain M Banks

Summer of Night - Dan Simmons

2010

Största irritationsmomentet: Att Pc Gamers forum blev så trasig efter uppdateringen och att den ännu inte har blivit lagad helt.

Största katastrofen var när jag förlorade mamma i slutet på maj.

Bästa festen: Julbordet med jobbet som blev årets enda fest för mig.

Bästa boken: The Player of Games av Iain M Banks

Största spelupplevelsen: Batman: Arkham Asylum gav en riktigt skön känsla och var roligt att spela. Bioshock nådde inte riktigt upp till samma nivå men det beror mest på det höga tempot. Stämningen var det inget fel på.

Största besvikelsen: StarCraft II

Roligaste samlarutgåvan: Det här blir lite svårt för jag gillar verkligen min BSG-box men jag tror nog att StarCraft II-lådan slår den ändå, trots att jag inte gillade själva spelet.

Roligaste träffen: Catahyas Pepparkaksträff. Bloggträffen på mässan och styrelsemötet i början på juli var också bra men tre dagar tillsammans med trevliga, roliga, fantasyintresserade människor gav lite mer än vad några timmar på ett stökigt kafé rimligtvis kan ge.

Årets Blä! Att jag har varit så väldigt trött.

Årets bästa: Förlovningen med sambon strax efter jul.

Året började tungt med mammas operation i januari och sedan fortsatte det på den vägen. Mammas sjukdom och död har kastat en skugga över hela året och kommer förmodligen fortsätta så långt framöver. Konstigt nog har jag trots det kunnat glädja mig åt saker under året. Jag har träffat trevliga människor, läst bra böcker, sett bra tv och faktiskt försökt må bra mitt i alla akutresor och sjukbesök, begravningar och all sorg. Och året avslutades fint med en förlovning.

The Passage av Justin Cronin

Den börjar som en tämligen ordinär thriller. Militären bedriver hemliga experiment i syfte att hitta ett botemedel för alla sjukdomar och kanske rentav döden själv. Eller nja, som alla som någonsin läst en bok där militären varit inblandad förstår så har militären en dold avsikt. Man får följa några personer under den sista tiden innan katastrofen och trots att man vet att det kommer att gå åt helsike så är det väldigt spännande. Sedan går världen under med buller och bång och boken blir tråkig. Det händer ingenting och sedan händer det ingenting och jag började undra vart vampyrerna hade tagit vägen.

Då, cirka en tredjedel in i boken, gör berättelsen ett hopp i tiden och skiftar fokus och efter en första irritation kommer jag på mig med att ryckas med i berättelsen igen. Efter hand som man lär känna de nya personerna trappas också tempot upp och och det hålls högt hela vägen till det rafflande slutet.

Jag betraktar inte The Passage som en vampyrroman. Visst, om man gräver hittar man alla, eller i alla fall de viktigaste vampyrattributen och vampyrerna är definitivt inte glittriga eller romantiska. Nej, problemet är istället att de är för monstruösa. Det känns som all mystik är borta och det kunde egentligen varit vilka monster som helst som skyr ljuset och gillar att slita sina offer i stycken. Den där krypande skräcken eller känslan av att något kanske lurar i mörkret vill inte riktigt infinna sig. Man vet att det lurar något i mörkret och man vet exakt vad. Trots vissa övernaturliga inslag blir jag aldrig skrämd på det där sättet som får mig att dra mig för att släcka lampan. Berättelsen är alldeles för mycket virus och forskning och man får veta för mycket. Efter katastrofen-temat innehåller inte heller samma ångestframkallande hopplöshet som till exempel Cormac McCarthys The Road.

Nu har jag rabblat upp vad jag tycker att The Passage inte är. Men vad är den då? Om man kan bortse från ovanstående "brister" så är den en riktigt bra och spännande roman om hur världen skulle kunna te sig efter en stor viruskatastrof och om kampen för att överleva i en sådan värld. Det är också en berättelse om tro och hopp. För hoppet finns där i form av en flicka, Amy. Och jag vill verkligen läsa fortsättningen och kommer förmodligen att kasta mig över den direkt när den kommer ut.