Jag tycker inte om magi

Nja, det stämmer väl inte helt men till viss del. Som jag nämn tidigare så hade Jordans tidiga berättelser en enkelhet som var tilltalande. Visst, hans värld var full av magi men det var snarare som man anade än att man matades med magiska under i tid och otid. Huvudpersonerna var vanliga människor som råkade ut för ovanliga saker. Sedan fick magin en mer framträdande plats, användes dagligen och blev mäktigare och mäktigare. När de förjade kasta balefire omkring sig blev jag uttråkad. Rand gick från att vara en intressant yngling till en mäktig tråkmåns.

Sedan har vi Hobb. I Farseer-serien handlade de två första böckerna mest om den oäkta sonen Fitz liv och leverne i och omkring Buckkeep. Visst fanns magin där, men mest som ett ganska vardagligt inslag. Fitz länk till vargen Nighteyes, Veritys fjärrskådande, allt var en del av det dagliga livet på ett naturligt sätt. Inte så att alla kunde utöva magi, men det var accepterat som något naturligt och det hölls på en ganska stillsam nivå. I den tredje delen däremot var det floder av ren magi och drakar och ack så tråkigt

När jag nu läser Martin finner jag att magin finns där. Den skymtar igenom i barnen Starks länkar till sina vargar (vad är det med fantasy och vargar?) och i lite brinnande svärd och vandrande lik. Men för det mesta ligger den som en bakgrundsmusik som skapar stämning utan att störa. Men tyvärr kommer drakarna starkt, och jag måste erkänna att de avsnitten är de som intresserar mig minst.

Kanske är det när det blir för mycket som jag tappar lusten? Jag minns när jag läste Gengångare av Peter Straub. I början var det kusligt och obehagligt, men när gatorna fylldes av vandrande lik blev det bara löjligt.

Jag läser gärna science fiction, hellre än fantasy faktiskt, och har gjord det i många år. Den får gärna innehålla teknik och fantastiska idéer men människan måste stå i centrum. Ibland frågar jag mig varför jag tycker om just sf när jag ändå bara vill läsa om människor. Jag har inget riktigt svar att komma med. Även här föredrar jag "vanliga" människor i ovanliga situationer.

Jag tror jag vill ha hjältesagor helt enkelt. Men jag föredrar hjältar som Askepåten (en slags manlig askungen) framför riddaren i den skinande rustningen. Ge Askepåten en skinande rustning och ett magiskt svär med vilket han med ett enda svep dödar tjugo fiender, och han blir ointressant. Jag blev till och med besviken när råttan han gifte sig med blev förvandlad till en prinsessa.

Nej, jag tror helt enkelt att det är det mänskliga som intresserar mig. När romanfigurerna blir för mäktiga, för superhjältelika, upphör de att vara just mänskliga. Hur mycket kryptonit eller annat elände man än hittar på för att skapa svagheter hos dem så kan det inte ta bort den där känslan av närhet man kan känna till pojken eller flickan som kastas ut i en värld av faror med bara sitt förstånd till vapen och rustning.

Betyder detta att jag faller för billiga knep? Kanske det, men vad gör det?