2010

Största irritationsmomentet: Att Pc Gamers forum blev så trasig efter uppdateringen och att den ännu inte har blivit lagad helt.

Största katastrofen var när jag förlorade mamma i slutet på maj.

Bästa festen: Julbordet med jobbet som blev årets enda fest för mig.

Bästa boken: The Player of Games av Iain M Banks

Största spelupplevelsen: Batman: Arkham Asylum gav en riktigt skön känsla och var roligt att spela. Bioshock nådde inte riktigt upp till samma nivå men det beror mest på det höga tempot. Stämningen var det inget fel på.

Största besvikelsen: StarCraft II

Roligaste samlarutgåvan: Det här blir lite svårt för jag gillar verkligen min BSG-box men jag tror nog att StarCraft II-lådan slår den ändå, trots att jag inte gillade själva spelet.

Roligaste träffen: Catahyas Pepparkaksträff. Bloggträffen på mässan och styrelsemötet i början på juli var också bra men tre dagar tillsammans med trevliga, roliga, fantasyintresserade människor gav lite mer än vad några timmar på ett stökigt kafé rimligtvis kan ge.

Årets Blä! Att jag har varit så väldigt trött.

Årets bästa: Förlovningen med sambon strax efter jul.

Året började tungt med mammas operation i januari och sedan fortsatte det på den vägen. Mammas sjukdom och död har kastat en skugga över hela året och kommer förmodligen fortsätta så långt framöver. Konstigt nog har jag trots det kunnat glädja mig åt saker under året. Jag har träffat trevliga människor, läst bra böcker, sett bra tv och faktiskt försökt må bra mitt i alla akutresor och sjukbesök, begravningar och all sorg. Och året avslutades fint med en förlovning.

The Passage av Justin Cronin

Den börjar som en tämligen ordinär thriller. Militären bedriver hemliga experiment i syfte att hitta ett botemedel för alla sjukdomar och kanske rentav döden själv. Eller nja, som alla som någonsin läst en bok där militären varit inblandad förstår så har militären en dold avsikt. Man får följa några personer under den sista tiden innan katastrofen och trots att man vet att det kommer att gå åt helsike så är det väldigt spännande. Sedan går världen under med buller och bång och boken blir tråkig. Det händer ingenting och sedan händer det ingenting och jag började undra vart vampyrerna hade tagit vägen.

Då, cirka en tredjedel in i boken, gör berättelsen ett hopp i tiden och skiftar fokus och efter en första irritation kommer jag på mig med att ryckas med i berättelsen igen. Efter hand som man lär känna de nya personerna trappas också tempot upp och och det hålls högt hela vägen till det rafflande slutet.

Jag betraktar inte The Passage som en vampyrroman. Visst, om man gräver hittar man alla, eller i alla fall de viktigaste vampyrattributen och vampyrerna är definitivt inte glittriga eller romantiska. Nej, problemet är istället att de är för monstruösa. Det känns som all mystik är borta och det kunde egentligen varit vilka monster som helst som skyr ljuset och gillar att slita sina offer i stycken. Den där krypande skräcken eller känslan av att något kanske lurar i mörkret vill inte riktigt infinna sig. Man vet att det lurar något i mörkret och man vet exakt vad. Trots vissa övernaturliga inslag blir jag aldrig skrämd på det där sättet som får mig att dra mig för att släcka lampan. Berättelsen är alldeles för mycket virus och forskning och man får veta för mycket. Efter katastrofen-temat innehåller inte heller samma ångestframkallande hopplöshet som till exempel Cormac McCarthys The Road.

Nu har jag rabblat upp vad jag tycker att The Passage inte är. Men vad är den då? Om man kan bortse från ovanstående "brister" så är den en riktigt bra och spännande roman om hur världen skulle kunna te sig efter en stor viruskatastrof och om kampen för att överleva i en sådan värld. Det är också en berättelse om tro och hopp. För hoppet finns där i form av en flicka, Amy. Och jag vill verkligen läsa fortsättningen och kommer förmodligen att kasta mig över den direkt när den kommer ut.

Packbestyr

På fredag åker jag bort (om jag nu kommer iväg) och jag har funderat på vad jag skall ta med som reselektyr. Nej, jag reser inte till värmen (hemska tanke) utan till Linköping och Catahyas pepparkaksträff med styrelsemöte. Jag skall inte vara borta längre än några dagar och under senare år har jag knappt brytt mig om att packa med någon bok för en så kort vistelse eftersom jag ändå aldrig brukar hinna, eller orka läsa något. Den här gången blir det dock sammanlagt ca tio timmars resa och några timmar att vänta innan de andra anländer.

Jag hade hoppats hinna läsa ut The Passage eftersom jag börjar närma mig slutet och inte vill släpa med mig en så stor och tung bok. Jag vill heller inte börja på en ny innan den är avlutad. Nu ser det inte ut som om jag hinner läsa ut den utan jag får ha en reservplan. Senaste numret av Filter som kom häromdagen passar nog utmärkt att läsa på tåg men räcker den hela vägen och hem igen? Sedan har jag en bunt noveller att läsa innan novellcirkeln. De skulle nog också passa bra som tågläsning men jag skulle helst vilja läsa och begrunda dem i god tid, risken finns ju att jag somnar på tåget och inte får läst något alls. Nåja, det här är väl mitt minsta bekymmer.

Utmärkelse

Jag tror mig ha fått en och annan utmärkelse förut och jag måste erkänna att jag har blundat lite vid dessa tillfällen eftersom jag får lite ångest över att besluta vem jag i min tur skall ge den till. Den här gången tänker jag dock inte göra det för Lyrans vänlighet kommer i en tid när det har stått lite stilla med allting och jag väljer att se det som en lite uppmuntran att hänga kvar, inte ge upp utan att faktiskt fortsätta blogga trots trötthet och annat trist.

Däremot känner jag samma vånda som vanligt över vilka jag skall välja att ge den vidare till.

Här följer reglerna:

1. Tacka den du mottagit utmärkelsen ifrån.

2. Kopiera prismärket till din blogg.

3. Nämn tre författare du räknar till dina favoriter och nämn en favoritbok per författare.

4. Skicka utmärkelsen vidare till 5 mottagare som du tycker förtjänar den.

Så tack, Lyran! Det värmde mitt hjärta.

Märket kan ni se här ovan.

Några av mina favoritförfattare är:

C J Cherryh och av hennes böcker är det nog trots allt Downbelow Station som är min absoluta favorit.

David Brin är en annan sf-författare och Det är väldigt svårt att välja men det får bli Kiln People som jag tycker är en oerhört smart och rolig berättelse.

Anthony Price för att nu bryta sf-kedjan och för att hans böcker hör till dem jag planerar att äga och läsa om och om igen. Åsnans triumf är min favorit.

Och så till det svåraste.

Ett hem utan böcker
Socialistsimon
Landet Annien
Piruett
Drömmarnas Berg

Tematrio - Tyskspråkigt

Jag skulle gärna vilja kunna läsa på tyska. För mig är tyska ett vackert språk och jag kan faktiskt läsa på tyska men jag förstår inte vad jag läser. Fyra års tyskastudier för över 25 år sedan räcker inte till att läsa på originalspråk. Däremot har jag läst en del översatt. Nu kommer jag dåligt ihåg vad jag har läst för länge sedan men jag tänker ändå göra ett försök. Det blir dock inga favoriter den här gången.

1. Kusligheter på Omega XI med undertiteln Utopisk roman av Johanna Braun är en sådan där bok som jag inte egentligen vet varför jag plockade upp. Omslaget var skitfult och den lät nog inte så där jättespännande heller. Men jag började läsa och läste ut den. Jag minns inte ens hur berättelsen började men så småningom kom romens huvudpersoner till en planet där allting var fantastiskt och nytt och perfekt och det visade sig naturligtvis att allting inte riktigt var som det skulle. Titeln till trots så var det inte så kusligt.

2. Den oändliga historien av Michael Ende är en underbar berättelse om fantasins kraft och den är speciell eftersom precis vad som helst kanhända eftersom det bara är fantasin som sätter gränserna.

3. Inte bara kaviar an Mario Simmel var en av mammas favoritböcker. När mamma dog lade jag beslag på hennes tyska exemplar (Es muss nicht immer Kaviar Sein) som nu står i min hylla. Jag läste den för många år sedan på svenska och det är en spionberättelse full av humor och matrecept. Mer kommer jag inte ihåg.

Tematrio - Läsning

I denna tematrio frågar Lyran vad vi läser när vi inte läser skönlitteratur. Jag läser och har läst en hel del genom åren men nuförtiden är jag tyvärr ganska ensidig i min läsning. Det är svårt att komma på tre saker som inte är skönlitteratur men jag skall i alla fall försöka.

1. Bloggar. Det finns en lång lista med bloggar jag läser mer eller mindre regelbundet. De flesta av dem är bokbloggar men det finns några undantag.

2. Datortidningar. PC Gamer är favoriten eftersom den handlar om mitt andra stora intresse, datorspel. Jag har läst den sedan starten.

3. Det tredje är egentligen skönlitteratur men är i alla fall inte in den vanliga romanformen. Jag älskar serier och köper sex tidningar regelbundet. Dessutom har jag en enorm albumsamling som tyvärr inte har utökats på flera år eftersom datorspelsintresset slukar en del pengar.

Tematrio - Filmer

Lyran frågar efter tre favoritfilmer den här veckan och det blir inte helt lätt att välja men jag får väl ta några ur högen.

1. Ett rum med utsikt är nog den film jag har sett flest gånger. Den bygger på en bok (som jag inte har läst) av E M Forster. Det är romantik och vackra miljöer, underbar musik och en hel del skratt. Charlotte Honeychurch åker till Florens med sin något stirriga släkting Charlotte och träffar en del mer eller mindre lustiga människor. Jag såg filmen på bio med mamma och jag blir fortfarande glad av att se den.

2. Magnolia var en film jag inte visste så mycket mer om än att Tom Cruise var med när den visades en kväll. Jag började titta och blev helt fängslad. Den innehåller många berättelser som mer eller mindre hänger ihop. berättelser om trasiga människor och taskiga barn-föräldrar-relationer.Den är underlig och fascinerande, så fascinerande att jag blev tvungen att köpa den för att se den om och om igen och varje gång upptäcker jag något nytt.

3. The Matrix visste jag inte heller något om men hängde med när pappa bjöd mamma på bio. Den målar upp en mörk framtid när maskinerna styr och människornas enda roll är att alstra värme. Det låter dystert men den är så snyggt gjord att det är en njutning att se. Dessutom fungerar berättelsen riktigt bra.

Det finns många fler som jag kanske berättar om en annan gång.

The Big Over Easy av Jasper Fforde

DI Jack Spratt leder Nursery Crime Division, en avdelning av Reading-polisen. Det är en krympande avdelning men det beror inte på att brottsligheten har minskat. Nej, snarare beror det på att Jack inte har chefernas förtroende. Jack är ingen dålig polis. Faktum är att han brukar klara upp de flesta av de brott han är satt att utreda. Tråkigt nog för Jack så lever han i en värld där det inte handlar om att klara upp brotten utan om att bli publicerad. Ju mer invecklat och intressant ett brott är desto större är chansen att berättelsen om det kan komma in i någon av de många tidskrifter med verkliga kriminalfall som finns. Ju fler utredningar du kan få omskrivna desto större chans att du kan bli med i Detectives Guild och med ett sådant medlemskap ökar också chansen att bli publicerad. Jack bryr sig inte om allt det där utan tycker att det borde vara nog att få fast skurken och kanske ge lite upprättelse till offret. Denna inställning har lett till att hans överordnade inte är särskilt nöjda med honom och att allmänheten inte bryr sig över huvud taget.

Förutom krympande anslag och en oförstående omvärld har Jack att kämpa mot den slemmige Friedland Chymes, en av polisvärldens mest publicerade detektiver och en riktigt otrevlig typ. Så en dag dör Humpty Dumpty till synes av ett fall från en mur och livet blir riktigt intressant för Jack.

Det här är alltså en deckare och en ganska skruvad sådan. Den utspelar sig så vitt jag förstår helt och hållet i bokvärlden, samma bokvärld som Thursday Next besökte i serien som började med The Eyre Affair. Till skillnad från i böckerna om Thursday Next så fungerar premisserna ganska bra. Jag finner inga av de logiska luckor som gapade så stora i den förra serien och som jag omöjligen kunde bortse ifrån. Det kan bero på att hela den här berättelsen utspelar sig i en enda värld och att det därför inte uppstår några problem med att jämka samman två helt olika världsbilder med krystade förklaringar och regler som följd. Nej, den här berättelsen är istället smart och rolig, full med ordvitsar och referenser som ibland får mig att önska att jag var lite mer bevandrad i brittisk sago- och rimtradition. Jag kan tänka mig att Ffordes böcker kan vara en översättares mardröm. Dessutom är det riktigt spännande ända till den rafflande upplösningen.

Det är ingen djup berättelse men man har riktigt roligt under läsningen. Jag tycker riktigt bra om Jack Spratt och läser gärna mer om honom och hans assistent Mary Mary.

Tematrio - Titelkvinnor

Lite sent svarar jag på Lyrans tematrio om titelkvinnor.

1. Astas bok av Barbara Vine. Jag minn inte så mycket av den här boken annat än att den var bra. Eller egentligen minns jag inte ens det men jag minns att jag har läst den och alla Barbara Vine jag har läst har varit bra.

2. Carrie av Stephen King. Kuslig och sorglig berättelse om den udda flickan Carrie som visar sig besitta starka krafter som kommer fram en dag när omgivningen driver henne lite för långt. Det hela tar naturligtvis en ände med förskräckelse.

3. Liten Ida av Marit Paulsen minns jag inte heller så mycket av utom att den väckte mycket känslor. Om ett utsatt barn, en "tyskunge".

Tevanor

Jag låter mig inspireras av Martinas svar på Boktokigs fråga om hur vi vill ha vårt te, vi som nu dricker denna ädla dryck.

Jag kommer från en tedrickande familj. Kaffe förekom nästan bara när vi hade gäster, om ens då. Testunden med hela familjen samlad höll vi på länge, i alla fall tills vi barn började droppa av en efter en. Den där kvällskoppen håller jag fast vid än idag. Jag har till och med svårt att sova utan mitt kvällste.

Det skall vara svart te. Förr i tiden drack jag inte smaksatta teer med undantag av Earl Grey, på senare år har jag lärt mig älska blommiga teer. Däremot har jag fortfarande svårt för exotiska frukter och kryddor. Tillagningssättet har också förändrats något. Från att ha låtit teet dra i fem minuter i kokhett vatten så nöjer jag mig nu med någon minut. det är totalt bortkastat att köpa ett fint, väldoftande, blommigt te och låta det dra för länge. Den fina aromen försvinner då. Däremot låter jag min egen blandning av Koh-I-Noor och Lapsang dra lite extra eftersom det kräver det för att den tjäriga smaken skall komma fram. alla sorter, inklusive de lätt parfymerade, dricker jag med mjölk men utan socker.

Grönt te är jag inte särskilt förtjust i och Rooibos är inte te.

Jag dricker helst ur en riktigt stor kopp eller mugg. Den på bilden är favoriten vid datorn eftersom den rymmer hela 6 deciliter och är ganska spillsäker med sitt fat. Annars blir det någon av mina fina Iittala-muggar. Muggen skall helst inte vara helt rak, det är godare att dricka ur muggar som är lite lätt utsvängda. Däremot så vill jag inte ha sådana där väldigt vida tekoppar eftersom det lätt skvalpar över i en sådan.

Te är absolut den dryck jag skulle ha svårast att leva utom, förutom vatten då som är en livsnödvändighet.