Bokmässan - torsdag

Dagen kunde ha fått ett förfärligt slut. När jag kom hem till min syster på eftermiddagen upptäckte jag att handväskan var borta, med hela mässkassan! Vad gör man i det läget? Först grips man av panik. Sedan tänker man att det finns några möjliga tillfällen där man kan ha lagt den ifrån sig. Slutligen bestämmer man sig för att åka tillbaka och leta.

Jag visste att om jag inte hade fått den stulen så fanns det tre ställen där jag kunde ha glömt den, i garderoben, på toaletten eller i montern. Lyckligtvis fanns den kvar i montern, där stod den ganska säkert till och med. Deet besvärliga var att få komma in efter stängningsdags och hämta den. Först blev jag tvungen att ringa min mobil fem gånger för att se om någon svarade men slutligen gick någon med mig in och jag kunde återförenas med plånbok och mobil.

Nu är ju Bokmässan lite mer än borttappade väskor och jag hann gå runt i större delen av lokalerna och kolla in lite böcker jag är intresserad av. Några fick följa med direkt, andra måste jag fundera över ett tag. Man vill ju inte göra av med alla pengarna på en gång.

Jag hann också träffa andra bokbloggare, inga planerade träffar men det blir lätt så att man stöter på varandra ändå. Ännu lättare är det i år när bloggarna har fått ett rum att samlas i. Jag hann prata med Lyran och Calliope men det blev även en del nya bekantskaper.

Nu ska jag försöka samla krafter och hoppas på en rolig dag i morgon också. 

Flyg fula fluga av Patricia Cornwell - LJUDBOK

Cornwell läste jag flitigt förr i tiden men sedan tog det stopp. Jag blev så fruktansvärt trött på den kyliga Scarpetta och hennes eviga skryt om systerdottern, denna övermänniska som inte bara är datorgeni och flyger helikopter utan verkar vara expert på det mesta hon företar sig.
Men ibland sätter deckarsuget in och då är det bra med ljudböcker eftersom jag gärna lyssnar på sådant som jag kanske inte har tid att läsa själv. Ljudböcker måste vara lättlyssnade och spännande, tycker jag.

Det bästa med Cornwells böcker är oftast deckarintrigen och det är väl gott så. Men nog är det roligare att läsa en berättelse där man kan sympatisera med huvudpersonerna och det är inte alltid så lätt med Scarpetta och Lucy. Nej, jag är inte avundsjuk. De känns bara så overkliga med alla sina fantastiska egenskaper och Scarpetta framställs på ett sätt som får henne att verka vara en kall person, ingen jag skulle vilja lära känna.

Så vad tyckte jag då?. Lucy kändes lika trist som vanligt men Scarpetta verkade något mänskligare, kanske beroende på de prövningar hon utsatts för i de närmast föregående böckerna. Det var hur som helst spännande med seriemord och gamla bekantskaper, på både onda och goda. Något jag länge misstänkt visade sig stämma och det blev en hejdundrande final, som vanligt. Boken var tillräckligt bra för att jag skulle låna en till.

Tematrio - Skolmiljöer

Lite sent men Här kommer förra veckans Tematrio.

1. Jag har alltid varit fascinerad av internatskolor, har själv gått på en sådan, och favoriten bland internatskoleböcker är nog böckerna om Jennings av Anthony Buckeridge. Jennings är en i grunden snäll pojke som ändå lyckas ställa till det för sig genom sina ibland ganska vilda idéer. Allting brukar ordna sig i slutändan och berättelserna är fyllda av humor. Jag önskar att jag kunde få tag i och läsa om dem för de är riktiga omläsningsböcker.

2. Klass 6 D, Sverige, Världen, Klass 6 D, Sverige, Världen, som tårtbitar, Klass 7 A, Klass 8 A och B och Nian av Siv Widerberg i vilka man får följa en klass med alla dess problem och glädjeämnen. Men fina illustrationer av Cecilia Torudd. Jag läste böckerna efter min egen skoltid men hade inga som helst problem med att ta till mig och värmas av dessa berättelser.

3. Chokladkriget och Efter chokladkriget av Robert Cormier. Dessa böcker kanske inte direkt utspelar sig i skolan men det är skolans chokladförsäljning som orsakar det stora bråket, eller kanske snarare en pojken vägran att deltaga i den. Cormier skriver som vanligt en ganska obehaglig berättelse.

Nytt i bokhyllan

Efter ett biblioteksbesök kom jag hem med den här boken. Fucking Sofo av Lena Ackebo. Nej, jag har inte stulit den, den var till salu. Det känns som om jag borde besöka biblioteket oftare för vem vet vad jag missar annars?

Bokmässan

Igår fick jag biljetterna som min snälla chef skickade efter åt mig. Nu gäller det bara att bestämma vilka dagar jag ska dit men det är ju långt kvar så jag hinner nog. Jag planerar att gå minst två dagar.

Statsrådet och döden av Bo Balderson LJUDBOK

Jag har läst alla Baldersons deckare förut men eftersom det inte bara är deckarintrigen som gör dem läsvärda så går det bra att läsa om dem. Just den här, Statsrådet och döden, hade jag dock inget större minne av. Deckarintrigen hör inte till hans bästa. Hur är väl i och för sig ganska fyndigt men vem och varför känns både taget helt ur det blå och ganska ointressant. Mycket riktigt var det bara metoden som jag kom ihåg. Redan på ett tidigt stadium kunde jag räkna ut vem som gjort det men det berodde mer på vissa detaljer som avslöjades.

Nåja, nu är det mest för humorn jag läser om de här böckerna men tyvärr var den inte lika rolig som en del andra böcker i serien. Som pussellyssning passade den i alla fall ganska bra så det var inte helt slöseri med tid.

The White Road av John Connolly

Det här är den fjärde Charlie Parker-deckaren och mycket är sig likt. Skuggor ur det förflutna leder Parker in på farliga vägar som hotar att förgöra både honom och hans närmaste. Charlie åtar sig att hjälpa en vän som försvarar en ung svart man som står anklagad för att ha mördat sin flickvän, den mycket vita Marianne Larousse. För allt är verkligen svart och vitt, gammalt hat ligger och pyr och många människor kommer att dö på vägen. Mycket är sig likt, som sagt. Förra bokens händelser sträcker också ut vissa trådar som knyts ihop med denna berättelse, på gott och på ont.

Det finns vissa skillnader som jag tror bidrar till att jag inte är lika förtjust den här gången. Sidoberättelserna är färre och mindre framträdande, vilket i och för sig gör boken mer sammanhållen, inte så spretig, men det gör också att berättelsen känns plattare på något vis. Sedan har mina favoritskurkar Angel och Louis en ganska undanskymd roll vilket får mig att inse hur mycket de betyder för de här böckerna. Mycket av humorn försvinner med dem.

De övernaturliga inslagen tar desto större plats. Från att mest ha yttrat sig i syner som Charlie ser då och då har de gått till att bli mer handgripliga fenomen som sätter spår också i världen. Det är väl egentligen inte negativt men känns ändå otillfredsställande eftersom de inte är tillräckligt konkreta för att bli riktigt intressanta. Jag kan acceptera att Charlie ser och litar till sina syner men när de börjar ta sig mer fasta yttringar vill jag gärna ha lite starkare reaktioner från människor. Alla kan väl inte gå omkring och se saker och bara acceptera det? Nu är jag lite orättvis för det var egentligen inte så mycket övernaturligheter så jag kanske övertolkar som läsare, ser saker som människor i bokvärlden inte rimligen kan se.

Det är ingen dålig bok men den känns inte lika helgjuten och spännande rakt igen om som de tidigare böckerna i serien.

Fevre Dream av George R R Martin

1800-tal, hjulångare och vampyrer, visst låter det trevligt? Den här boken var inte alls vad jag väntat mig, den var så mycket bättre. Den otursförföljde kapten Abner Marsch har förlorat stordelen av sin flotta med hjulångare då han får ett erbjudande av den mystiske Joshua York. Trots en viss oro över motiven till erbjudandet tackar han ja, han har inget annat val.

Martin är en mästare på att bygga stämningar och miljöer och jag tror att man helt skulle kunna plocka bort vampyrerna och ändå ha en väldigt bra berättelse. Men vampyrerna tillför onekligen ytterligare en dimension av mörker och grymhet som tillsammans med slaveriet helt plockar bort det romantiska skimret och gör berättelsen till något helt annat.

För det finns något romantiskt över bilden av livet på floden med kapplöpningar mellan vackra hjulångare. Trots att han är ohyggligt ful står Marsch för den delen med sin hängivenhet och kärlek till de vackra båtarna. Under den första delen av romanen byggs denna bild upp och jag blir hänförd och väntar på den stora kapplöpningen som utlovas. Sedan krossas allt och berättelsen tar en vändning som på något sätt lyckas göra mig besviken trots att den för in det skräckmoment jag har suttit och väntat på. Det är en sorglig berättelse om en döende värld och den lämnar mig med en känsla av vemod och saknad efter något som jag aldrig har upplevt.

Biblioteket?

Det kommer kanske inte som en överraskning att jag gillar böcker. Även om min lästakt har minskat under senare år så är böcker, litteratur och läsning fortfarande ett stort intresse. Jag tycker också om att lyssna på radio. Det är bara P1 som gäller men det mesta på den kanalen är lyssningsbart även om jag föredrar kulturprogrammen. Så då borde väl Biblioteket vara något för mig? Tråkigt nog blir svaret nej. Biblioteket är nog det enda P1-program som jag inte brukar lyssna på.

Jag har funderat över hur det kommer sig att jag finner Biblioteket så tråkigt. Det finns säkert flera skäl men ett tungt vägande är att programmet, namnet till trots, tycks handla ganska lite om just böcker, litteratur eller läsning. Istället kretsar det väldigt ofta runt författaren och personligen tycker jag att författaren som person är den minst intressanta faktorn i litteraturekvationen. Visst har många av dem levt spännande liv och har mycket att berätta men det finns det många människor som har. Jag tycker att litteraturen i sig själv är spännande nog och borde få ett större utrymme. De bokdiskussioner som ibland förekommer i Nya Vågen är långt intressantare.

Sedan vill jag som läsare inte att mitt möte med ett verk skall färgas alltför mycket av vad jag vet om författaren, men jag har förstått att jag är ganska ensam om detta.

Svinet av Åsa Grenvall

Svinet handlar om en skitstövel som förnedrar, misshandlar och förgör de mer eller mindre störda kvinnorna i sin närhet. Det är svart men också roligt i sin absurditet. Kanske spelar min svarta humor in här för samtidigt är det oerhört sorgligt eftersom absurditeterna är alldeles sanna. De här människorna finns på riktigt och jag har själv mött dem. Visserligen har jag såvitt jag vet inte mött den kvinnomisshandlande skitstöveln men jag har mött dessa trasiga kvinnor som identifierar sig så med sin sjukdom att de inte vill bli friska. Jag har träffat människor som tävlar i vem som är sjukast och skryter med hur många gånger de har magpumpats.

Jag gillar Grennvalls teckningar. När jag var yngre skulle jag förmodligen tyckt det var väldigt fult och genast lagt bort boken. Nu tilltalas jag av det fula men ändå uttrycksfulla och av de rena linjerna. Jag vill läsa mer.