Inköp

Något försenat kommer här bild på de senaste inköpen.

Kanske kunde jag ha valt en lugnare bakgrund men skit samma, det syn i alla fall vad det är för böcker. Regenesis fick jag i pocket till min födelsedag men eftersom jag ville ha den inbunden bytte jag den mot Cyteen som jag visserligen redan har men lånade ut för några år sedan och inte har fått tillbaka. Banks slank med den också och det blev betydligt dyrare än den lilla pocket jag bytte.

När jag sedan beställde Regenesis från cdon så kunde jag inte motstå Alliance Space. Det blev mycket Cherryh men hon är ju en favorit så det gör inget.

Böcker i massor

Vi håller just nu på att röja ur mammas lägenhet och hon var lika galen i böcker som jag är. Det innebär många välfyllda bokhyllor med en del gammalt men också mycket nytt. Vi hade inte riktigt samma smak men det är ändå alldeles för mycket som åker ner i lådor och kassar med mitt namn på. En del som jag faktiskt vill läsa, en del som är kul att ha och tyvärr en hel del som jag inte klarar av att lägga i bortskänkespåsen. JAg har lyckats stå emot alla Nesser och annat svensk som jag vet aldrig kommer bli läst men det var svårt för alla är inbundna och kanske lästa högst en gång och jag har väldigt svårt att stå mot fina böcker.

Detblir ändå alldeles för mycket och som tur är får jag alla bokhyllor, Tyvärr kommer jag inte ha plats att sätta upp alla och dessutom vill jag ha plats för de böcker som redan ligger i högar hemma. Sedan vill jag ju ha lite att växa i också. Nåja, det blir nog bra. Jag återkommer med utförlig slutrapport när jag fått hem alltihop.

Pretender av C J Cherryh

Nu har jag läst ut ännu en bok och den är väl egentligen inte mycket att recensera. Inte för att den är dålig utan för att det är del åtta i Foreigner-serien. Jag kan inte berätta om handlingen utan att avslöja för mycket och jag tycker över huvud taget inte om att berätta om handlingen i en recension.

Jag gillar Cherryh och Foreigner-böckerna, kanske för att man alltid vet vad man får. Mönstret brukar vara: Berättelsen börjar i spillrorna efter föregående boks final. Det inträffar en ny politisk kris. Bren och company flänger runt och försöker ordna upp saker, de får alldeles för lite sömn och Bren oroar sig för sin dator. Den blir en eldstrid och det är över och alla lever lyckliga till nästa bok. Sedan innehåller böckerna lite funderingar kring det här med olikheterna mellan människor och atevi men också de går i ungefär samma banor från bok till bok.

Jag hör till dem som tycker om att läsa samma berättelse om och om igen. En stor del av min läsning är omläsningar, trots att det finns så många nya roliga böcker som jag inte hinner med eftersom jag läser så långsamt. Alltså gläder det mig att det finns några delar kvar i serien, och när jag klarat av dem ger jag mig nog på den första delen för fjärde gången. Sån är jag.

Jag är din flickvän nu av Nina Hemmingsson

Den här boken var tyvärr något av en besvikelse. Jag har tidigare mest läst en-rutingarna av Hemmingsson och tycker väldigt bra om den dem. Jag älskar de smått galna kvinnorna och den på-pricken -humor som levereras i dem. Tyvärr föll de lite längre serierna mig inte alls i smaken. De saknar något av den udd de enstaka teckningarna har.

Det kan hända att jag kan bli omvänd. Jag tror dock inte jag gitter försöka. Däremot kommer jag fortsätta att läsa en-rutingarna med stor förtjusning.

Tre veckor

För nästan tre veckor sedan blev vi av med internetuppkopplingen. Det var ett åskväder som var skulden och det hade faktiskt inte hjälpt om jag hunnit dra ur kontakten för felet visade sig sitta utanför huset. Idag började de leta efter problemet och löste det i ett nafs.

Det har varit tre veckor av irritation, frustration, desperation och förtvivlade samtal till Glocalnet som bemötte oss med en snorkig attityd och var allmänt ohjälpsamma. Vi måste förstå att de inte kunde prioritera oss eftersom andra kunder då skulle bli lidande. Som om vi bryr oss om det. Vi betalar för en tjänst som de inte kan leverera, det är det enda intressanta i sammanhanget. Kan de inte lösa problemet får de väl anställa fler tekniker. Det är inte till någon större hjälp att vi slipper betala för den aktuella perioden.

Den 28 maj fyllde jag 45 år och den 30 maj dog min mamma. Mitt i allt detta var jag avstängd från yttervärlden, eller så kändes det i alla fall. Viss finns det telefon men jag avskyr att prata i telefon och de flesta människor jag har kontakt med har jag inte numret till ens. Plus att jag behövde den distraktion som nätet kan erbjuda.

Nåja, nog med gnäll. Idag blev vi uppkopplade igen och jag har ägnat några timmar åt att läsa ikapp. Inget ont som inte har något gott med sig, som man brukar säga. Det positiva är att jag har fått gjort en hel del annat, läst bland annat.

Iron Angel av Alan Campbell

Jag gick från att älska den här boken till att tycka den var lite småtrist för att slutligen känna att den faktiskt var riktigt spännande. Om det beror på själva berättelsen eller på yttre omständigheter vet jag inte men jag skulle tro att det är lite av varje. 

Detta är en forsättning på Scar Night som jag älskade hetl och hållet och här får man reda på vad som hände efter den stora striden. Deepgate hänger mer eller mindre i ruiner och Dill och Rachel har tvingats fly. Första halvan av boken följer denna tråd. Sedan byter den fokus och miljö och då tappade jag sugen ett tag.

Andra delen utspelar sig i helvetet med delvis nya personer och mitt problem var att jag tyckte helvetet var en väldigt tråkig plats med sina hus av kött och floder av blod. Det var inte ens särskilt obehagligt, i alla fall inte på det där magkramande sättet som folkmorden i den första boken. Av någon anledning kom jag att tänka på spelet Oblivion vars huvudstory utspelade sig till stor del i just Oblivion där allt var så där mörkt, köttigt och blodrött, och väldigt väldigt trist. Så ett litet tag stannade läsningen av.

Sedan hände något och det blev plötsligt spännande och intressan igen. Det blev till och med lite roligt och humor var det enda jag saknade i Scar Night. Det var egentligen en mening som fick mig att vakna till och få fart på läsningen igen.

A doorway was following him.

Det lät så där härligt absurt och det följande partiet höll samma ton. Jag fick tillbaka lusten och intresset. Då bytte berättelsen fokus igen. Min irritation höll bara i sig ett litet tag för denna tredje del var riktigt spännande och dramatisk ända fram till den rafflande upplösningen. Så slutomdömet blir att Iron Angel är riktigt bra om än inte lika jämn som Scar Night.

Språket kändes inte alltför avancerat och jag hade inga problem att hänga med. Jag gillar dessutom Campbells stil. 

tvärstopp

Läsningen av Iron Angel började så bra men nu är det tvärstopp. Dels kom jag till helvetet (i boken alltså) och det intresserar mig inte så där jättemycket. Av någon anledning finner jag det ganska tråkigt. Sedan händer det saker i mitt liv just nu som gör att koncentrationen är nere runt noll någonstans. Det fungerar helt enkelt bättre med datorspel. Det är lite synd för jag vill verkligen ha tillbaka läslusten.

The Killing Kind av John Connolly

Detta är tredje boken om detektiven Charlie Parker. Charlie har ägnat det senaste året åt att ta haffa skurkar som ägnar sig åt ekonomisk brottslighet. Han försöker skapa sig en någorlunda normal tillvaro efter de tidigare böckernas händelser. Då får han i uppdrag att ta reda på vad som egentligen hände en gammal flickvän som påstås ha tagit livet av sig, och mot bättre vetande tackar han ja. Detta leder naturligtvis till att han återigen dras in i en mörk värld full av hemligheter och våld.

Den här gången handlar det ganska lite om gangstervälden och det är jag glad för eftersom det är den bit jag gillar minst med Connollys böcker. Istället jagar Charlie ett religiöst sällskap, The Fellowship, och detta gör han med hjälp av de vanliga synerna och med sina vänner, Louis och Angel, som nog är mina favoritskurkar i litteraturen.

Det är som vanligt mycket som händer men berättelsen känns väl sammanhållen och inte så spretig som i Every Dead Thing. Jag tror nog att antalet lik kommer upp i de vanliga siffrorna men det känns ändå som om Connolly har varit lite mer återhållsam. Språket är som vanligt njutbart utan att vara komplicerat.

Vill man ha realism skall man dock hålla sig borta från Connolly. Förutom Charlie Parkers syner så har vi ju skurkarna. Bortsett från gangstrarna, som visserligen ofta mördar folk på utstuderade sätt men annars är rätt normala, så är böckernas skurkar väldigt speciella. De inte bara använder extrema metoder att ta livet av människor, de är ofta abnorma både i utseende och sitt sätt att bete sig. De är som något slags superskurkar ur en superhjälteberättelse. De skulle kunna bli löjligt men passar bra in i den värld Connolly beskriver och blir därför endast obehagliga. Väldigt obehagliga till och med. Tillsammans med synerna gör detta att Connolly ibland närmar sig skräcklitteraturen. Jag älskar det.

Player of Games av Iain M Banks

Jernau Gurgeh är en spelare och riktigt bra på alla sorters spel men helst skall de innehålla ett visst mått av tur. Han börjar dock bli uttråkad och söker ny spänning när han får nys om ett spel som är så speciellt att det har gett namn åt ett rike. Spelet Azad är som livet självt och i kejsardömet med samma namn låter man spelet avgöra vilka befattningar olika personer skall få, ända upp till kejsaren själv. På något krokiga vägar tar sig Gurgeh så småningom dit för att deltaga.

Detta är en Culture-roman och faktiskt den bästa Banks jag läst hittills. Den slår till och med den gamla favoriten The Algebraist. Språket kändes lättillgängligare än i några andra titlar. Jag hade inga problem att hänga med i handlingen, kanske för att den inte var så teknisk utan mer handlade om människor. Humorn fanns där men också ett allvar och ett djup som grep tag i mig och höll mig kvar ända till den spännande upplösningen. Efter avslutad läsning kände jag mig inte lika dyster som efter Consider Phlebas, Player of Games lämnar mig faktiskt med en gnutta hopp.

Summer of Night av Dan Simmons

Det är sommar 1960 och sista skoldagen för terminen och den allra sista skoldagen i Old Central School. En pojke försvinner och man anar att det är något som inte står rätt till med den gamla skolan. Några pojkar i tolvårsåldern bestämmer sig för att ta reda på vad som hänt. Det som börjar mer eller mindre som en lek visar sig vara något mycket skrämmande och det blir ett sommarlov fyllt av fasa.

Jag har länge efterlyst bra skräck av det där slaget som får en att dra sig för att släcka lampan på natten. Den här boken uppfyller mina önskningar. Den är stämningsfull och spännande och riktigt, riktigt otäck på sina ställen. Simmons målar upp bilden av ett sommarlov fyllt av möjligheter och låter den sakta mörkna till något fasansfullt. Till och med den växande majsen som alltmer skärmar av omvärlden känns på något sätt hotfull.

Samtidigt finns där bilden av ett sommarlov tillsammans med vänner när hela världen är ett äventyr och skolan känns väldigt långt borta. Det är en berättelse om vänskap och tillit i en värld där de vuxna står för tryggheten i att få mat för dagen men där de egentligen inte kan erbjuda något när det gäller eftersom de tycks leva i en helt annan värld än barnen.

Det enda jag möjligen kan klaga på är att det okända är mer skrämmande så länge det är just okänt, och i den här berättelsen får man veta ganska mycket vilket mot slutet möjligen den mindre skrämmande. Det är kanske lite orättvist att klaga på det eftersom jag förmodligen skulle stört mig på att inte få veta något också. Det är en svår balansgång det där. Spännande är det i alla fall hela vägen och mot slutet var det svårt att lägga ifrån sig boken.

Jag kan varmt rekommendera boken.