torsdag 15 maj 2008

Vad blir det tredje?

Alla goda ting är tre, sägs det. Lånekort och förlängd praktik blir två. Vad kan det tredje vara tro? Jag vet vad jag önskar mig i alla fall.

tisdag 13 maj 2008

Ruskiga seriemord i Fågelmannen av Mo Hayder

Jag har alltid fascinerats av seriemördare. Inte så att jag skriver brev till dem och vill gifta mig med dem, men jag läser gärna om dem, både vekliga och fiktiva. Alltså borde Fågelmannen vara en perfekt bok för mig. Den är dessutom kort med korta kapitel vilket gör den lämplig till kvällsläsning. Om man inte är lättskrämd vill säga.

Nåja, det tar ett bra tag att komma in i den och läsningen går riktigt segt till en början. Jag fångas inte riktigt av Jack Cafferys jakt på den som mördar prostituerade i London. Och jag tror det är det som är problemet, att det är prostituerade som är offer. Nej, jag tycker inte att de är mindre värda än andra människor, men berättelsen rör sig i en värld som helt enkelt inte intresserar mig. När man sedan en bit in i boken får reda på vem mördaren är och får följa hans tankar och handlingar så blir jag besviken. Jag är inte speciellt intresserad av det upplägget utan föredrar när man presenteras för ett antal misstänkta och själv får en chans att ana samband.

Trots detta är det en spännande bok. Den innehåller ett par intressanta sidohistorier som det tyvärr inte blir så mycket av, och så seriemördare förstås. Och allt är naturligtvis inte så enkelt som man först kan tro. Den är tillräckligt bra för att jag skall ge mig på Trädens tystnad.

lördag 10 maj 2008

Varför gör de så?

När jag nu läser andra delen av George R R Martins A song of Ice and Fire så slås jag av hur alla i boken alltid tycks välja fel. I denna andra del är det ett antal personer som utropar sig till kungar. Några av dem är mycket unga men gemensamt för dem alla är att de inte lyssnar till goda råd från dem som vet mer. Den unge Joffrey är tretton år, och berusad av makt ser han till att ta livet av så många som möjligt på väldigt fantasifulla vis, allt utan att tänka på konsekvenserna av sina beslut och handlingar. Tvärtom tycks han sporras av goda råd att göra tvärtemot. Särskilt de unga kungarna tycks lida av något hävdelsebehov och får de råd av fel person (mamma) eller om rådet inte rör sig i den rikting de redan bestämt sig för så väljer de naturligtvis att bortse från det.

Detta gäller inte bara kungarna. Vid varje tillfälle när någon av huvudpersonerna står vid ett vägskäl, där den ena vägen leder till lycka och fred, den andra till olycka och fördärv, så kan man vara säker på att de väljer den andra, dåliga, vägen. Jag förstår att detta är ett sätt att få lite handling och spänning i berättelsen, men någon gång kunde de väl välja rätt väg?

Och varför talar de aldrig med varandra? När någon får reda på någon avgörande hemlighet eller händelse så väljer denne alltid att hålla det för ig själv, eller berättar bara vissa delar. Varför? Eller om någon faktiskt berättar något för någon så väljer de alltid fel person.

Genom hela första boken får man följa hur den ena efter den andra i familjen Stark ställer till det för sig. Min förhoppning är att det skall reda ut sig för åtminstone några av dem i sista boken, men vi får väl se. Under tiden erbjuds man spännande men utmattande läsning. Det är tröttsamt när man inte får någon andningspaus, ögonblick då man kan pusta ut för att åtminstone någon av dem är i säkerhet för en stund. Jag är väl lite orättvis för det finns sådana ögonblick, men de är för få och korta.

tisdag 6 maj 2008

... men jag älskar bibliotek

Biblioteken har så länge jag kan minnas varit en livlina för mig. Den fria tillgången till nästan alla böcker jag vill läsa, gratis, är verkligen något att glädjas åt. När jag bodde i Göteborg var det fem bibliotek som fick regelbundna besök av mig. Sedan flyttade jag till en liten stad med ett litet bibliotek där jag också fick anställning. Det var underbart att kunna plocka av de nyuppackade böckerna från vagnen och läsa dem först av alla, innan de solkats av ovarsamma händer. Kärleken blomstrade.

Men så hände det lite tråkiga saker och jag slutade arbeta på mitt bibliotek, och så småningom också låna där. Samtidigt upptäckte jag den fantastiska utgivningen av sf som faktiskt finns och jag började köpa mina böcker. Sedan flyttade jag till annan ort och av olika skäl fick jag inte skaffat något lånekort på mitt nya bibliotek. Under de senaste fyra åren har jag lånat en bok på min sambos lånekort. Men nu känner jag att det börjar bli dags igen. Jag är sugen på att läsa deckare och annan litteratur som jag dock inte känner något behov av att äga. Snart skall jag göra en räd bland hyllorna igen.

söndag 4 maj 2008

Nej, jag tycker inte om pocket

Jag tycker mig märka under mitt bloggläsande att det finns en stark kärlek till pocketboken. Jag har aldrig förstått varför. För mig är pocket något man läser i brist bättre, när man inte får tag i den inbundna utgåvan eller inte har råd. Visst, priset är oftast lägre och den är lättare att bära med sig men det är små saker om man jämför med den inbundna bokens fördelar.

En inbunden bok kan jag lägga framför mig på bordet eller i knät och läsa utan att hela tiden kämpa för att hålla den öppen. Jag får aldrig kramp i tummen när jag läser en inbunden bok. Ofta är formatet större vilket ger utrymme för lite större stil vilket besparar mig huvudvärken jag får när jag försöker tyda texten i en pocket.

Sen har vi det här med e-böcker. Jag minns för många år sedan när man började prata om dem. Jag tycker att det är jobbigt att läsa på datorskärmen men en arbetskamrat sade att det fanns jättebra läsare som inte alls var så tröttande för ögonen. Det var bara det att en sådan kostade tiotusen kronor. Nej tack, säger jag. Dessutom tycker jag om känslan av en riktig bok, till och med en pocket.

Eländes elände

Hockey-VM har börjat och naturligtvis infaller det samtidigt som videon är på reparation. Lite synd är det allt om mig..

torsdag 1 maj 2008

Läst: A Game of Thrones av George R R Martin

Hur skriver man en recension på en bok som bara är en liten del av en hel serie? Jag tror inte jag kan det, men jag skall i alla fall berätta vad jag tycker så här långt.

I A Game of Thrones presenteras ett antal familjer och deras stridigheter, men främst får man följa familjen Stark. Det är krig och förräderi och annat smått och gott som det skall vara i en fantasyroman. Man kan också ana ett hot från norr där de döda börjat röra på sig. Allt detta är spännande och fyller väl sin funktion som underhållning.

Problemet är att det bara känns som en början. Berättelsen börjar lite lugnt med att presentera familjen Stark. Sedan börjar det gå på tok och det bara fortsätter. Det känns inte som om boken har någon riktig avslutning. Eller det är kanske lite orättvist, men de personer jag bryr mig mest om blir liksom hängande i tomma luften. Jag kan tänka mig att det är vanligt i sådana här serier, men i den enda serie jag läst tidigare, The Wheel of Time, lyckas Jordan ganska bra med att avsluta varje bok på ett tillfredsställande sätt (undantaget tionde delen). Jag känner inte likadant i den här boken, alltså blir jag tvungen att kasta mig över nästa del och det är lite synd för jag tycker egentligen om att ta en liten paus och sticka emellan med lite sf.

Men boken är bra. Den är som sagt spännande och personerna man får följa är lätta att tycka om. Språket är inget som jag ens tänker på så jag antar att det är bra. Det är i alla fall inte så svårt. Och det är ju gott betyg att jag genast vill fortsätta med nästa bok för att se hur det går för familjen Stark.

tisdag 29 april 2008

Alla talar om den

Noréns dagbok? Nej Vägen av Cormac McCarthy. Min vän Olivia talade om den och väckte mitt intresse. Senare har den hyllats av bland annat Ylva. Men sen gjorde jag misstaget att lyssna på Nya Vågen och så blev jag mätt. Att jag aldrig lär mig.

Recensionsdebatt

Jag lyckades ju inte starta någon men det blev en sådan i alla fall på Uppsalafandom. Den handlar väl mest om spoilers men det var det jag var ute efter.

måndag 28 april 2008

Våren är här...

och med den allt jag tycker är jobbigt, värmen, ljuset, spindlarna, alla krav på att man skall vara pigg och glad och en trädgård som skriker efter uppmärksamhet. Jag känner mest för att dra ner rullgardinen och gömma mig. Videon är trasig, vår tv exploderar nog vilken dag som helst, gräsklipparen behöver nytt batteri och jag måste måla klart stugan. Dessutom har sambon lovat att jag skall måla fönstren på huset i sommar. Själv vågar han inte gå högre än till tredje steget på stegen. Livet är underbart.