Arinas bibliotek

Jo, jag skulle nog kunna bli omvänd

2012-01-24T17:56:00.002+01:00

Jag har testat Kindle i mobilen. Inte för att jag egentligen är så sugen på e-böcker utan för att när jag nu har skaffat sig en Samsung Galaxy SII så vill jag ju göra saker med den. Jodå, det fungerar rätt bra. Jag har inga problem att läsa texten men jag blir förfärligt trött i ögonen och det beror nog inte bara på den fina stilen. Jag gillar inte att läsa på skärm, helt enkelt. Samtidigt kan jag ju se fördelarna med e-böcker och kanske, kanske skulle jag kunna tänka mig att skaffa en riktig e-bokläsare så småningom, när ekonomin tillåter.

Men så är det ju det här med alla format och annat som gör allting så besvärligt och då backar jag igen. Jag vill främst kunna låna böcker på biblioteket men vet samtidigt att det kanske blir några få titlar om året och det är det liksom inte värt att köpa en läsplatta för. Sedan kan jag nog tänka mig att köpa vissa böcker, sådana som jag inte nödvändigtvis vill ska stå och ta plats i hyllan. Men jag känner mig fortfarande för osäker på hur det fungerar med olika format och var man kan köpa vilka böcker. Dessutom vill jag gärna testa och känna på plattan innan jag köper och det kan vara lite svårt med internetköp. Så det dröjer nog ett tag trots allt men så sade jag ju närd det gällde att skaffa ny mobil också.

Retribution Falls av Chris Wooding

2012-01-15T22:11:00.000+01:00

Darian Frey är kapten på sitt eget luftskepp, han är smugglare och pirat. Tyvärr är han inte särskilt bra på någotdera. En dag får han ett förslag av det där slaget som är för bra för att vara sant men omöjligt att tacka nej till. Mot bättre vetande antar han erbjudandet.

Naturligtvis går allt åt helsike, med en rejäl smäll, och från att ha varit en småskurk som verkat i utkanten och för det mesta lyckats flyga under flottans radar finner sig Frey plötsligt jagad av alla. I det läget kan han välja mellan att fly och hitta en liten undangömd hamn att ligga och trycka i eller så kan han ta reda på vad, vem och varför. Frey väljer det senare och tillsammans med sin besättning ger han sig ut på en resa för att utröna vad som egentligen hände, vem som ligger bakom fiaskot och varför just Frey har blivit utvald till syndabock?

Jag är ganska svag för sådana här raka, spännande berättelser. Wooding bjuder på ett fartfyllt äventyr med mycket humor men även en del mörker. Miljöerna är tilltalande med små ruffiga hamnar med sina många luftskepp av varierande storlek och skick. Över allt detta flyger flottan som en hotande skugga, i alla fall för sådan som Frey som verkar utanför lagen.

Men allt är inte skitigt och ruffigt. I bakgrunden finns de större städerna med sina finare stadsdelar. Och det förekommer faktiskt en bal. Man anar också en hel värld med allt vad det innebär av andra länder och konflikter. En del av detta kommer fram i besättningens berättelser och ger ett djup till en annars ganska enkel historia. Med något undantag är det lätt att tycka om Frey och hans besättning. De har alla mer eller mindre mörka hemligheter. Men det blir aldrig riktigt svart. Humorn finns där hela tiden och gör det övergripande intrycket ljust. Jag blir glad av den här boken.

2011

2011-12-31T16:22:00.001+01:00

Det gångna året har varit ganska lugnt, inga större katastrofer eller omvälvande händelser har inträffat. Men några minnesvärda händelser eller upplevelser finns det förstås.

I augusti hämtade vi hem våra papegojor, Aspen och Lillkråka, som har get oss mycket glädje sedan dess. De är vackra och roliga och jag tröttnar aldrig på att höra dem småprata.

Böcker
När jag skulle välja ut den bästa boken såg jag till min förvåning att jag läst flera riktigt bra böcker i år. Fevre Dream är tyvärr den enda jag kommit mig för att recensera men även Anathem av Neal Stephensom och Retribution Falls av Chris Wooding var riktigt bra om än på väldigt olika sätt. Den sistnämnda skall recenseras snart, jag lovar.

TV
Sambon och jag såg alla säsongerna av Buffy och det var en upplevelse. Vi har även sett Torchwood 1-2 och har precis börjat på Supernatural. Själv har jag sett den första säsongen av nya Doctor Who. På vanlig tv är det nog Downton Abbey som varit mest minnesvärd. Även denna upplevelse delar jag med sambon.

Film
Trassel och Dumma mej är de filmer jag minns bäst. Den sista har jag hunnit se två gånger.

I övrigt är det nog inget särskilt jag minns från året, jag har till exempel undvikit att göra bort mig och inga katastrofer har inträffat. Det har varit ett bra år.

Årets skörd

2011-12-31T15:58:00.001+01:00

Det blev de här tv å böcker jag fick av mina önskeböcker. Jag ser verkligen fram emot att läsa The Black Lung Captain och jag har redan börjat så smått med de andra. Jag blev tvungen att läsa om titelnovellen eftersom den var så bra att den fick mig att önska mig boken. Jag har i alla fall lärt mig att jag ska fotografera böckerna innan jag börjar läsa för det var omöjligt att få omslaget att ligga platt.

Läsa om

2011-12-06T17:18:00.001+01:00

Att läsa om en favoritbok kan vara som att träffa en gammal vän. Även om det visar sig att man vuxit ifrån varandra och kanske inte har så mycket gemensamt längre har man ändå delade minnen att skratta och gråta åt. Och man behöver bara uppehålla sig vid de betydelsefulla minnena och kan strunta i de tråkiga eller de som helt enkelt förlorat kraften att beröra.

Tematrio - Julklappsönskningar

2011-12-05T16:21:00.001+01:00

Denna veckan frågar Lyran efter vad vi önskar oss för julklappsböcker och jag skrev faktiskt önskelista så sent som igår. Därför blir det ganska lätt att komma på tre titlar nu.

1. The Black Lung Captain av Chris Wooding, fortsättning på Retribution Falls som jag läste ut igår. Första boken är helt underbar och jag kommer nog ganska snart vilja läsa fortsättningen.

2. New Amsterdam av Elizabeth Bear. Jag har faktiskt inte läst Bear än men denna har funnits på önskelistan i flera år redan. Skall precis till att börja på en annan så jag kanske hinner ångra mig innan jul.

3. Stories of Your Life and Others av Ted Chiang. För att jag läste en av novellerna och blev oerhört nyfiken på resten.

Tematrio - Vampyrer

2011-11-22T17:33:00.001+01:00

Veckans tematrio handlar om vampyrer och trots att jag gillar skräck har jag inte läst så mycket om vampyrer. Kanske för att jag mest träffat på den romantiska sorten som jag inte alls intresserar mig för. Men det finns trots det några vampyrböcker jag gärna rekommenderar.

1. Fevre Dream av George R R Martin börjar som en romantisk berättelse om hjulångare och kärlek till floden men ändrar ganska snart karaktär och visar sig vara en mörk och sorglig saga.

2. I Staden som försvann av Stephen King är vampyrerna riktiga monster som lurar i mörkret men ändå precis tillräckligt mänskliga för att göra dem sådär obehagliga. För det är just det jag tycker är obehagligt, att man på lite avstånd faktiskt kan ta dem för människor.

3. Här får det faktiskt bli lite vampyrlusta i form av böckerna om Sookie Stackhouse av Charlaine Harris. De är tillräckligt roliga och spännande för att jag kan strunta i att jag egentligen inte gillar vampyrromantik.

Jag tyckte visserligen om The Passage av Justin Cronin men som vampyrbok var den en besvikelse.

Brin rekommenderar

2011-11-14T20:10:00.001+01:00

En av mina favoritförfattare har gjort en lista på vad han tycker är bra ungdoms-sf. Det är ganska mycket på listan som jag inte har läst men det jag har läst tyckte jag om.

Brins lista

Tematrio - Serier

2011-11-09T17:47:00.000+01:00

Denna vecka handlar Lyrans tematrio om serier och det borde ju vara ganska lätt eftersom jag har läst väldigt mycket serier genom åren.

1. Resande med vinden av Francois Bourgeon. I fem album får man följa Flickan Isa, från Frankrike till Santo Domingo via Afrika på ett slavskepp. Det är vackert, det är brutalt och gripande och den sista sidan är något av det vackraste jag sett i serieväg.

2. Linda och Valentin av JEan-Claude Mézières och Pierre Christin. Om två rumtid-agenter som reser runt och söker efter svar om vad som egentligen hände med jorden. Det är äventyr och underliga varelser plus en hel del humor.

3. Valhall av Peter Madsen. Om gudar och jättar och spännande. Roligt är det för det mesta.

Tematrio - Halloween

2011-11-04T16:42:00.002+01:00

Veckans Tematrio handlar om Halloween och skräck och det har jag ju läst en del genom åren.

1. Summer of Night av Dan Simmons var en riktigt trevlig bekantskap. Simmons byggde skickligt upp en hotfull stämning, lite på samma sätt som King gör när han är som bäst. Jag kommer definitivt att läsa mer av Simmons och har redan en bok som står och väntar i hyllan.

2. Staden som försvann av Stephen King. I den är vampyrerna riktiga vampyrer av det sär slaget som lurar i mörkret. Ingen romantik men de har tillräckligt många mänskliga drag för att vara riktigt skrämmande.

3. Jurtjyrkogården av Stephen King måste vara med för att det är den bok som har skrämt mig allra mest. Jag var rädd för min katt när jag hade läst den här boken. Hu!

Living Dead in Dallas av Charlaine Harris

2011-10-20T15:34:00.000+02:00

Det börjar med ett mord. Sedan blir det inte mer med det utan istället blir Sookie "utlånad" till Dallas-vampyrer av Eric. Hon skall hjälpa till att ta reda på vad som hänt en försvunnen vampyr. Det visar sig naturligtvis vara större än någon kunnat ana och Sookie hamnar i fara.

Ibland längtar jag efter spänningslitteratur och det här är spännande. Det finns inget större djup men desto mer humor och sex. Just sexet kunde jag väl vara utan men det stör mig inte så där väldigt mycket. Boken är ganska tunn och lättläst så det går fort att ta sig igenom de partierna.

Jag gillar att Sookie faktiskt klarar sig rätt bra själv. Visst finns Bill med som livvakt men han kan ju av vissa skäl inte vara närvarande alltid. Visserligen finns det annan hjälp att få men Sookie sitter inte bara och väntar på att bli räddad. Det känns bra.

De här böckerna är väldigt bra att ha som mellanböcker eller när man behöver få fart på läslusten igen. Spännande och inte så krävande är just vad jag söker efter i sådana lägen.

God of Clocks av Alan Campbell

2011-10-10T17:21:00.001+02:00

Änglar som inte är särskilt änglalika, gudar som inte är sågudalika och ett helvete som mer fungerar som en alternativ livsstil än evigfördömelse, det finns vissa förutsättningar för att den här boken skulle kunnabli intressant. Men på något vis räcker det inte till.

Detta tredje och avslutande delen i Deepgate Codex. KungMenoa är på väg att erövra hela världen och Rachel och Dill gör ett desperatförsök att nå den sista personen som kan rädda den, Sabor, klockornas gud, samtidigtsom Cospinol med vänner försöker angripa Menoa på hemmaplan. Världen är likamörk och skitig som i de två tidigare böckerna och det är väl gott så. Tyvärrär det också erbarmligt tråkigt. Hela första halvan av boken känns som en endalång transportsträcka. Nu hör jag till dem som tycker att vägen är lika viktigsom målet men trots det tröttnar jag ganska fort. Delvis beror det på att enstor del av berättelsen utspelar sig i helvetet och det har inte blivitroligare sedan Iron Angel. Det är samma blodröda floder och hus av kött ochinte heller nu känns det särskilt obehagligt eller spännande, bara trist. Sedanbryr jag mig heller inte, med några få undantag, särskilt mycket om vad somhänder de här människorna. De är helt enkelt inte tillräckligt intressanta. Attdet egentligen inte händer dem något gör inte saken bättre. Precis som i deföregående böckerna saknar jag humorn som en motvikt till allt det dystra.Förutsättningarna finns ju där så varför tar inte Campbell vara på dem?

Nåja, när de så äntligen når fram, halvvägs in i boken,vaknar berättelsen till liv. Handlingen tar fart och det blir riktigt spännandeoch jag börjar bry mig igen. Men det känns som om det är lite för sent. Efterall denna väntan känns det som om allt kommer för plötsligt på och med några fåsidor kvar undrar jag oroligt hur Campbell ska hinna avsluta det hela. Mycketriktigt kommer slutet väldigt snabbt och det känns nästan lite snopet. Jag hadehellre sett lite större utforskande av tidsresandet än detta eviga traskandegenom skog och mark som den första halvan bjöd på men tycker trots detta att boken var värd att läsa, inteminst för att man äntligen får veta hur det går.

Läslängtan

2011-09-25T11:30:00.000+02:00

På grund av diverse omständigheter har jag hållit på med God of Clocks i flera månader nu. Det har varit riktigt segt men nu börjar det lyckligtvis lossna. Detta har i alla fall lett till att jag längtar efter att läsa något riktigt lättillgängligt, gärna roligt, men en omläsning av någon gammal favorit brukar också fungera. Därför köpte jag för ett tag sedan Sookie Stackhouse-boxen med de åtta första delarna. Jag har bara läst den första och den var i alla fall väldigt lättläst. Jag har gått och riktigt längtat efter att få sätta tänderna i den.

Men nu har det ju varit bokmässa vilket innebär en hög nya böcker. När jag nu har införskaffat två Banks så behöver jag inte sitta och hålla på Use of Weapons längre och A Dance with Dragons känns också ganska lockande. Sedan har jag precis fått tillbaka Kiln People som skriker efter att bli omläst. Det är riktigt skönt att känna all denna längtan men jag tror jag ska hålla mig till ursprungsplanen och läsa lite vampyrlusta innan jag ger mig i kast med de tyngre titlarna. Varför chansa?

Årets bokmässeskörd

2011-09-24T16:23:00.000+02:00

Som vanligt handlade jag mest hos sf-bokhandeln, både i montern och i butiken, men det blev en del serier också. Däremot blev det inga prylar i år.

Jag hade tänkt vänta på pocketutgåvor för både Martin och Stross, eller i Martins fall storpocket men jag kunde inte motstå dem. Inbundet är absolut att föredra och jag hade ju råd så...

Bokmässan - slutrapport

2011-09-24T15:59:00.001+02:00

Årets bokmässa blev aningen jobbig för mig. Jag hade konstant värk vilket gjorde att jag inte orkade går runt som jag brukar. Jag höll mig mest till huvudstråken och vandrade mellan mina favoritmontrar och det känns som om jag missat massor. Dag två, fredag, tillbringade jag mest i bokbloggarnas rum på plan 2 men det var faktiskt riktigt givande. Jag fick tillfälle att tala med många nya bekantskaper och det är ju faktiskt en del av det jag vill få ut av mässan nuförtiden.

Det blev bara två dagar för mig i år för jag var helt slut på fredagen men jag fick se det viktigaste, träffa dem jag ville träffa, köpt det som stod på inköpslistan och hann till och med med ett besök i sf-bokhandeln så mässan känns i alla fall lyckad.

Bokmässan - torsdag

2011-09-22T19:48:00.001+02:00

Dagen kunde ha fått ett förfärligt slut. När jag kom hem till min syster på eftermiddagen upptäckte jag att handväskan var borta, med hela mässkassan! Vad gör man i det läget? Först grips man av panik. Sedan tänker man att det finns några möjliga tillfällen där man kan ha lagt den ifrån sig. Slutligen bestämmer man sig för att åka tillbaka och leta.

Jag visste att om jag inte hade fått den stulen så fanns det tre ställen där jag kunde ha glömt den, i garderoben, på toaletten eller i montern. Lyckligtvis fanns den kvar i montern, där stod den ganska säkert till och med. Deet besvärliga var att få komma in efter stängningsdags och hämta den. Först blev jag tvungen att ringa min mobil fem gånger för att se om någon svarade men slutligen gick någon med mig in och jag kunde återförenas med plånbok och mobil.

Nu är ju Bokmässan lite mer än borttappade väskor och jag hann gå runt i större delen av lokalerna och kolla in lite böcker jag är intresserad av. Några fick följa med direkt, andra måste jag fundera över ett tag. Man vill ju inte göra av med alla pengarna på en gång.

Jag hann också träffa andra bokbloggare, inga planerade träffar men det blir lätt så att man stöter på varandra ändå. Ännu lättare är det i år när bloggarna har fått ett rum att samlas i. Jag hann prata med Lyran och Calliope men det blev även en del nya bekantskaper.

Nu ska jag försöka samla krafter och hoppas på en rolig dag i morgon också.

Flyg fula fluga av Patricia Cornwell - LJUDBOK

2011-09-05T16:10:00.000+02:00

Cornwell läste jag flitigt förr i tiden men sedan tog det stopp. Jag blev så fruktansvärt trött på den kyliga Scarpetta och hennes eviga skryt om systerdottern, denna övermänniska som inte bara är datorgeni och flyger helikopter utan verkar vara expert på det mesta hon företar sig.
Men ibland sätter deckarsuget in och då är det bra med ljudböcker eftersom jag gärna lyssnar på sådant som jag kanske inte har tid att läsa själv. Ljudböcker måste vara lättlyssnade och spännande, tycker jag.

Det bästa med Cornwells böcker är oftast deckarintrigen och det är väl gott så. Men nog är det roligare att läsa en berättelse där man kan sympatisera med huvudpersonerna och det är inte alltid så lätt med Scarpetta och Lucy. Nej, jag är inte avundsjuk. De känns bara så overkliga med alla sina fantastiska egenskaper och Scarpetta framställs på ett sätt som får henne att verka vara en kall person, ingen jag skulle vilja lära känna.

Så vad tyckte jag då?. Lucy kändes lika trist som vanligt men Scarpetta verkade något mänskligare, kanske beroende på de prövningar hon utsatts för i de närmast föregående böckerna. Det var hur som helst spännande med seriemord och gamla bekantskaper, på både onda och goda. Något jag länge misstänkt visade sig stämma och det blev en hejdundrande final, som vanligt. Boken var tillräckligt bra för att jag skulle låna en till.

Tematrio - Skolmiljöer

2011-08-29T23:18:00.003+02:00

Lite sent men Här kommer förra veckans Tematrio.

1. Jag har alltid varit fascinerad av internatskolor, har själv gått på en sådan, och favoriten bland internatskoleböcker är nog böckerna om Jennings av Anthony Buckeridge. Jennings är en i grunden snäll pojke som ändå lyckas ställa till det för sig genom sina ibland ganska vilda idéer. Allting brukar ordna sig i slutändan och berättelserna är fyllda av humor. Jag önskar att jag kunde få tag i och läsa om dem för de är riktiga omläsningsböcker.

2. Klass 6 D, Sverige, Världen, Klass 6 D, Sverige, Världen, som tårtbitar, Klass 7 A, Klass 8 A och B och Nian av Siv Widerberg i vilka man får följa en klass med alla dess problem och glädjeämnen. Men fina illustrationer av Cecilia Torudd. Jag läste böckerna efter min egen skoltid men hade inga som helst problem med att ta till mig och värmas av dessa berättelser.

3. Chokladkriget och Efter chokladkriget av Robert Cormier. Dessa böcker kanske inte direkt utspelar sig i skolan men det är skolans chokladförsäljning som orsakar det stora bråket, eller kanske snarare en pojken vägran att deltaga i den. Cormier skriver som vanligt en ganska obehaglig berättelse.

Nytt i bokhyllan

2011-08-27T13:25:00.004+02:00

Efter ett biblioteksbesök kom jag hem med den här boken. Fucking Sofo av Lena Ackebo. Nej, jag har inte stulit den, den var till salu. Det känns som om jag borde besöka biblioteket oftare för vem vet vad jag missar annars?

Bokmässan

2011-08-26T17:51:00.003+02:00

Igår fick jag biljetterna som min snälla chef skickade efter åt mig. Nu gäller det bara att bestämma vilka dagar jag ska dit men det är ju långt kvar så jag hinner nog. Jag planerar att gå minst två dagar.

Statsrådet och döden av Bo Balderson LJUDBOK

2011-08-18T14:57:00.003+02:00

Jag har läst alla Baldersons deckare förut men eftersom det inte bara är deckarintrigen som gör dem läsvärda så går det bra att läsa om dem. Just den här, Statsrådet och döden, hade jag dock inget större minne av. Deckarintrigen hör inte till hans bästa. Hur är väl i och för sig ganska fyndigt men vem och varför känns både taget helt ur det blå och ganska ointressant. Mycket riktigt var det bara metoden som jag kom ihåg. Redan på ett tidigt stadium kunde jag räkna ut vem som gjort det men det berodde mer på vissa detaljer som avslöjades.

Nåja, nu är det mest för humorn jag läser om de här böckerna men tyvärr var den inte lika rolig som en del andra böcker i serien. Som pussellyssning passade den i alla fall ganska bra så det var inte helt slöseri med tid.

The White Road av John Connolly

2011-06-18T20:18:00.003+02:00

Det här är den fjärde Charlie Parker-deckaren och mycket är sig likt. Skuggor ur det förflutna leder Parker in på farliga vägar som hotar att förgöra både honom och hans närmaste. Charlie åtar sig att hjälpa en vän som försvarar en ung svart man som står anklagad för att ha mördat sin flickvän, den mycket vita Marianne Larousse. För allt är verkligen svart och vitt, gammalt hat ligger och pyr och många människor kommer att dö på vägen. Mycket är sig likt, som sagt. Förra bokens händelser sträcker också ut vissa trådar som knyts ihop med denna berättelse, på gott och på ont.

Det finns vissa skillnader som jag tror bidrar till att jag inte är lika förtjust den här gången. Sidoberättelserna är färre och mindre framträdande, vilket i och för sig gör boken mer sammanhållen, inte så spretig, men det gör också att berättelsen känns plattare på något vis. Sedan har mina favoritskurkar Angel och Louis en ganska undanskymd roll vilket får mig att inse hur mycket de betyder för de här böckerna. Mycket av humorn försvinner med dem.

De övernaturliga inslagen tar desto större plats. Från att mest ha yttrat sig i syner som Charlie ser då och då har de gått till att bli mer handgripliga fenomen som sätter spår också i världen. Det är väl egentligen inte negativt men känns ändå otillfredsställande eftersom de inte är tillräckligt konkreta för att bli riktigt intressanta. Jag kan acceptera att Charlie ser och litar till sina syner men när de börjar ta sig mer fasta yttringar vill jag gärna ha lite starkare reaktioner från människor. Alla kan väl inte gå omkring och se saker och bara acceptera det? Nu är jag lite orättvis för det var egentligen inte så mycket övernaturligheter så jag kanske övertolkar som läsare, ser saker som människor i bokvärlden inte rimligen kan se.

Det är ingen dålig bok men den känns inte lika helgjuten och spännande rakt igen om som de tidigare böckerna i serien.

Fevre Dream av George R R Martin

2011-06-06T13:41:00.003+02:00

1800-tal, hjulångare och vampyrer, visst låter det trevligt? Den här boken var inte alls vad jag väntat mig, den var så mycket bättre. Den otursförföljde kapten Abner Marsch har förlorat stordelen av sin flotta med hjulångare då han får ett erbjudande av den mystiske Joshua York. Trots en viss oro över motiven till erbjudandet tackar han ja, han har inget annat val.

Martin är en mästare på att bygga stämningar och miljöer och jag tror att man helt skulle kunna plocka bort vampyrerna och ändå ha en väldigt bra berättelse. Men vampyrerna tillför onekligen ytterligare en dimension av mörker och grymhet som tillsammans med slaveriet helt plockar bort det romantiska skimret och gör berättelsen till något helt annat.

För det finns något romantiskt över bilden av livet på floden med kapplöpningar mellan vackra hjulångare. Trots att han är ohyggligt ful står Marsch för den delen med sin hängivenhet och kärlek till de vackra båtarna. Under den första delen av romanen byggs denna bild upp och jag blir hänförd och väntar på den stora kapplöpningen som utlovas. Sedan krossas allt och berättelsen tar en vändning som på något sätt lyckas göra mig besviken trots att den för in det skräckmoment jag har suttit och väntat på. Det är en sorglig berättelse om en döende värld och den lämnar mig med en känsla av vemod och saknad efter något som jag aldrig har upplevt.

Biblioteket?

2011-05-16T15:56:00.009+02:00

Det kommer kanske inte som en överraskning att jag gillar böcker. Även om min lästakt har minskat under senare år så är böcker, litteratur och läsning fortfarande ett stort intresse. Jag tycker också om att lyssna på radio. Det är bara P1 som gäller men det mesta på den kanalen är lyssningsbart även om jag föredrar kulturprogrammen. Så då borde väl Biblioteket vara något för mig? Tråkigt nog blir svaret nej. Biblioteket är nog det enda P1-program som jag inte brukar lyssna på.

Jag har funderat över hur det kommer sig att jag finner Biblioteket så tråkigt. Det finns säkert flera skäl men ett tungt vägande är att programmet, namnet till trots, tycks handla ganska lite om just böcker, litteratur eller läsning. Istället kretsar det väldigt ofta runt författaren och personligen tycker jag att författaren som person är den minst intressanta faktorn i litteraturekvationen. Visst har många av dem levt spännande liv och har mycket att berätta men det finns det många människor som har. Jag tycker att litteraturen i sig själv är spännande nog och borde få ett större utrymme. De bokdiskussioner som ibland förekommer i Nya Vågen är långt intressantare.

Sedan vill jag som läsare inte att mitt möte med ett verk skall färgas alltför mycket av vad jag vet om författaren, men jag har förstått att jag är ganska ensam om detta.

Svinet av Åsa Grenvall

2011-05-10T16:58:00.004+02:00

Svinet handlar om en skitstövel som förnedrar, misshandlar och förgör de mer eller mindre störda kvinnorna i sin närhet. Det är svart men också roligt i sin absurditet. Kanske spelar min svarta humor in här för samtidigt är det oerhört sorgligt eftersom absurditeterna är alldeles sanna. De här människorna finns på riktigt och jag har själv mött dem. Visserligen har jag såvitt jag vet inte mött den kvinnomisshandlande skitstöveln men jag har mött dessa trasiga kvinnor som identifierar sig så med sin sjukdom att de inte vill bli friska. Jag har träffat människor som tävlar i vem som är sjukast och skryter med hur många gånger de har magpumpats.

Jag gillar Grennvalls teckningar. När jag var yngre skulle jag förmodligen tyckt det var väldigt fult och genast lagt bort boken. Nu tilltalas jag av det fula men ändå uttrycksfulla och av de rena linjerna. Jag vill läsa mer.

Omslagsförvirring

2011-03-20T19:09:00.008+01:00

Häromdagen skulle jag köpa den här boken,

höll på att få med mig den här

och kom hem med den här.

Det är alldeles uppenbart att den som packat upp böckerna var lika förvirrad som jag för alla tre stod på samma ställe och hade inte det främsta exemplaret varit kantstött så¨hade jag kommit hem med rätt bok.

Tematrio - Reafynd

2011-03-18T19:37:00.003+01:00

Det beror endast på lathet att jag är så sen med den här. Urvalet gjorde jag redan på en gång.

1. The Glasshouse av Charles Stross köpte jag inbunden för 60 kronor. Han blev en favoritförfattare redan efter två böcker och denna kusliga framtidsberättelse stärkte min uppfattning.

2. The Worthing Saga av Orson Scott Card hittade jag för tio kronor och det kunde jag naturligtvis inte motstå, särskilt som även Card är en favoritförfattare. Det visade sig vara en samling berättelser som mer eller mindre hörde ihop och de flesta var riktigt bra.

3. The Art of the Golden West av William Ketchum hade jag till och med kryssat för i reakatalogen och den tar jag fram då och då för att titta på de vackra bilderna.

Svårigheten med att recensera bra böcker

2011-03-07T17:11:00.001+01:00

Jag har tre böcker som ligger och väntar på att recenseras. Gemensamt för dem är att det är böcker jag tyckte var mycket bra. Jag vet bara inte hur jag skall kunna förmedla det och varför jag tycker så.

När jag läser en dålig bok har jag oftast inga svårigheter att peka på problemen. Språket kanske är taffligt, personerna är inte trovärdiga, berättelsen håller inte hela vägen, och så vidare. När jag läser en bra bok så är det väldigt mycket svårare att peka på dess goda sidor. Visst händer det att jag reagerar på språket, tycker det är vackert eller speciellt. I vissa berättelser har ju språket något av huvudrollen. För det mesta är det dock så i de romaner jag läser att språket bara är ett redskap för att berätta något och så länge det redskapet fungerar så finns det inte så mycket mer att säga. Man tar liksom för givet att språket skall fungera och lägger inte märke till det när det gör det.

Lite på samma sätt är det med berättelsens övriga beståndsdelar. Intrig och personer ska helt enkelt vara trovärdiga. Det som blir kvar då är rent subjektiva upplevelser som att man tycker om huvudpersonerna och det säger egentligen inte så mycket om romanen i sig utan mer om mina preferenser.

Det är här min osäkerhet sätter in. Är boken bra eller är det bara jag som tycker det? För det är ju inte samma sak. Om jag tar en berättelse till mitt hjärta och blir alldeles varm inombords av att läsa den men inte kan förmedla varför så är risken stor att den inte är så bra egentligen om jag analyserar den objektivt. Jag känner kanske att jag inte har redskapen att göra en sådan analys, obildad som jag är.

Nu har jag förmånen att ha en egen blogg, utan krav på varken kvalitet eller kvantitet, och det borde ju göra det lättare. Jag får faktiskt lov att säga att jag älskar en bok utan att för den skull vara tvungen att förklara varför. Men då försvinner ju lite meningen med att skriva om boken. Jag vill ha redskapen och kunskapen att skilja på bra och dåligt och förmågan att förmedla mina slutsatser. Ett sätt att lära sig är förstås att fortsätta försöka.

Reafynd

2011-03-02T19:15:00.005+01:00

Äntligen har jag fått hem mitt bokpaket. Det har legat på Spelbiten sedan i måndags eftermiddag och ropat på mig så det var på tiden. Se så fina de är. De kommr att pryda sin plats i bokhyllan och förhoppningsvis är de läsvärda också. Tack snälla sambon för att du övertalade mig att kosta på mig lite (som om jag inte brukar göra det ändå).

Så var det bokrea igen

2011-02-24T17:44:00.004+01:00

Bokrean betyder inte lika mycket som förr. Jag har förstått att jag inte är ensam om att tycka så och läste till och med om det i senaste numret av Filter. Det var många år sedan jag satt och kryssade för i reakatalogerna och de senaste åren har jag beställt någon enstaka bok från sf-bokhandeln om jag hittat någon intressant inbunden titel. För som jag sagt tidigare så gillar jag inte pocketböcker.

På den tiden jag bodde på en ort med bokhandel så hände att jag tittade in i realokalen någonstans mot slutet och för det mesta blev det något köp men sällan några större, delvis på grund av pengabrist men också för att de få jag köpte bara blev stående i hyllan, olästa. Det brukade kännas som om det borde vara fest med bokrean men jag hade liksom aldrig råd eller lust att festa.

Men i år har jag faktisk noggrant gått igenom en reakatalog, sf-bokhandelns såklart, och prickat för åtta titlar varav sju är på väg hem till mig just nu. Alla utom en är inbundna. Ingen av dem stod på önskelistan men alla är titlar eller författare jag sneglat lite på och förmodligen skulle köpt vid ett eller annat tillfälle och nu får jag dem i inbundet skick och är alldeles darrig av förväntan.

Jag återkommer med titlar och bilder när paketet har anlänt.

Tematrio - Inledningar

2011-02-02T15:24:00.003+01:00

Så har jag letat mig upp genom feberdimmorna och mjukstartar lite med en gammal Tematrio. Minnesvärda inledningar handlar den om och jag har letat reda på tre som jag minns fick mig att stanna till lite.

1. The day war was declared, a rain of telephones fell clattering to the cobblestones from the skies above Novy Petrograd. Some of them had half melted in the heat of re-entry; others pinged and ticked, cooling rapidly in the postdawn chill. An inquisitive pigeon hopped close, head cocked to one side; it pecked at the shiny case of one such device, then fluttered away in alarm whn it beeped. A tinny voice spoke: "Hello? Will you entertain us?"

Ur Singularity Sky av Charles Stross

En sådan inledning lovar lovar underhållning och det är precis vad man får när Festivalen drar in och börjar röra runt i folks liv med sina livsfarliga mimare och annat otyg. Humor på hög nivå.

2. It Was a tiemof masquerade.
It was the eve of the High Transcendence, an event so solemn and significant that it could be held but once each thousand years, and folk of every name and iteration, phenotype, composition, consciousness and neuroform, from every school and era, had come to celebrate its coming, to welcome the transfiguration, and to prepare.

Ur The Golden Age av John C Wright

Det känns om om man skall få ta del av någonting stort och fantastiskt, något som ligger så långt in i framtiden att det ogripbart. Det stämmer till viss del. Ibland känns dessa framtida människor så främmande i sitt sätt att tänka och leva att jag har svårt att hänga med men trots det tycker jag att boken höll vad inledningen lovade.

3. When a man you know to be of sound mind tells you his deceased mother has just tried to climb in his bedroom window and eat him, you only have two basic options. You can smell his breath, take his pulse, and check his pupils to see if he's ingested anything nasty, or you can believe him.

Ur The Steel Remains av Richard Morgan.

Den här boken fångade mig från första meningen men tyvärr höll den inte hela vägen. Jag tyckte den var bra men inte riktigt så bra som jag hoppats.

Läst 2010

2011-01-03T23:05:00.001+01:00

The Passage - Justin cronin

Halting State - Charles Stross

The Big Over Easy - Jasper Fforde

Cyteen - C J Cherryh

Mainspring - Jay Lake

Pretender - C J Cherryh

Iron Angel - Alan Campbell

The Killing Kind - John Connolly

The Player of Games - Iain M Banks

Summer of Night - Dan Simmons

2010

2011-01-01T23:13:00.002+01:00

Största irritationsmomentet: Att Pc Gamers forum blev så trasig efter uppdateringen och att den ännu inte har blivit lagad helt.

Största katastrofen var när jag förlorade mamma i slutet på maj.

Bästa festen: Julbordet med jobbet som blev årets enda fest för mig.

Bästa boken: The Player of Games av Iain M Banks

Största spelupplevelsen: Batman: Arkham Asylum gav en riktigt skön känsla och var roligt att spela. Bioshock nådde inte riktigt upp till samma nivå men det beror mest på det höga tempot. Stämningen var det inget fel på.

Största besvikelsen: StarCraft II

Roligaste samlarutgåvan: Det här blir lite svårt för jag gillar verkligen min BSG-box men jag tror nog att StarCraft II-lådan slår den ändå, trots att jag inte gillade själva spelet.

Roligaste träffen: Catahyas Pepparkaksträff. Bloggträffen på mässan och styrelsemötet i början på juli var också bra men tre dagar tillsammans med trevliga, roliga, fantasyintresserade människor gav lite mer än vad några timmar på ett stökigt kafé rimligtvis kan ge.

Årets Blä! Att jag har varit så väldigt trött.

Årets bästa: Förlovningen med sambon strax efter jul.

Året började tungt med mammas operation i januari och sedan fortsatte det på den vägen. Mammas sjukdom och död har kastat en skugga över hela året och kommer förmodligen fortsätta så långt framöver. Konstigt nog har jag trots det kunnat glädja mig åt saker under året. Jag har träffat trevliga människor, läst bra böcker, sett bra tv och faktiskt försökt må bra mitt i alla akutresor och sjukbesök, begravningar och all sorg. Och året avslutades fint med en förlovning.

The Passage av Justin Cronin

2010-12-07T18:44:00.006+01:00

Den börjar som en tämligen ordinär thriller. Militären bedriver hemliga experiment i syfte att hitta ett botemedel för alla sjukdomar och kanske rentav döden själv. Eller nja, som alla som någonsin läst en bok där militären varit inblandad förstår så har militären en dold avsikt. Man får följa några personer under den sista tiden innan katastrofen och trots att man vet att det kommer att gå åt helsike så är det väldigt spännande. Sedan går världen under med buller och bång och boken blir tråkig. Det händer ingenting och sedan händer det ingenting och jag började undra vart vampyrerna hade tagit vägen.

Då, cirka en tredjedel in i boken, gör berättelsen ett hopp i tiden och skiftar fokus och efter en första irritation kommer jag på mig med att ryckas med i berättelsen igen. Efter hand som man lär känna de nya personerna trappas också tempot upp och och det hålls högt hela vägen till det rafflande slutet.

Jag betraktar inte The Passage som en vampyrroman. Visst, om man gräver hittar man alla, eller i alla fall de viktigaste vampyrattributen och vampyrerna är definitivt inte glittriga eller romantiska. Nej, problemet är istället att de är för monstruösa. Det känns som all mystik är borta och det kunde egentligen varit vilka monster som helst som skyr ljuset och gillar att slita sina offer i stycken. Den där krypande skräcken eller känslan av att något kanske lurar i mörkret vill inte riktigt infinna sig. Man vet att det lurar något i mörkret och man vet exakt vad. Trots vissa övernaturliga inslag blir jag aldrig skrämd på det där sättet som får mig att dra mig för att släcka lampan. Berättelsen är alldeles för mycket virus och forskning och man får veta för mycket. Efter katastrofen-temat innehåller inte heller samma ångestframkallande hopplöshet som till exempel Cormac McCarthys The Road.

Nu har jag rabblat upp vad jag tycker att The Passage inte är. Men vad är den då? Om man kan bortse från ovanstående "brister" så är den en riktigt bra och spännande roman om hur världen skulle kunna te sig efter en stor viruskatastrof och om kampen för att överleva i en sådan värld. Det är också en berättelse om tro och hopp. För hoppet finns där i form av en flicka, Amy. Och jag vill verkligen läsa fortsättningen och kommer förmodligen att kasta mig över den direkt när den kommer ut.

Packbestyr

2010-11-22T22:32:00.003+01:00

På fredag åker jag bort (om jag nu kommer iväg) och jag har funderat på vad jag skall ta med som reselektyr. Nej, jag reser inte till värmen (hemska tanke) utan till Linköping och Catahyas pepparkaksträff med styrelsemöte. Jag skall inte vara borta längre än några dagar och under senare år har jag knappt brytt mig om att packa med någon bok för en så kort vistelse eftersom jag ändå aldrig brukar hinna, eller orka läsa något. Den här gången blir det dock sammanlagt ca tio timmars resa och några timmar att vänta innan de andra anländer.

Jag hade hoppats hinna läsa ut The Passage eftersom jag börjar närma mig slutet och inte vill släpa med mig en så stor och tung bok. Jag vill heller inte börja på en ny innan den är avlutad. Nu ser det inte ut som om jag hinner läsa ut den utan jag får ha en reservplan. Senaste numret av Filter som kom häromdagen passar nog utmärkt att läsa på tåg men räcker den hela vägen och hem igen? Sedan har jag en bunt noveller att läsa innan novellcirkeln. De skulle nog också passa bra som tågläsning men jag skulle helst vilja läsa och begrunda dem i god tid, risken finns ju att jag somnar på tåget och inte får läst något alls. Nåja, det här är väl mitt minsta bekymmer.

Utmärkelse

2010-11-17T23:18:00.004+01:00

Jag tror mig ha fått en och annan utmärkelse förut och jag måste erkänna att jag har blundat lite vid dessa tillfällen eftersom jag får lite ångest över att besluta vem jag i min tur skall ge den till. Den här gången tänker jag dock inte göra det för Lyrans vänlighet kommer i en tid när det har stått lite stilla med allting och jag väljer att se det som en lite uppmuntran att hänga kvar, inte ge upp utan att faktiskt fortsätta blogga trots trötthet och annat trist.

Däremot känner jag samma vånda som vanligt över vilka jag skall välja att ge den vidare till.

Här följer reglerna:

1. Tacka den du mottagit utmärkelsen ifrån.

2. Kopiera prismärket till din blogg.

3. Nämn tre författare du räknar till dina favoriter och nämn en favoritbok per författare.

4. Skicka utmärkelsen vidare till 5 mottagare som du tycker förtjänar den.

Så tack, Lyran! Det värmde mitt hjärta.

Märket kan ni se här ovan.

Några av mina favoritförfattare är:

C J Cherryh och av hennes böcker är det nog trots allt Downbelow Station som är min absoluta favorit.

David Brin är en annan sf-författare och Det är väldigt svårt att välja men det får bli Kiln People som jag tycker är en oerhört smart och rolig berättelse.

Anthony Price för att nu bryta sf-kedjan och för att hans böcker hör till dem jag planerar att äga och läsa om och om igen. Åsnans triumf är min favorit.

Och så till det svåraste.

Ett hem utan böcker
Socialistsimon
Landet Annien
Piruett
Drömmarnas Berg

Tematrio - Tyskspråkigt

2010-11-13T20:33:00.002+01:00

Jag skulle gärna vilja kunna läsa på tyska. För mig är tyska ett vackert språk och jag kan faktiskt läsa på tyska men jag förstår inte vad jag läser. Fyra års tyskastudier för över 25 år sedan räcker inte till att läsa på originalspråk. Däremot har jag läst en del översatt. Nu kommer jag dåligt ihåg vad jag har läst för länge sedan men jag tänker ändå göra ett försök. Det blir dock inga favoriter den här gången.

1. Kusligheter på Omega XI med undertiteln Utopisk roman av Johanna Braun är en sådan där bok som jag inte egentligen vet varför jag plockade upp. Omslaget var skitfult och den lät nog inte så där jättespännande heller. Men jag började läsa och läste ut den. Jag minns inte ens hur berättelsen började men så småningom kom romens huvudpersoner till en planet där allting var fantastiskt och nytt och perfekt och det visade sig naturligtvis att allting inte riktigt var som det skulle. Titeln till trots så var det inte så kusligt.

2. Den oändliga historien av Michael Ende är en underbar berättelse om fantasins kraft och den är speciell eftersom precis vad som helst kanhända eftersom det bara är fantasin som sätter gränserna.

3. Inte bara kaviar an Mario Simmel var en av mammas favoritböcker. När mamma dog lade jag beslag på hennes tyska exemplar (Es muss nicht immer Kaviar Sein) som nu står i min hylla. Jag läste den för många år sedan på svenska och det är en spionberättelse full av humor och matrecept. Mer kommer jag inte ihåg.

Tematrio - Läsning

2010-10-31T14:47:00.003+01:00

I denna tematrio frågar Lyran vad vi läser när vi inte läser skönlitteratur. Jag läser och har läst en hel del genom åren men nuförtiden är jag tyvärr ganska ensidig i min läsning. Det är svårt att komma på tre saker som inte är skönlitteratur men jag skall i alla fall försöka.

1. Bloggar. Det finns en lång lista med bloggar jag läser mer eller mindre regelbundet. De flesta av dem är bokbloggar men det finns några undantag.

2. Datortidningar. PC Gamer är favoriten eftersom den handlar om mitt andra stora intresse, datorspel. Jag har läst den sedan starten.

3. Det tredje är egentligen skönlitteratur men är i alla fall inte in den vanliga romanformen. Jag älskar serier och köper sex tidningar regelbundet. Dessutom har jag en enorm albumsamling som tyvärr inte har utökats på flera år eftersom datorspelsintresset slukar en del pengar.

Tematrio - Filmer

2010-10-19T23:21:00.005+02:00

Lyran frågar efter tre favoritfilmer den här veckan och det blir inte helt lätt att välja men jag får väl ta några ur högen.

1. Ett rum med utsikt är nog den film jag har sett flest gånger. Den bygger på en bok (som jag inte har läst) av E M Forster. Det är romantik och vackra miljöer, underbar musik och en hel del skratt. Charlotte Honeychurch åker till Florens med sin något stirriga släkting Charlotte och träffar en del mer eller mindre lustiga människor. Jag såg filmen på bio med mamma och jag blir fortfarande glad av att se den.

2. Magnolia var en film jag inte visste så mycket mer om än att Tom Cruise var med när den visades en kväll. Jag började titta och blev helt fängslad. Den innehåller många berättelser som mer eller mindre hänger ihop. berättelser om trasiga människor och taskiga barn-föräldrar-relationer.Den är underlig och fascinerande, så fascinerande att jag blev tvungen att köpa den för att se den om och om igen och varje gång upptäcker jag något nytt.

3. The Matrix visste jag inte heller något om men hängde med när pappa bjöd mamma på bio. Den målar upp en mörk framtid när maskinerna styr och människornas enda roll är att alstra värme. Det låter dystert men den är så snyggt gjord att det är en njutning att se. Dessutom fungerar berättelsen riktigt bra.

Det finns många fler som jag kanske berättar om en annan gång.

The Big Over Easy av Jasper Fforde

2010-10-12T23:06:00.002+02:00

DI Jack Spratt leder Nursery Crime Division, en avdelning av Reading-polisen. Det är en krympande avdelning men det beror inte på att brottsligheten har minskat. Nej, snarare beror det på att Jack inte har chefernas förtroende. Jack är ingen dålig polis. Faktum är att han brukar klara upp de flesta av de brott han är satt att utreda. Tråkigt nog för Jack så lever han i en värld där det inte handlar om att klara upp brotten utan om att bli publicerad. Ju mer invecklat och intressant ett brott är desto större är chansen att berättelsen om det kan komma in i någon av de många tidskrifter med verkliga kriminalfall som finns. Ju fler utredningar du kan få omskrivna desto större chans att du kan bli med i Detectives Guild och med ett sådant medlemskap ökar också chansen att bli publicerad. Jack bryr sig inte om allt det där utan tycker att det borde vara nog att få fast skurken och kanske ge lite upprättelse till offret. Denna inställning har lett till att hans överordnade inte är särskilt nöjda med honom och att allmänheten inte bryr sig över huvud taget.

Förutom krympande anslag och en oförstående omvärld har Jack att kämpa mot den slemmige Friedland Chymes, en av polisvärldens mest publicerade detektiver och en riktigt otrevlig typ. Så en dag dör Humpty Dumpty till synes av ett fall från en mur och livet blir riktigt intressant för Jack.

Det här är alltså en deckare och en ganska skruvad sådan. Den utspelar sig så vitt jag förstår helt och hållet i bokvärlden, samma bokvärld som Thursday Next besökte i serien som började med The Eyre Affair. Till skillnad från i böckerna om Thursday Next så fungerar premisserna ganska bra. Jag finner inga av de logiska luckor som gapade så stora i den förra serien och som jag omöjligen kunde bortse ifrån. Det kan bero på att hela den här berättelsen utspelar sig i en enda värld och att det därför inte uppstår några problem med att jämka samman två helt olika världsbilder med krystade förklaringar och regler som följd. Nej, den här berättelsen är istället smart och rolig, full med ordvitsar och referenser som ibland får mig att önska att jag var lite mer bevandrad i brittisk sago- och rimtradition. Jag kan tänka mig att Ffordes böcker kan vara en översättares mardröm. Dessutom är det riktigt spännande ända till den rafflande upplösningen.

Det är ingen djup berättelse men man har riktigt roligt under läsningen. Jag tycker riktigt bra om Jack Spratt och läser gärna mer om honom och hans assistent Mary Mary.

Tematrio - Titelkvinnor

2010-10-06T16:38:00.003+02:00

Lite sent svarar jag på Lyrans tematrio om titelkvinnor.

1. Astas bok av Barbara Vine. Jag minn inte så mycket av den här boken annat än att den var bra. Eller egentligen minns jag inte ens det men jag minns att jag har läst den och alla Barbara Vine jag har läst har varit bra.

2. Carrie av Stephen King. Kuslig och sorglig berättelse om den udda flickan Carrie som visar sig besitta starka krafter som kommer fram en dag när omgivningen driver henne lite för långt. Det hela tar naturligtvis en ände med förskräckelse.

3. Liten Ida av Marit Paulsen minns jag inte heller så mycket av utom att den väckte mycket känslor. Om ett utsatt barn, en "tyskunge".

Tevanor

2010-10-05T16:16:00.004+02:00

Jag låter mig inspireras av Martinas svar på Boktokigs fråga om hur vi vill ha vårt te, vi som nu dricker denna ädla dryck.

Jag kommer från en tedrickande familj. Kaffe förekom nästan bara när vi hade gäster, om ens då. Testunden med hela familjen samlad höll vi på länge, i alla fall tills vi barn började droppa av en efter en. Den där kvällskoppen håller jag fast vid än idag. Jag har till och med svårt att sova utan mitt kvällste.

Det skall vara svart te. Förr i tiden drack jag inte smaksatta teer med undantag av Earl Grey, på senare år har jag lärt mig älska blommiga teer. Däremot har jag fortfarande svårt för exotiska frukter och kryddor. Tillagningssättet har också förändrats något. Från att ha låtit teet dra i fem minuter i kokhett vatten så nöjer jag mig nu med någon minut. det är totalt bortkastat att köpa ett fint, väldoftande, blommigt te och låta det dra för länge. Den fina aromen försvinner då. Däremot låter jag min egen blandning av Koh-I-Noor och Lapsang dra lite extra eftersom det kräver det för att den tjäriga smaken skall komma fram. alla sorter, inklusive de lätt parfymerade, dricker jag med mjölk men utan socker.

Grönt te är jag inte särskilt förtjust i och Rooibos är inte te.

Jag dricker helst ur en riktigt stor kopp eller mugg. Den på bilden är favoriten vid datorn eftersom den rymmer hela 6 deciliter och är ganska spillsäker med sitt fat. Annars blir det någon av mina fina Iittala-muggar. Muggen skall helst inte vara helt rak, det är godare att dricka ur muggar som är lite lätt utsvängda. Däremot så vill jag inte ha sådana där väldigt vida tekoppar eftersom det lätt skvalpar över i en sådan.

Te är absolut den dryck jag skulle ha svårast att leva utom, förutom vatten då som är en livsnödvändighet.

Men vad köpte jag då?

2010-09-29T21:39:00.004+02:00

Jag hade med mig en lång inköps-/önskelista till Göteborg och Bokmässan. Allt skulle jag inte hitta på mässan, det visste jag, men det gjorde inget. Jag ville ändå pass på att gå på sf-bokhandeln när jag nu ändå var ner.

Överst på listan stod Battlestar Galactica-boxen,
Coraline däremot var ett impulsköp.

Sedan blev det förstås några böcker också.
Elvis var inte med på listan men det var bara av
glömska. Det enda impulsköpet här är Under Orders
som jag råkade få syn på hos ett antikvariat.

Årets fynd är utan tvekan den fina lilla kalendern

som jag köpte för 30 kronor. Musmattor av en
viss kvalitet är jag alltid på jakt efter och nuförtiden
är det endast på bokmässan jag hittar dem.

Men det största impulsköpet var utan tvekan
Mumin som jag länge önskat mig men faktiskt
inte hade en tanke på när jag åkte ner. Det var
helt enkelt omöjligt att motstå dem och två fick
följa med mig hem. Sedan var pengarna slut.

Jag är ganska nöjd med årets skörd, och ganska pank.

Bokmässan 2010: slutrapport

2010-09-28T17:32:00.004+02:00

Det blev bara två dagar för mig i år. Pengarna tog slut och jag åkte hem på lördag förmiddag. Såhär i efterhand ångrar jag lite att jag inte stannade eftersom det hade varit väldigt roligt att gå på bloggcafét och träffa ytterligare några bloggare. Vi får väl se om det blir något nästa år.

På plussidan: Bloggfikat på torsdagen och det lite stillsammare fikat med Calliope och Lyran på fredagen, ingen toalettkö under två dagar, atmosfären, trevliga inköp.

På minussidan: Att pengar och ork inte räckte till fler än två dagar, jag missade bloggcafét, att jag inte fick träffa alla jag ville träffa.

Här är några suddiga vimmelbilder:

Bloggträffen

2010-09-25T15:21:00.003+02:00

Jag lovade en utförligare rapport med länkar och nu sitter jag vid min egen dator igen så här kommer den. Vi träffades klockan 16 på Le Pain Francais och det var också sexton bloggar som deltog. Jag var sugen på något sött men de hade ganska konstiga sötsakeer på kafét så det fick bli en tonfiskbaguette i stället. Värmen var närmast olidlig. Jag hade klätt mig för en rå och kylig höstdag men det blev förvånansvärt varmt framåt dagen så vi var många som satt och flämtade.

Deltog gjorde: en bokcirkel för alla som arrangerade det hela, Lyrans Noblesser, Calliope Books, Bokomaten, En full bokhylla är en rikedom, Marias Bokliv, Bokbabbel, enligt O, Breakfast Book Club, Fiktiviteter, What You Readin?, Booky Darling, Anna Ljungdal's Blog, och dagarna går... och BiaSparrow.

Det var riktigt roligt att träffa både gamla och nya bekantskaper. Tyvärr har jag lite svårt att höra vad som sägs i större sällskap och jag hamnade dessutom ute på änden så jag är lite osäker på vem som var vem. Det spelar kanske inte så stor roll, det blir fler tillfällen. Roligt att äntligen få träffa Bokbabbel som jag läst så länge.

Mässrapport: fredag

2010-09-24T21:12:00.002+02:00

Dagens mässbesök böjade lite senare för min del eftersom jag först åkte till sf-bokhandels och köpte lite tv-serier. Väl på mässan blevdet lite mer strosande, shoppande och fikande. Denna gång träffade jag Lyran och Calliope och vi lyckades faktiskt hitta en lugn vrå där det gick att samtala. Efter ytterligare lite monterletande med Lyran var jag faktiskt ganska mätt på mässan och avslutade årets mässbesök.

Pengarna är slut och det är jag också så i morgon åker jag hem. Ha det så kul ni som stannar eller rent av påbörjar ert mässbesök i helgen.

I morgon kommer en utförligare rapport med bilder och länkar. Då sitter jag hemma vid min egen dator med stor skärm och ett riktigt tangentbord.

Mässrapport: torsdag

2010-09-24T00:55:00.004+02:00

Denna första mässdag avslutaqdes med bloggfika. Det var många bokbloggare som deltog och jag varken kan eller orkar lista eller länka till alla i natt. Det var jättetrevligt att träffa både gamla bekanta och helt nya människor och är definitivt en av höjdpunkterna i år.

Annars bestod dagen mest av monterstrosande och några inköp. Lite prylar: en fin turkos kalender, en almanacka och några filmer. Böcker: två Elvis-böcker av parent Cronstam, The Passage av Justin Cronin och Anathem av Neal Stephenson.

Jag ser fram emot morgondagen.

Bokmässeminnen

2010-09-21T19:14:00.004+02:00

Enligt min något osäkra räkning har jag varit på bokmässan minst femton gånger. Då borde man ha samlat på sig massor med intressanta minnen och upplevelser. Nja, jag springer mest runt i montrarna och tittar på böcker, handlar lite och insuper atmosfären. Det ger inga fantastiska minnen att berätta. Men några små tokigheter har hänt genom åren.

Som den där gången jag nästan träffade Jan Guillou, i magen med skallen. Jag pinnade på med sänkt blick och gick plötsligt nästan in i en stor mage omgiven av en rödrutig skjorta. Jag såg upp och mätte hans blick, såg hastigt ner och skyndade vidare.

Eller när jag för en gångs skull ställde mig i en signeringskö. Jag hade köpt ett specialnummer av serietidningen Don Martin och blev visad på en signeringskö. Dum som jag var ställde jag mig i den och väntade. När det blev min tur räckte jag snällt fram tidningen och då ställde Don Martin en fråga. Jag var helt oförberedd och drabbades närmast av en blackout och utstötte ett läte ungefär som hngbu. Han såg på mig några långa ögonblick och när jag inte sade något mer intelligent krafsade han slutligen ner sin signatur och jag gick generad därifrån.

Så har vi den där andra signeringsrelaterade klavertrampet. Jag gick till Kapten Stofil-montern för att leta present till sambon, valde den senaste boken och betalade. Då frågar Joakim Lindengren (jag hade ingen aning om att det var han förrän han frågade) om han skall signera den. Det skulle inte förvåna mig om jag först suckade djupt innan jag lite tveksamt sade: "Tja, det kan du väl göra". Jag vill minnas att han skrattade lite men knappast av glädje. Men signerade gjorde han och ritade en fin liten gubbe i, och sambon blev jätteförtjust. Till mitt försvar kan jag säga att jag var totalt oförberedd på att det var författaren själv som stod där. Jag blev överrumplad och fann mig inte särskilt väl. Nåja, förhoppningsvis är det glömt och förlåtet.

Bokmässeenkät

2010-09-18T21:57:00.003+02:00

Via Bokbabbel hittar jag den här enkäten som från början kommer från Kolikbloggen

Namn: Arina

Hemort: Munkedal

Jag har varit på bokmässan i Göteborg (ggr): 15-16 gånger (är lite osäker faktisk).

På årets bokmässa ska jag: Vandra runt och insupa atmosfär, Besöka min förre arbetsgivare Bokförlaget Pontes (monter B01:40), besöka diverse montrar (särskilt sf-bokhandelns) och gå på bokbloggarträff.

Mitt bästa bokmässeminne: Svårt att säga för jag brukar egentligen inte göra något särskilt men förra årets bloggträff var en höjdpunkt. Och så den där gången när jag äntligen fick tag i det saknade albumet av Linda och Valentin.

Några böcker som jag ser fram emot: Jag har en lång lista på böcker jag tänker försöka få tag i men det finns egentligen inget som jag inte kan köpa när som helst.

Jag hoppas få se: Inget särskilt, jag är lite tråkig på det viset. Jo förresten, jag vill ju träffa andra bokbloggare.

Jag hoppas slippa: Långa köer och dyrt kaffe. Det brukar gå med lite planering

Mitt bästa bokmässefynd: Det är nog ovan nämnda Linda och Valentin-album.

Tematrio - Tegelstenar

2010-09-10T10:43:00.003+02:00

Jag har nog läst en hel del tjocka böcker som skulle passa i Lyrans Tematrio men det var faktiskt lite svårt att komma på några ändå eftersom jag inte brukar memorera sidantalet. Här är i alla fall några rejäla böcker.

1. Det av Stephen King. Jag vill minnas att den var uppdelad i två tjocka delar och det är en av mina favoriter om en ond clown. Jag menar, otäckare än så kan det knappast bli.

2. Jonathan Strange & Mr Norrell av Susanna Clarke Var faktiskt inte helt lätt att ta sig igenom. Bitvis uppfattade jag den som seg men den hade ändå något visst i tonen som gjorde att jag kämpade vidare. Humorn var helt underbar och språket likaså. Den lämnade mig med en känsla av vemod.

3. A Game of Thrones av George R R Martin lyckades återuppväcka mitt fantasyintresse efter att Robert Jordan både väckt det och sedan nästan tagit död på det igen. Martins värld är full av politik, krig, intriger och intressanta människor och det är ett elände att det tar så lång tid för honom att bli klar ed nästa bok i serien. Å andra sidan så kanske det betyder att det blir något riktigt bra.

Tematrio -Läst i sommar

2010-08-29T20:14:00.003+02:00

Denna gång frågar Lyran efter tre minnesvärda texter vi läst i sommar. Jag trodde först jag skulle bli tvungen att hoppa över eftersom jag bara läst tre böcker i sommar och det är bara en av dem jag skulle vilja kalla minnesvärd. Men nu är det så att jag är med i Catahyas novellcirkel och det gör det faktiskt värt att deltaga i veckans tematrio.

1. A Buyers Guide to Maps of Antarctica av Catherynne M Valente är en novell som berättas helt genom objektbeskrivningar i en auktionskatalog. Den är smart, rolig och alldeles underbar. Mer än så tänker jag inte berätta utan uppmanar istället alla att läsa den.

2. Cyteen av C J Cherryh var en omläsning som inte gjorde mig besviken. En fantastisk bok som ställer många frågor om vad som gör en människa till den hon är. Den är dessutom väldigt spännande.

3. Captive Girl av Jennifer Pelland Är en otroligt obehaglig berättelse som väckte en hel del diskussion. Jag har svårt att beskriva vad den handlar om eftersom det var tydligt att vi alla uppfattade den olika. Man kan säga att den handlar om uppoffring på olika plan. Jag läste den på ett tåg och det var inte helt idealiskt eftersom den väckte så starka känslor som jag kanske hellre hade hanterat hemma i soffan. Den är dock väldigt bra och jag rekommenderar alla att läsa den också.

Om vikten av att välja rätt eller Mellan böcker igen

2010-08-27T20:55:00.003+02:00

Jag har ett litet problem. Om jag av någon anledning avbryter läsningen av en bok så är risken väldigt stor att jag aldrig läser ut den. Om avbrottet beror på att boken är dålig så spelar det ju ingen roll men det är inte alltid det det beror på. Ibland är det bara så att annat kommer emellan och jag tappar tråden eller att den helt enkelt inte känns rätt just då. Om det är en bra bok, kanske rentav av en favoritförfattare, så känns det ganska trist.

Jag har svårt att komma ihåg vad jag har läst och ju längre jag kommit desto mer är det som måste läsas om eller skummas igenom för att jag ska hitta tråden igen. Det låter kanske lite konstigt eftersom jag gärna läser om böcker men det är som om ett motstånd växer fram. Vad det beror på vet jag inte riktigt.

Just nu befinner jag mig mellan böcker och det är alltid en tid av mycket vankande och plockande med böcker innan jag känner vad jag vill läsa. Lyckligtvis är det sällan det blir fel när jag väl väljer men av någon anledning är det extra svårt den här gången. Det gick ganska snabbt att sortera ner från tolv till fem titlar men sedan tog det stopp. Problemet är att de fem som är kvar är titlar jag känner ganska starkt för men samtidigt känner jag mig väldigt obeslutsam. Om jag skulle plocka upp fel bok så är risken att jag förstör den för all framtid. Kanske skulle jag läsa något helt annat istället?

Jag kunde ju inte låta bli

2010-08-19T23:54:00.002+02:00

... att besöka sf-bokhandeln i Göteborg när jag var ner några dagar. Jag hade planerat att köpa två böcker men det blev tre.

Boneshaker av Cherie Priest
Palimpsest av Catherynne M Valente
Fevre Dream av George R R Martin

Alla känns väldigt lockande så det blir nog svårt att bestämma vilken som får bli först. Sedan har jag ju en del lockande titlar i bokhyllan också.

Tematrio - Semester/sommar

2010-08-17T19:58:00.004+02:00

Den här gången handlar Lyrans tematrio inte om böcker utan om vad vi har gjort under sommaren/semestern.

1. Sömn. Det är vad jag ägnade en stor del av min semester åt och det var verkligen välbehövligt. Första halvan av året var påfrestande på många sätt och i år använde jag semestern just till att återhämta krafterna.

2. Jag var på styrelsemöte i Catahya och det var något av det roligaste jag gjort på flera år. Att få resa bort några dagar och träffa underbara och roliga människor och verkligen kunna prata om sådant som intresserar en kan vara en riktig energikick det också.

3. En vecka av semestern ägnade jag åt att ta hand om och göra i ordning de saker jag fick efter mamma. Det var svettigt men ganska roligt eftersom det blev så fint, bl.a. med nya bokhyllor som jag faktiskt har fotograferat men inte orkat blogga om än. Jag är lite lat.

Första meningen

2010-08-15T01:10:00.014+02:00

Hos Martina hittade jag den här utmaningen som jag tänkte försöka mig på.

Välj ut tio av dina favoritböcker. Lista första meningen i varje och låt andra gissa vilka böcker de kommer ifrån. Naturligtvis är det fusk att googla.

Nu har jag inte alla mina favoriter tillgängliga och eftersom de flesta av dem är skrivna av några få författare fick jag anstränga mig för att försöka bredda urvalet.

1. It's hard to stay cordial while fighting for your life, even when your life doesn't amount to much. Karolin knäckte denna.

2. "I've watched through his eyes, I've listened through his ears, and I tell you he's the one." Sara kände igen den här.

3. My Friend Hergal had killed himself again. Sara tog även denna. Åka var inne på rätt författare men fel titel.

4. One week shortly before the Six Weeks War my tomcat, Petronius the Arbiter and I lived in an old farmhouse in Connecticut. Även denna tog Sara och jag är glad att det finns människor som känner igen mina favoritböcker.

5. The day war was declared, a rain of telephones felll clattering to the cobblestones from the skies above Novy Petrograd. Olivia har alldeles rätt.

6. Solen, den medlidsamma och grymma Helios, en av gudarnas spioner, med andra namn i barbariska stater och människogyttringar, var inte utslagsgivande för räkningen av dem. Olivia som känner mig alltför väl tog den här också.

7. It was a time of masquerade.

8. How strange, that such an insignificant little world should come to matter so much. Olivia tog den här också.

9. Nniv did not go to meet Mikal's starship.

10. The stars, like all man's other ventures, were an obvious impracticality, as rash and improbable an ambition as the first venture of man onto Earth's own great oceans, or into the air, or into space.

Bokmässan

2010-08-11T23:50:00.002+02:00

Det blir bokmässebesök i år också. Biljetterna är beställda och jag har troligen ordnat sovplats. Däremot har jag inte riktigt bestämt vilka dagar jag jag ska gå. Det luta väl åt tor-fre som vanligt men samtidigt är det bloggträffar och det verkar som om de intressantaste sker på helgen. Nåja, jag behöver inte bestämma mig nu.

Skrivkramp eller bara livet självt?

2010-08-02T17:34:00.004+02:00

Det här året, som bara har kommit lite drygt halvvägs, har varit ett av de svåraste i mitt liv. I julas upptäckte vi att min mamma var sjuk, den femtonde januari opererades hennes hjärntumör bort och den trettionde maj dog hon. Det har varit en intensiv tid med många sjukhusbesök, begravning, lägenhetsröjning och allt annat som följer på sådant här. Alla som mist någon nära anhörig vet förmodligen vad jag talar om. Att det sedan var några intensiva arbetsmånader innan semestern, månader som blev än mer intensiva eftersom jag då och då tog ledigt flera dagar i sträck för att sitta hos mamma, gör inte saken bättre.

När något sådant här händer tenderar man att uppfyllas av det. När man inte rent praktiskt tar itu med saker så tänker man på sin situation eller sörjer. För mig var det mest av de sista eftersom jag har en bror som tog hand om det praktiska. Jag behövde bara åka och sitta hos mamma då och då men det var jobbigt på sitt sätt. Sista gången jag talade med mamma var i januari efter operationen men sista gången jag samtalade med henne på riktigt var i september när jag var nere för bokmässan. Då var hon redan sjuk men tillräckligt klar i huvudet för att kunna föra ett samtal.

Som är vanligt i svåra stunder så höll jag mig ibland uppe med ren viljeansträngning men någonstans på vägen tappade jag orken för allt annat, som till exempel den här bloggen. Det gjorde mig ledsen eftersom jag är väldigt förtjust i min lilla blogg och verkligen inte vill att den skall dö, men trots att jag faktiskt läste en del så uppstod en spärr mot att skriva.

Jag drabbades av skrivkramp. Långa vakna nätter författade jag i huvudet långa inlägg både för den här och den andra bloggen, ibland kom jag så långt som att skriva ner mina tankar på papper men när jag satte mig vid tangentbordet kom jag sällan längre än till att skriva en rubrik. Sedan lade jag patiens istället. Det var som om kopplingen mellan hjärnan och fingrarna hade försvunnit. Jag kunde inte hitta ord för det jag hade känt så starkt under nattens författande och det var som att förlora en del av sig själv. Jag tror att delvis stod det här stora jobbiga som hände i vägen. Jag var så uppfylld av det och ville prata om det men hade egentligen ingen att prata med eftersom jag alltid vänt mig till mamma. Det kändes olämpligt att skriva om det här, särskilt sedan jag gjort om bloggen till en bokblogg. Att jag väljer att göra det ändå nu är i en förhoppning att det skall bryta den onda förtrollning som har kommit över mig, att jag skall kunna gå bortom den mur som byggts upp.

Jag sörjer fortfarande, eller snarare är det nu när allt är över som jag sörjer på riktigt. Det är ganska skönt att tillåta sig att känna sorg, att acceptera plötsliga gråtattacker för att sedan snyta sig och leva vidare med allt vad det innebär av glädje och bekymmer. Det är en del av livet.

Cyteen av C J Cherryh

2010-08-02T17:26:00.006+02:00

Cyteen är en stor roman. Den handlar om politik, den handlar om genetik men framför allt handlar den om människor. Det är Cherryh när hon är som bäst och jag gillar henne nästan alltid.

Berättelsen kretsar kring Ariane Emory vars föräldrar en gång grundade Reseune, den forskningsanläggning som bland annat tillverkar Azi. Ari är respekterad, hatad och kanske lite älskad. Det sker ett mord men det är inte en detektivhistoria. Istället fungerar mordet som en katalysator som utlöser en rad händelser som får mer eller mindre allvarliga konsekvenser för en rad människor i kretsen runt Ari och inte minst för Ari själv. Den handlar också om politik och Cherryh har förmågan att skriva om politik på ett sätt som faktiskt gör mig intresserad. Alla skiftningar i maktbalansen och alla metoder och knep som tas till för att påverka denna blir en riktig thriller under hennes penna. Men viktigast av allt är ändå människorna. Cherry har verkligen förmågan att gripa tag i mig som läsare och jag skrattar och gråter med dem jag tycker om och hatar några intensivt. Det är en berättelse om makt och maktlöshet som ibland kramar åt om hjärtat.

Cyteen ställer frågor som: Vad är det som gör en människa till den hon är? och: Kan man återskapa en person, inte bara kroppsligen genom kloning utan även psyket?

I Downbelow Station är Union den stora fienden, lite obehagliga med sina stela programmerade människor, Azi. Cyteen berättas ur Unions perspektiv men det gör det inte mindre kusligt. Det Reseune framför allt är känt för är tillverkningen av Azi. Dessa Azi utvecklas i livmodertankar men det som framför allt skiljer dem från de vanliga människorna är att de mer eller mindre programmeras till att utföra vissa uppgifter och till att fungera inom vissa givna ramar. Ändå är de människor med känslor, känslor som dock inte fungerar på samma sätt som hos vanliga människor, vilket gör att Azi känns främmande. Trots att man får alla motiv till denna tillverkning är det en skrämmande tanke att något sådant skulle kunna förekomma.

Det är som sagt mycket politik. Man får veta hela bakgrunden till Unions grundande och ibland blir det faktiskt lite segt eftersom jag bara vill vidare och se vad som händer härnäst. Men det säger väl mer om mig som läsare. Det är också mycket vetenskap och bitvis har jag aningen svårt att hänga med. Men då det handlar om en forskningsstation men väldigt begåvade människor, en del av dem genier, så vore det väl orealistiskt om det var alltför lätt att hänga med i de vetenskapliga resonemangen. Men återigen så säger det kanske mer om mig som läsare.

Behöver jag säga att jag gillar Cyteen? Jag läste den för några år sedan och minns att jag tyckte den var bra men att den var så bra hade jag glömt. Eller kanske jag bara inte uppfattade alla nyanser sist? Den är dessutom väldigt spännande på sina ställen och har en upplösning ganska typisk för Cherryh.

En liten fundering

2010-08-01T19:46:00.003+02:00

Nackdelen med att läsa en riktigt, riktigt bra bok är att alla andra verkar futtiga och tama i jämförelse.

Tematrio - Vive la France!

2010-07-23T20:16:00.002+02:00

Dags att vara med i Lyrans Tematrio igen, känner jag. Lustigt nog väljer jag denna om franska böcker trots att jag knappt läser några franska böcker. Men jag lyckades skrapa ihop tre i alla fall.

1. Pesten av Albert Camus läste jag på gymnasiet och tyckte mycket om. Kanske främst för att jag var väldigt fascinerad av sjukdom och död. När den var med på rean för några år sedan köpte jag den och planerar att läsa den igen för att se om jag kan upptäcka något mer. Kanske läser jag Främlingen också eftersom den ingår i samma volym.

2. Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda var boken som gav mig läslusten tillbaka.

3. Om läsning av Marcel Proustlurade mig med sitt lilla omfång att tro att den skulle vara lättläst. Så var inte fallet och mina känslor var ganska blandade efter läsningen.

Mainspring av Jay Lake

2010-07-11T21:56:00.005+02:00

Urmakarlärlingen Hethor får av ärkeängeln Gabriel i uppdrag att hitta nyckeln som vrider upp världen. Hans resa börjar i ett viktorianskt England som sträcker sig över en stor del av norra halvklotet. Den del som inte tillhör Kina. Så småningom kommer han att resa till det det södra halvklotet som av vissa skäl är avskilt från det norra och är som en helt annan värld.

Jag måste erkänna att jag hyser blandade känslor för denna berättelse. Idén med en jord som drivs av ett urverk är helt genialisk och eftersom jag lever ihop med en klocksamlare så kändes det lite som att komma hem när jag läste alla urmakartermer. Änglar och luftskepp är av någon anledning andra lockande ingredienser. Men när Hethor lämnar den civiliserade världen försvinner lite av magin. Den där bra magin som en fängslande berättelse kan medföra. Istället inträder magi och mirakler av det där slaget som jag inte tycker om. Det kanske inte är så konstigt med mirakler i en bok som till viss del handlar om sökandet efter gud, men jag plockade den i sf-hyllan och hade väntat mig något annat.

Trots detta gillar jag boken. Den är spännande och personerna är intressanta och jag kan tycka om Hethor. Språket är enkelt och lättillgängligt och jag hade inte svårt att hänga med. Jag kommer definitivt att köpa de två följande delarna.

Inköp

2010-07-07T16:42:00.003+02:00

Något försenat kommer här bild på de senaste inköpen.

Kanske kunde jag ha valt en lugnare bakgrund men skit samma, det syn i alla fall vad det är för böcker. Regenesis fick jag i pocket till min födelsedag men eftersom jag ville ha den inbunden bytte jag den mot Cyteen som jag visserligen redan har men lånade ut för några år sedan och inte har fått tillbaka. Banks slank med den också och det blev betydligt dyrare än den lilla pocket jag bytte.

När jag sedan beställde Regenesis från cdon så kunde jag inte motstå Alliance Space. Det blev mycket Cherryh men hon är ju en favorit så det gör inget.

Böcker i massor

2010-06-27T23:23:00.003+02:00

Vi håller just nu på att röja ur mammas lägenhet och hon var lika galen i böcker som jag är. Det innebär många välfyllda bokhyllor med en del gammalt men också mycket nytt. Vi hade inte riktigt samma smak men det är ändå alldeles för mycket som åker ner i lådor och kassar med mitt namn på. En del som jag faktiskt vill läsa, en del som är kul att ha och tyvärr en hel del som jag inte klarar av att lägga i bortskänkespåsen. JAg har lyckats stå emot alla Nesser och annat svensk som jag vet aldrig kommer bli läst men det var svårt för alla är inbundna och kanske lästa högst en gång och jag har väldigt svårt att stå mot fina böcker.

Detblir ändå alldeles för mycket och som tur är får jag alla bokhyllor, Tyvärr kommer jag inte ha plats att sätta upp alla och dessutom vill jag ha plats för de böcker som redan ligger i högar hemma. Sedan vill jag ju ha lite att växa i också. Nåja, det blir nog bra. Jag återkommer med utförlig slutrapport när jag fått hem alltihop.

Pretender av C J Cherryh

2010-06-14T23:09:00.007+02:00

Nu har jag läst ut ännu en bok och den är väl egentligen inte mycket att recensera. Inte för att den är dålig utan för att det är del åtta i Foreigner-serien. Jag kan inte berätta om handlingen utan att avslöja för mycket och jag tycker över huvud taget inte om att berätta om handlingen i en recension.

Jag gillar Cherryh och Foreigner-böckerna, kanske för att man alltid vet vad man får. Mönstret brukar vara: Berättelsen börjar i spillrorna efter föregående boks final. Det inträffar en ny politisk kris. Bren och company flänger runt och försöker ordna upp saker, de får alldeles för lite sömn och Bren oroar sig för sin dator. Den blir en eldstrid och det är över och alla lever lyckliga till nästa bok. Sedan innehåller böckerna lite funderingar kring det här med olikheterna mellan människor och atevi men också de går i ungefär samma banor från bok till bok.

Jag hör till dem som tycker om att läsa samma berättelse om och om igen. En stor del av min läsning är omläsningar, trots att det finns så många nya roliga böcker som jag inte hinner med eftersom jag läser så långsamt. Alltså gläder det mig att det finns några delar kvar i serien, och när jag klarat av dem ger jag mig nog på den första delen för fjärde gången. Sån är jag.

Jag är din flickvän nu av Nina Hemmingsson

2010-06-14T22:58:00.003+02:00

Den här boken var tyvärr något av en besvikelse. Jag har tidigare mest läst en-rutingarna av Hemmingsson och tycker väldigt bra om den dem. Jag älskar de smått galna kvinnorna och den på-pricken -humor som levereras i dem. Tyvärr föll de lite längre serierna mig inte alls i smaken. De saknar något av den udd de enstaka teckningarna har.

Det kan hända att jag kan bli omvänd. Jag tror dock inte jag gitter försöka. Däremot kommer jag fortsätta att läsa en-rutingarna med stor förtjusning.

Tre veckor

2010-06-09T17:30:00.002+02:00

För nästan tre veckor sedan blev vi av med internetuppkopplingen. Det var ett åskväder som var skulden och det hade faktiskt inte hjälpt om jag hunnit dra ur kontakten för felet visade sig sitta utanför huset. Idag började de leta efter problemet och löste det i ett nafs.

Det har varit tre veckor av irritation, frustration, desperation och förtvivlade samtal till Glocalnet som bemötte oss med en snorkig attityd och var allmänt ohjälpsamma. Vi måste förstå att de inte kunde prioritera oss eftersom andra kunder då skulle bli lidande. Som om vi bryr oss om det. Vi betalar för en tjänst som de inte kan leverera, det är det enda intressanta i sammanhanget. Kan de inte lösa problemet får de väl anställa fler tekniker. Det är inte till någon större hjälp att vi slipper betala för den aktuella perioden.

Den 28 maj fyllde jag 45 år och den 30 maj dog min mamma. Mitt i allt detta var jag avstängd från yttervärlden, eller så kändes det i alla fall. Viss finns det telefon men jag avskyr att prata i telefon och de flesta människor jag har kontakt med har jag inte numret till ens. Plus att jag behövde den distraktion som nätet kan erbjuda.

Nåja, nog med gnäll. Idag blev vi uppkopplade igen och jag har ägnat några timmar åt att läsa ikapp. Inget ont som inte har något gott med sig, som man brukar säga. Det positiva är att jag har fått gjort en hel del annat, läst bland annat.

Iron Angel av Alan Campbell

2010-06-02T12:06:00.006+02:00

Jag gick från att älska den här boken till att tycka den var lite småtrist för att slutligen känna att den faktiskt var riktigt spännande. Om det beror på själva berättelsen eller på yttre omständigheter vet jag inte men jag skulle tro att det är lite av varje.

Detta är en forsättning på Scar Night som jag älskade hetl och hållet och här får man reda på vad som hände efter den stora striden. Deepgate hänger mer eller mindre i ruiner och Dill och Rachel har tvingats fly. Första halvan av boken följer denna tråd. Sedan byter den fokus och miljö och då tappade jag sugen ett tag.

Andra delen utspelar sig i helvetet med delvis nya personer och mitt problem var att jag tyckte helvetet var en väldigt tråkig plats med sina hus av kött och floder av blod. Det var inte ens särskilt obehagligt, i alla fall inte på det där magkramande sättet som folkmorden i den första boken. Av någon anledning kom jag att tänka på spelet Oblivion vars huvudstory utspelade sig till stor del i just Oblivion där allt var så där mörkt, köttigt och blodrött, och väldigt väldigt trist. Så ett litet tag stannade läsningen av.

Sedan hände något och det blev plötsligt spännande och intressan igen. Det blev till och med lite roligt och humor var det enda jag saknade i Scar Night. Det var egentligen en mening som fick mig att vakna till och få fart på läsningen igen.

A doorway was following him.

Det lät så där härligt absurt och det följande partiet höll samma ton. Jag fick tillbaka lusten och intresset. Då bytte berättelsen fokus igen. Min irritation höll bara i sig ett litet tag för denna tredje del var riktigt spännande och dramatisk ända fram till den rafflande upplösningen. Så slutomdömet blir att Iron Angel är riktigt bra om än inte lika jämn som Scar Night.

Språket kändes inte alltför avancerat och jag hade inga problem att hänga med. Jag gillar dessutom Campbells stil.

tvärstopp

2010-05-09T22:44:00.002+02:00

Läsningen av Iron Angel började så bra men nu är det tvärstopp. Dels kom jag till helvetet (i boken alltså) och det intresserar mig inte så där jättemycket. Av någon anledning finner jag det ganska tråkigt. Sedan händer det saker i mitt liv just nu som gör att koncentrationen är nere runt noll någonstans. Det fungerar helt enkelt bättre med datorspel. Det är lite synd för jag vill verkligen ha tillbaka läslusten.

The Killing Kind av John Connolly

2010-04-17T14:48:00.006+02:00

Detta är tredje boken om detektiven Charlie Parker. Charlie har ägnat det senaste året åt att ta haffa skurkar som ägnar sig åt ekonomisk brottslighet. Han försöker skapa sig en någorlunda normal tillvaro efter de tidigare böckernas händelser. Då får han i uppdrag att ta reda på vad som egentligen hände en gammal flickvän som påstås ha tagit livet av sig, och mot bättre vetande tackar han ja. Detta leder naturligtvis till att han återigen dras in i en mörk värld full av hemligheter och våld.

Den här gången handlar det ganska lite om gangstervälden och det är jag glad för eftersom det är den bit jag gillar minst med Connollys böcker. Istället jagar Charlie ett religiöst sällskap, The Fellowship, och detta gör han med hjälp av de vanliga synerna och med sina vänner, Louis och Angel, som nog är mina favoritskurkar i litteraturen.

Det är som vanligt mycket som händer men berättelsen känns väl sammanhållen och inte så spretig som i Every Dead Thing. Jag tror nog att antalet lik kommer upp i de vanliga siffrorna men det känns ändå som om Connolly har varit lite mer återhållsam. Språket är som vanligt njutbart utan att vara komplicerat.

Vill man ha realism skall man dock hålla sig borta från Connolly. Förutom Charlie Parkers syner så har vi ju skurkarna. Bortsett från gangstrarna, som visserligen ofta mördar folk på utstuderade sätt men annars är rätt normala, så är böckernas skurkar väldigt speciella. De inte bara använder extrema metoder att ta livet av människor, de är ofta abnorma både i utseende och sitt sätt att bete sig. De är som något slags superskurkar ur en superhjälteberättelse. De skulle kunna bli löjligt men passar bra in i den värld Connolly beskriver och blir därför endast obehagliga. Väldigt obehagliga till och med. Tillsammans med synerna gör detta att Connolly ibland närmar sig skräcklitteraturen. Jag älskar det.

Player of Games av Iain M Banks

2010-04-03T16:55:00.005+02:00

Jernau Gurgeh är en spelare och riktigt bra på alla sorters spel men helst skall de innehålla ett visst mått av tur. Han börjar dock bli uttråkad och söker ny spänning när han får nys om ett spel som är så speciellt att det har gett namn åt ett rike. Spelet Azad är som livet självt och i kejsardömet med samma namn låter man spelet avgöra vilka befattningar olika personer skall få, ända upp till kejsaren själv. På något krokiga vägar tar sig Gurgeh så småningom dit för att deltaga.

Detta är en Culture-roman och faktiskt den bästa Banks jag läst hittills. Den slår till och med den gamla favoriten The Algebraist. Språket kändes lättillgängligare än i några andra titlar. Jag hade inga problem att hänga med i handlingen, kanske för att den inte var så teknisk utan mer handlade om människor. Humorn fanns där men också ett allvar och ett djup som grep tag i mig och höll mig kvar ända till den spännande upplösningen. Efter avslutad läsning kände jag mig inte lika dyster som efter Consider Phlebas, Player of Games lämnar mig faktiskt med en gnutta hopp.

Summer of Night av Dan Simmons

2010-03-13T15:05:00.003+01:00

Det är sommar 1960 och sista skoldagen för terminen och den allra sista skoldagen i Old Central School. En pojke försvinner och man anar att det är något som inte står rätt till med den gamla skolan. Några pojkar i tolvårsåldern bestämmer sig för att ta reda på vad som hänt. Det som börjar mer eller mindre som en lek visar sig vara något mycket skrämmande och det blir ett sommarlov fyllt av fasa.

Jag har länge efterlyst bra skräck av det där slaget som får en att dra sig för att släcka lampan på natten. Den här boken uppfyller mina önskningar. Den är stämningsfull och spännande och riktigt, riktigt otäck på sina ställen. Simmons målar upp bilden av ett sommarlov fyllt av möjligheter och låter den sakta mörkna till något fasansfullt. Till och med den växande majsen som alltmer skärmar av omvärlden känns på något sätt hotfull.

Samtidigt finns där bilden av ett sommarlov tillsammans med vänner när hela världen är ett äventyr och skolan känns väldigt långt borta. Det är en berättelse om vänskap och tillit i en värld där de vuxna står för tryggheten i att få mat för dagen men där de egentligen inte kan erbjuda något när det gäller eftersom de tycks leva i en helt annan värld än barnen.

Det enda jag möjligen kan klaga på är att det okända är mer skrämmande så länge det är just okänt, och i den här berättelsen får man veta ganska mycket vilket mot slutet möjligen den mindre skrämmande. Det är kanske lite orättvist att klaga på det eftersom jag förmodligen skulle stört mig på att inte få veta något också. Det är en svår balansgång det där. Spännande är det i alla fall hela vägen och mot slutet var det svårt att lägga ifrån sig boken.

Jag kan varmt rekommendera boken.

Jag gjorde en spellista också

2010-02-25T22:12:00.002+01:00

Som ett komplement till litteraturlistan har jag gjort en lista med minnesvärda datorspel som går att läsa här.

En hemsk årsdag

2010-02-18T17:09:00.002+01:00

Jag kände mig så väldigt ledsen och matt på väg hem från jobbet idag. Tankarna vandrade till den hemska natten när allting förändrades med ett epilepsianfall.

Det var vår älskade hund Ali som drabbades och det blev extra otäckt eftersom han blev aggressiv efter anfallet och gick till attack mot oss. Det var en natt med snö och jag minns hur jag såg för mig hur snön färgades röd av hans blod när grannarna kom och sköt honom. Det blev inte riktigt så men slutade ändå med att vi förlorade Ali.

När jag kom hem idag kontrollerade jag datumet och det var precis ett år sedan. Det är som om min kropp minns händelsen trots att jag inte har tänkt på det på länge.

Arinas egen lista

2010-02-09T19:39:00.007+01:00

Då och då cirkulerar det diverse listor på bokbloggarna. De hundra bästa böckerna hit och dit och Alla måste läsa-listor. Jag måste erkänna att det oftast är väldigt få titlar jag har läst eller ens känner något intresse att läsa. Inte ens när de berör genrer som intresserar mig väldigt mycket kan jag pricka av så många titlar. Det beror kanske på att jag har dålig smak eller kanske helt enkelt på att sådana listor är subjektiva och att vi människor har olika smak. Jag hoppas på det senare.

Därför kommer här min egen lista över böcker. Det är inte nödvändigtvis de bästa böckerna jag har läst och absolut inte böcker jag tycker att alla borde läsa. Det handlar i stället om böcker som genom åren har berört mig, böcker som jag ofta återvänder till i tanken eller läsningen. Några titlar har jag bara läst en gång, kanske för längesedan, och det är möjligt att de inte platsar på listan efter en omläsning. Men den här listan är inte total eller absolut. Den kommer att förändras med tiden allteftersom nya berättelser tar sin plats i mitt hjärta eller jag läser om en bok och känner att den nog inte var så bra trots allt. Vissa titlar kommer jag inte ihåg just nu men det beror inte på att de inte var minnesvärda utan snarare på att jag inte går omkring och tänker på mina favoritböcker dagligen.

Alla böckerna på listan är böcker jag har älskat eller älskar och jag skäms inte för för någon av dem.

The Algebraist - Banks, Iain M
Kiln People - Brin, David
Sundiver - Brin, David
Startide Rising - Brin, David
The Uplift War - Brin, David
Böckerna om Jennings - Buckeridge, Anthony
Pesten - Camus, Albert
Songmaster - Card, Orson Scott
Downbelow Station - Cherry, C J
Cyteen - Cherry, C J
2001 - ett rymdäventyr - Clarke, Arthur C
I lodjurets timma - Enquist, P O
Hästtämjaren - Farley, Walter
Double Star - Heinlein, Robert A
The Door into Summer - Heinlein, Robert A
Hur gick det sen? - Jansson, Tove
Strändernas svall - Johnson, Eyvind
Jurtjyrkogården - King, Stephen
Albert i Kalleby - Kirkegaard, Ole Lund
Biting the Sun - Lee, Tanith
Narnia-böckerna - Lewis, C S
Dreamsnake - McIntyre, Vonda N
Davy - Pangborn, Edgar
Åsnans Triumf men egentligen alla hans böcker - Price, Anthony
Pricken - Margret Rey
Vi måste ändå dö - Simak, Clifford D
De var som människor - Simak, Clifford D
Singularity Sky - Stross, Charles
Iron Sunrise - Stross, Charles
The Amulet of Samarkand - Stroud, Jonathan
The Golem's Eye - Stroud, Jonathan
Ptolemy's Gate - Stroud, Jonathan
Den hemliga historien - Tartt, Donna
Strandsatt - Vine, Barbara
En hondjävuls liv och lustar - Weldon, Fay
Röksvamp - Weldon, Fay
The Golden Age - Wright, John C

Jag ser att listan blev ganska kort med få författare, det kommer att ändras med tiden hoppas jag. Jag återkommer.

Perdido Street Station av China Miéville

2010-02-04T16:51:00.000+01:00

Jag hörde talas om Perdido Street Station för många år sedan i en diskussion om något helt annat. Jag tror egentligen inte det sades så mycket om den men ändå väcktes en längtan att läsa den. Nu har jag gjort det.

Platsen är Staden New Crobuzon. Vetenskapsmannen Isaac Dan der Grimnebulin får ett uppdrag som kommer att få ödesdigra konsekvenser. Det är allt jag tänker säga om handlingen. Det är en berättelse som lämnar avtryck. Den värld Miéville målar upp i New Crobuzon är mörk. Den är skitig och obehaglig, rentav äcklig ibland. Den träffar mig i hjärtat och magen på ett sätt som nästan gör ont. Ändå är den en njutning att läsa.

I Bas-Lag, den värld där New Crobuzon befinner sig, tycks allt vara möjligt. Magi och teknik samsas om utrymmet och ingendera tycks ha övertaget. Tänk ut någon varelse eller företeelse, vilken som helst, och du skulle förmodligen kunna hitta den någonstans i Bas-Lag. Ibland, särskilt i början, tycker jag att det blir lite för mycket. Det känns som om alltför många fantasier och idéer trängdes så att det blir mindre trovärdigt. Jag måste dock medge att mina invändningar föll bort efter fortsatt läsning. Det finns en logik, en rytm och ett mönster som gör att allt i slutändan känns alldeles sant och äkta.

Språket är rikt och drabbande. Mitt ordförråd räckte inte till ibland men jag fortsatte bara att läsa. Att bry sig om att slå upp svåra ord skulle ha stört läsningen, ungefär som att få varje strof förklarad för sig medan man lyssnar på vacker men krävande musik. Språket är poetiskt och exakt. Vid ett tillfälle håller Isaac en föreläsning för sin uppdragsgivare och jag finner mig helt fängslad.

Det är en krävande berättelse. Det händer så mycket och ibland känns det ungefär som att titta på Lost. Fler och fler trådar vävs in och jag undrar hur det någonsin skall gå att knyta ihop allting. Miéville lyckas alldeles utmärkt med att samla upp berättelsen mot slutet och onödiga sidospår visar sig vara alldeles nödvändiga intrigdelar. Jag känner lättnad över att inte lämnas med alltför många frågor. Däremot lämnas jag med en känsla av sorg. Ett vemod drabbar mig när jag läst ut den sista meningen och jag undrar hur jag skall gå vidare härifrån.

Nya böcker

2010-01-20T17:19:00.002+01:00

Ett besök i Göteborg brukar leda till ett besök i sf-bokhandeln och ett besök där leder oftast till inköp. Så också denna gång. Jag har en lång önskelista men den ligger naturligtvis kvar hemma. Jag kände dock att det var dags att fylla på sf-biblioteket så det blev dessa titlar:

Parable of the Sower av Octavia E Butler
Mainspring av Jay Lake
Pretender av C J Cherryh

Nu skall jag bara brotta ner mitt dåliga samvete också så kommer jag att må riktigt bra sedan.

Inte likt mig

2010-01-16T10:53:00.002+01:00

Jag har packat med mig inte bara en utan två böcker på min Göteborgsresa. Annars har jag slutat släpa med mig någon bok eftersom jag aldrig hinner läsa ändå. Den här gången skall jag dock vara borta i en hel vecka och kommer kanske tillbringa en stor del av den tiden ensam. Så jag hoppas att jag i alla fall kommer att läsa en hel del i Perdido Street Station, och för säkerhets skull tog jag med en till.

Jag tänkte till och med packa ner ytterligare en bok eftersom jag är lite osäker på vad jag vill läsa sen men lyckades hejda mig. Jag har ju faktiskt tillgång till sf-bokhandeln här.

Besöksstatistik 2009

2010-01-07T14:26:00.005+01:00

Det är dags att titta lite på besöksstatistiken för förra året. Jag tänker inte ange de sorgliga besökssiffrorna, däremot är det kul att se hur folk hittade hit.

Vad det gäller hänvisnings så toppas listan av blogger.com, följt av bokbloggar.nu. Sedan kommer subjektivaolivia.blogspot.com och boktimmen.blogspot.com som är några av mina trogna läsare, hoppas jag. På femte plats har vi pcgamer.se vilket kanske beror på att jag helt ogenerat gör reklam där så fort jag skrivit en ny recension.

Sedan har vi det här med sökord. Det är svårt att få någon riktig överblick eftersom vissa ord förekommer i så många kombinationer.

De mest använda sökfraserna:

detektiven appleby 36
rocky 10 år 24
patrick rothfuss 21
historikern 16
berättarperspektivet 15

Om jag gör en sökning på vissa nyckelord får jag fram:

appleby 67
rocky 65
biliotek 36
det nya folket 30
martin (endast george rr) 26

Smisk har halkat ner i listan med bara 13 sökningar under året. Jag tror ingen av dem hittade det de sökte.

Jag har haft besök från 37 länder. I topp ligger:

Sverige
Norge
Finland
Brasilien
USA

Länge låg USA fyra på listan men en dag hände något konstig och Brasilien letade sig in på listan. Fråga mig inte hur eller varför.

2 år

2010-01-05T00:10:00.005+01:00

Idag är det två år sedan jag lite trevande startade den här bloggen. Jag hade länge funderat på att börja blogga, skriva lite om livet i största allmänhet och uttrycka åsikter om det mesta. Men när min goda vän Olivia startade en bokblogg så tyckte jag det lät som en jättebra idé och försökte göra likadant. Jag älskar ju att läsa och det kändes förnuftigt att hålla sig till ett område.

Jag kan väl säga att det gick sådär. Jag upptäckte hur långsamt jag faktiskt läser och efter några månader hade jag gjort slut på alla andra litteraturfunderingar jag gick och bar på. Dessutom blev det en hel del tankar om om annat i livet också. Och på senare tid har inläggsfrekvensen sjunkit eftersom jag dels försöker hålla bloggen så litteraturrelaterad som möjligt och dels har fått andra intressen som tar en del av tiden och energin.

Jag har under åren funderat fram och tillbaka på om jag skulle göra lite förändringar och förnya mig lite, kanske byta layout. När det äntligen blev ett layoutbyte så blev förändringen inte så stor. Jag har upptäckt att jag gillar min lilla blogg som den är, med hemmagjord rubrik och allt,
och jag envisas med att fortsätta i samma spår. Det händer att jag läser ut en bok och ibland funderar jag lite runt läsning och litteratur, och jag hoppas att det finns några läsare som blir lite glada när det kommer en uppdatering. Jag blir det i alla fall och det är belöning nog.

2009 var året då

2010-01-01T18:35:00.003+01:00

... vi miste vår älskade Ali.
... jag fick både golf- och tennisarmbåge.
... Jag lyckades sitta sönder en stol när vi var ute och festade.
... jag kissade på mig när vi var ute och festade (jag satte i halsen och hostade om någon undrar).
... jag tillbringade fyra dagar av min julledighet med att vänta på att elen skulle komma tillbaka.

Det var också det år då
... jag blev aktiv på PC Gamers forum, så aktiv att jag lyckades hamna i tidningen några gånger.
... jag äntligen gjorde slag i saken och byggde mig en dator.
... jag köpte Dragon Age Collector's Edition för 267 kronor.
... jag blev medlem i Catahya.
... jag gick på bloggträff på bokmässan.

Trots att jag fortfarande sörjer Ali djupt och att de senaste dagarnas strömavbrott har varit något av det jobbigaste jag varit med om så känns det ändå som att det har varit ett bra år. Vissa saker i mitt liv håller på att ordna upp sig och jag ser ganska ljust på framtiden.

Julkul

2009-12-25T15:43:00.004+01:00

Det här är vad jag planerade att använda julledigheten till:

Men så fick jag det här:

Man kan nog säga att jag kommer att ha fullt upp de närmaste dagarna.

Några länkar och funderingar

2009-12-14T22:27:00.003+01:00

Hans Persson på Du är vad du läser frågade för en tid sedan "Vilka författare definierar ditt läsande?". Det handlar alltså om författare man har läst allt eller nästan allt av. Jag funderade och kom fram till att det finns nog ingen författare som jag ens vill läsa allt av. Varje gång jag kom på någon så slog det mig att det var bara en specifik del av författarskapet som intresserade mig. Jag har till exempel läst hela Narnia-serien men känner ingen som helst dragning till Lewis övriga böcker. Förut läste jag allt av King men det var innan han slutade skriva skräck. Till och med favoritförfattare som David Brin och Orson Scott Card har skrivit böcker som jag inte alls vill läsa.

Det finns egentligen bara en författare som jag vill läsa och äga allt av och det är Anthony Price. Jag vet inte vad det säger om mig egentligen.

Senare frågade samme hans efter den mest älskade svenska boken. Men ingen är att man skall skicka sin lista på tio svenska favoriter för att han sedan skall kunna sammanställa resultatet. Man har året ut på sig. Jätteintressant, tänkte jag och satte mig att fundera. Bara för att upptäcka att jag knappt läser svensk litteratur. Visst har jag läst svenskspråkiga böcker i mitt liv, säkert fler än tio också, men jag kan bara komma på ett par som jag tyckte om. Om man skall få en lista på den mest älskade svenska boken så måste ju meningen vara att man skall rösta på böcker som faktiskt gav en något vid läsningen.

Det känns lite sorgligt att jag har så få titlar i minnet. Har jag läst få svenska titlar? Har jag dåligt minne? Tyckte jag inte de var bra? Jag förmodar att det säger mer om mig och mina läsvanor än något annat. Jag har några veckor till på mig att fundera så vi får väl se vad jag kan komma fram till.

Impulsköp

2009-12-14T22:15:00.001+01:00

Jag har svårt att gå förbi när biblioteket säljer böcker. Är det gamla böcker så kan det vara någon favorit som måste räddas undan makuleringsdöden. Ibland är det sprillans nya böcker av det där lite udda slaget som biblioteken får lådvis varje år och inte alltid vill eller kan ta hand om.

Nu senast fick Golem av Gustav Meyrink följa med mig hem. Jag har en känsla av att det är en sådan där bok som blir stående oläst i hyllan, men titeln var i alla fall trevlig. Det blir min tredje Golem-bok, jag kanske skulle börja samla?

Ny bokenkät

2009-12-09T17:34:00.004+01:00

Via Ett hem utan böcker.

Vilken bok i dina hyllor har du haft längst?
Månhunger av Ramsey Campbell, tror jag.

Vad… läser du just nu? läste du senast? ska du läsa sedan?
Just nu läser jag om en favorit, Iron Sunrise av Charles Stross, och den är ännu bättre än vad jag mindes. Innan dess läste jag The Steel Remains av Richard Morgan. Vad det blir sedan vet jag inte riktigt. Kanske får jag något roligt i julklapp?

Vilken bok verkade alla utom du gilla?
Alla vet jag inte men jag tycker Tolkiens Ringen-trilogi är ganska trist. Historikern av Elizabeth Kostova var heller ingen höjdare men jag har faktiskt stött på några som håller med mig sedan jag läste ut den.

Vilken bok intalar du dig själv att du ska läsa?
Främlingen av Albert Camus. Den följde med Pesten som jag tyckte mycket om och jag skall i alla fall försöka läsa den någon gång.

Vilken bok som kommer ut inom ett år kommer du prioritera att läsa?
Liksom min vän Olivia hoppas jag att George R R Martin, Scott Lynch och Patrick Rothfuss kommer ut med nytt nästa år.

Sista sidan: läser du den först, eller väntar du tills det är dags?
Jag bläddrar fram för att se hur många sidor det är men aktar mig noga för att råka läsa något. Nej, jag vill inte veta i förväg hur det slutar.

“Författarens tack”: slöseri med papper och bläck, eller intressant?
Jag hör till dem som till och med läser dem trots att de egentligen bara rabblar upp en massa namn på okända personer.

Vilken karaktär skulle du vilja byta plats med?
Jag kan faktiskt inte komma på någon.

Vilken/vilka författare, som du inte redan har läst, vill du läsa?
Guy Gavriel Kay bl.a.

Vilken/vilka böcker i dina hyllor har du haft sedan du gick i skolan?
Inga faktiskt. Men om jag går ut i stugan skulle jag nog hitta åtskilliga. Jag kan dock inte minnas vilka.

Vilken/vilka böcker har fått följa med dig på flest resor?
Jag tar inte med mig böcker när jag reser eftersom jag aldrig får tid att läsa något. Om jag gjorde det skulle det i alla fall inte vara samma böcker från gång till gång.

Fanns det någon obligatorisk läsning som du hatade i skolan, men som visat sig vara riktigt bra tio år senare?
Nej, mina första intryck har hållit i sig.

Stephen King eller Anne Rice?
King, jag gillar inte vampyrer.

Begagnade eller sprillans nya böcker?
Det spelar mindre roll faktiskt. Visst älskar jag nya böcker men det viktigaste är innehållet. Sedan känns det lite mindre oroligt med en redan läst och lite sliten bok än en alldeles ny.

Har du sett en film som visade sig vara bättre än originalet, det vill säga boken?
Ringen-trilogin.

Finns det någon vars boktips du alltid lyssnar på?
Jag har några pålitliga tipsare. Olivia, som jag lånar den mesta fantasyn av, en person, vars namn jag inte vet, i sf-bokhandeln i Göteborg som hittills aldrig gett mig ett dåligt tips och Piruett verkar också ganska pålitlig.

Rekommendera en bok eller en serie:
Jag försöker få alla att läsa Kiln People av David Brin. Även hans första Uplift-trilogi är väldigt bra. Cherryhs Alliance-Union-böcker hör till favoriterna. Songmaster av Orson Scott Card. Det finns så mycket annat också men det är sällan någon lyssnar på mina rekommendationer.

Uppdatering

2009-12-07T20:34:00.003+01:00

Det är kanske på tiden att jag berättar att jag blivit medlem i Catahya. Det är inte så att jag skäms, jag har bara glömt bort att skriva om det. Nu har jag länkat också.

Sedan har ag äntligen kommit ihåg att ändra JUST NU LÄSER JAG och att länka till mina recensioner under LÄST 2009. Det är väl ungefär vad jag orkar med just nu men jag funderar på senaste tematrion.

The Steel Remains av Richard Morgan

2009-11-30T22:21:00.005+01:00

Jag älskade den här boken från första stund. Något med språket, tonen, drog in mig från det första stycket. Kärleken höll i sig men den är inte helt förbehållslös.

I denna mörka berättelse får man följa tre veteraner från det stora kriget mot ödlefolket. Ringil, som trots att han är en hjälte och kommer från en fin familj möts av mycket förakt på grund av sin sexuella läggning, Egar som är ledare för sin klan men ibland drömmer sig tillbaka till livet i städerna och Archeth som är den enda som lämnades kvar när hennes folk lämnade människorna för att söka sig hem igen. Det händer underliga saker i världen och alla tre blir inblandade i dessa händelser.

Det är en våldsam och ibland brutal värld som målas upp. Slaveri och tortyr är inte helt ovanliga inslag i den. Stridsscenerna är detaljerade och spännande och ibland smått obehagliga. Berättelsen är inte så enkel och rak som det kanske först kan verka men den är oerhört fängslande. Språket är lätt och ledigt och jag har aldrig svårt att hänga med. De få ord jag inte förstår stör inte läsningen nämnvärt.

Vad är det jag inte är nöjd med då? När jag började närma mig slutet började jag undra hur Morgan skulle lyckas avsluta berättelsen inom de få sidor som var kvar. Det hade byggts upp en spänning och startats många trådar i berättelsen och jag hade svårt att se hur dessa skulle kunna knytas ihop på ett tillfredsställande sätt. Mycket riktigt befann jag mig plötsligt i upplösningen och den var spännande och intensiv så det räckte till. Ändå kändes det som om det saknades något mellan den stegrande uppbyggnaden av berättelsen och den stora finalen. Som om det var ett stort hopp där man bara fick förklarat i några korta meningar att såhär var det, så kom det sig att jag befinner mig här nu.

Med tanke på att berättelsen i övrigt är ganska detaljerad och att Morgan bitvis visar ett stort sinne för detaljer så känns den plötsligt påkomna finalen lite överraskande. Trots detta är det en riktigt bra bok och det är väl skönt att det finns författare som kan avsluta en berättelse på knappt fyrahundra sidor.

Blodsarv av Denise Mina

2009-11-26T23:07:00.004+01:00

Jag har länge tänkt läsa den här boken men har inte riktigt hunnit eller orkat. Därför var det helt perfekt att hitta den som ljudbok eftersom jag har ägnat en del tid åt pusslandet på senaste tiden.

Paddy Meehan har fått jobb som springflicka på en tidning men drömmer om att bli journalist. -
Det är början på 80-talet. En liten pojke försvinner och hittas mördad och Paddy finner att hon på mer än ett sätt har anknytning till detta brott. Dessutom får man vissa återblickar till 60-talet som berör en annan Paddy Meehan.

Det är spännande och alldeles lagom lättlyssnat. Jag tycker dock att återblickarna är ganska trista eftersom de inte känns riktigt relevanta. Visst, jag förstår att dessa händelser i viss mån har format den yngre Paddy men de känns ändå som ett onödigt sidospår som inte tillför något. Det hade räckt att läsa den unga Paddys reflektioner, att få reda på vad brottslingen Paddy tänkte ger mig inget.

Men det är i alla fall tillräckligt spännande för att jag skall kunna tänka mig att lyssna på en bok till. Anna Maria Käll läser riktigt bra och har inga störande egenheter. Inte heller prövas man med överdrivet skådespeleri. Trevlig bok.

Tematrio - Barnens favoriter

2009-11-25T17:18:00.004+01:00

Nu tänker jag ta mig i kragen och försöka deltaga i veckans tematrio trots mitt zombieliknande tillstånd. Alldeles för länge nu har jag suttit och tänkt att snart skall jag ta itu med mina uppgifter. Jag har inga barn och har ingen aning om vad barn gillar nuförtiden men jag har varit barn och har även läst en hel del barnlitteratur i vuxen ålder. Den här gången tänker jag dock hålla mig till barndomens favoriter.

1 Hur gick det sen? av Tove Jansson var en riktig favorit som jag tyvärr läste sönder. Jag älskade berättelsen och hålen man kunde kika genom och ana någonting spännande på andra sidan.

2 Pricken av Margret Rey har jag gråtit till många gånger. JAg var helt säker på att den tillhörde mitt eget bibliotek men mamma berättade att vi bara lånade den så ofta att det kändes som om den var min. Jag gråter fortfarande till den här boken.

Det finns så många glada bokminnen att det är lite svårt att plocka ut en tredje. Enid Blyton, särskilt med Fem-böckerna var en stor favorit. Narnia reste jag igenom många gånger och gör fortfarande ibland. Hästböcker slukades i stora mängder. En del barnböcker jag minns med stor kärlek tror jag faktiskt jag läste ganska sent i livet. Men det finns en bok som hoppar upp ur högen och pockar på uppmärksamhet.

3. Albert i Kalleby av Ole Lund Kirkegaard är en bok som jag först gjorde bekantskap med vid högläsning i skolan. Den var vansinnigt rolig och på äldre dar har jag läst om den och även annat ur Kirkegaards produktion. Jag tror det är dags att göra en tur till biblioteket.

I minnenas tecken av Reginald Hill

2009-11-12T17:47:00.002+01:00

Jag har lyssnat på I minnenas tecken av Reginald Hill. Det är en Dalziel och Pascoe-deckare som är lite lagom spännande. Inte så att man får ont i magen utan alldeles utmärkt att lyssna på när man lägger pussel.

Berättelsen handlar omtvå helt olika fall, dels ett som berör Pascoe personligen dels en serie inbrott som han utreder. Eftersom jag pusslar lite sporadiskt blev också lyssningen lite sporadisk och ibland hade jag lite svårt att hänga med i de två intrigtrådarna. Men inte svårare än att jag lyckades ta mig vidare efter flera dagars avbrott.

Läser gör Johan Rabaeus och det gör han bra förutom att han tar i lite för mycket när han gör Dalziel som för att riktigt visa vad fet och äcklig Dalziel är. Det är lite störande. Jag föredrar när uppläsaren just läser utan alltför mycket skådespel. Lite ändring i tonläget för olika personer kan vara bra för att göra det tydligare vem som pratar men inte mer. I övrigt har jag inget att klaga på.

Consider Phlebas av Iain M Banks

2009-11-06T23:47:00.005+01:00

Detta är Banks första sf-roman och en Culture-bok även om berättelsen berättas från andra sidan.

Horza är en Changer och kan bli vem han vill, en förmåga som kommer väl till pass i hans arbete som spion och lönnmördare. Han arbetar för the Idirans som för ett heligt krig med the Culture. Horza får i uppdrag att hämta ett föremål som the Culture har tappat bort. Han är naturligtvis inte ensam om att söka efter detta föremål och vägen dit blir både krokig och farofylld.

Miljöerna är storskaliga och storslagna som vanligt (säger jag tvärsäkert efter att ha läst tre böcker) men man kommer ändå personerna nära. Så nära faktiskt att boken bitvis gör ont eftersom det inte är lite elände som drabbar Horza och hans medhjäpare. Om något kan gå fel så gör det det. Kapitalt. Det gör boken till en intensiv upplevelse ända till den rafflande slutet när allt strålar samman på ett vis som gjorde mig fullständigt matt.

Språket var förvånansvärt lättfattligt även om jag tappade bort mig i några av de mer tekniska styckena. Men jag hade aldrig svårt att hänga med i handlingen. Jag tycker nog inte lika mycket om den här som om The Algebraist men den stärker ändå Banks ställning som favoritförfattare. Jag skulle kanske ha önskat att något kunde gått som planerat för Horza och hans gäng men i övrigt var det en angenäm upplevelse och jag längtar redan efter nästa bok.

Sookie och True Blood

2009-11-01T15:26:00.005+01:00

Jag har sagt det förut men säger det gärna igen. Jag avskyr vampyrromantik!

Det handlar inte om att jag ser ner på den typen av litteratur eller filmer utan snarare om att det inte ger mig något. Förutom en period i de tidiga tonåren då jag slukade kioskromaner så har jag aldrig brytt mig om romantisk litteratur. Dessutom vill jag att vampyren skall ha monsterstatus och inte vara någon tjusig men farlig varelse att tråna efter. Det känns fel.

Men jag läste ju Charlaine Harris!? Nå, det var så här. En dag på bokmässan för många många år sedan gick jag till sf-bokhandelns monter. Där delade de ut små pocketar med provkapitel ur olika böcker, bl.a. de första kapitlen ur Dead Until Dark. Det var någonting med den här orädda lilla servitrisen som gav sig ut endast beväpnad med en kätting för att rädda en vampyr. Jag bestämde mig för att den boken måste jag läsa. Det dröjde dock många år innan jag gjorde verklighet av in plan.

När det började talas om denna fantastiska vampyrserie, True Blood, och jag insåg att den byggde på böckerna om Sookie kände jag faktiskt ett visst intresse. Men jag insåg att jag skulle vilja läsa böckerna först och skyndade mig att köpa och läsa del ett. Och den var precis som jag hade tänkt mig. Rolig och spännande med en del pinsamma sexscener. Jag gillade och ville ha mer. Sedan började tv-serien och jag tittade med förtjusning, kände igen och myste. Till en början, sedan kände jag inte igen mig längre.

Problemet med True Blood är för mig att den handlar alldeles för lite om Sookie. Det måste naturligtvis bli så eftersom det är en helt annan berättarteknik och man inte kan se allt genom hennes ögon som i böckerna. Att berättelsen sedan avviker ganska kraftigt kan vara en följd av detta eller kanske att de väver samman flera av böckerna. Jag vet inte eftersom jag bara läst den första än. I vilket fall får det följden att det känns som vilken vampyrserie som helst. När jag såg förra veckans avsnitt härom dagen kände jag att jag kanske inte kommer att fortsätta att titta.

Jag vill verkligen tycka att det är bra. Varför vet jag inte. Jag gillar ju inte vampyrromantik och borde kanske lägga min energi på annat i stället. Läsa böckerna t.ex.

Det är något fel på balansen

2009-11-01T00:20:00.002+01:00

Här är en lista på de böcker som väntar på att läsas:

The Steel Remains - Richard Morgan
Gardens of the Moon -Steven Erikson
Perdido Street Station - China Miéville
Halting State - Charles Stross
Player of Games - Iain M Banks
Spirits in the Wires - Charles de Lint
Iron Angel - Alan Campbell
Den trettonde historien - Diane Setterfield
The Killing Kind - John Connolly
The White Road - John Connolly
Bad Men - John Connolly

Plus lite annat krafs som jag inte orkar listan? Den innehåller alldeles för lite sf!

Medan vi väntar på något annat

2009-10-24T16:13:00.002+02:00

Eftersom det som vanligt tar lite tid för mig att bli klar med nästa bok tänkte jag att ni skulle få läsa mitt första skriftliga arbete i Svenska A. Jag återger det precis som det var och rättar bara de skrivfel jag hittar. Alla andra fel och brister får stå kvar.

Skriftlig kommentar till Möss och människor av John Steinbeck (bok+film)

Min avsikt med kommentaren

Jag har läst boken Möss och människor av John Steinbeck och sett filmen av och med Gary Sinise. Jag kommer att redogöra för de tankar och idéer som uppstod då jag läste boken och under diskussionen efter filmen, och även jämföra bok och film och vissa berättartekniska skillnader.

Boken

Boken kom ut 1937. Den skrevs först som pjäs men gjordes om till roman då ingen ville spela den.

Handlingen
Romanen handlar om två kringresande lantarbetare, George och den klent begåvade Lenny. Lenny är stor och stark och har en förmåga att ställa till problem. I berättelsens början är paret på väg till en gård där det finns arbete. Man får reda på att det hänt något på ett ställe som heter Weed som tvingat dem att fly. Senare i berättelsen berättar George för kusken Slim hur Lenny skrämt en kvinna då han ville känna på hennes klänning. Lenny tycker mycket om att smeka mjuka saker. Det händer att han dödar mindre djur då han smeker dem för hårt. George och Lenny har en dröm. De drömmer om att samla tillräckligt med pengar för att kunna köpa ett eget litet ställe. George känner till en gård som är till salu. Drömmen är nästan inom räckhåll. Romanen är en tragedi och som i alla tragedier ser man huvudpersonerna gå mot sin oundvikliga undergång. Men egentligen är inte undergången oundviklig. Det finns en vändpunkt i berättelsen efter vilken det inte finns någon återvändo. I Möss och människor kommer vändpunkten när Lenny ofrivilligt skadar Curleys fru.

Typer
Curley är basens son. Han är liten och elak och ställer gärna till bråk. Han är gift med en docka till fru som han svartsjukt försöker hålla reda på. Lenny är den store starke korkade mannen som menar väl men alltid ställer till det. Curleys fru är orosstiftaren. Hon är en orsak till svartsjuka och bråk. Man har sett dem alla förut, särskilt i lite äldre berättelser.

Språket
Jag tyckte inte om boken. Den är enligt mitt tycke ganska torftig i språket. Det märks att den är skriven som en pjäs från början. Inför varje ny händelse kommer först en beskrivning av platsen där det sker, sedan berättas vad som händer. Det är rakt på sak och inga djupare funderingar. Man kan tycka att det skulle lämna mycket plats för läsaren att fylla i med egna tankar och tolkningar, men jag tycker det är trist. Jag vill veta mer om hur bokens karaktärer upplever saker och ting, vad de tänker och känner.

Filmen

Filmen är regisserad av Gary Sinise. Han spelar även George, Lenny spelas av John Malkovich. Handlingen är mycket trogen boken utom på några punkter. Den har samma lugna berättartakt med en underliggande hotfull ton.

Inledningen
Filmen böjar mycket dramatiskt med händelsen som bara återberättas i boken. Man får se George och Lenny fly från Weed. Det är ett bra sätt att fånga tittarens intresse, samtidigt som man berättar om vad som hänt. Att bara låta George berätta för Slim, som i boken, hade kanske kunnat bli långsamt. Nu är filmen visserligen ganska långsam, men kanske just därför är det bra med spänningen i början.

Curleys fru
I romanen glider Curleys fru omkring som en vålnad. Hon har inget namn, ingen uppgift i livet, utan finns bara till för att skapa oro och konflikter. I filmen blir hon en verklig person. Hon är fortfarande namnlös, men man förstår att hon har känslor. Hennes ensamhet är orsaken till att hon söker uppmärksamhet hos männen på gården. Det finns i filmen en totalt ovidkommande sexuell spänning mellan henne och George. Det är som om regissören tycker att det inte går att göra en film utan sex. I boken försöker hon flörta men det är aldrig någon som nappar på det. Alla verkar tycka det är irriterande.

Avslutning

Filmen är bättre än romanen. Det handlar naturligtvis om min personliga smak, men jag saknar det inre livet i romanen. Det är oftast det som jag tycker är intressant i en berättelse och jag tycker författaren missar något när han utelämnar det i boken. Berättartekniken passar helt enkelt filmen bättre.

Tröskeln

2009-10-15T17:17:00.001+02:00

På samma sätt som förälskelsen kan drabba en bara genom de först orden i en bok kan också olusten komma krypande på en. Kanske kan det vara språket eller händelseutveckligen eller rentav en person i berättelsen som gör att man tappar lusten att plocka upp boken och fortsätta läsa. Ibland är det något så enkelt som alltför många korrekturfel. Det skapar en tröskel, ett motstånd, som ibland växer till en barriär av enorma proportioner.

Historikern av Elizabeth Kostova blev liggande i flera år därför att jag störde mig på det rent berättartekniska. En stor del av romanen består av brev coh jag kunde helt enkelt inte köpa hur de var skrivna. De fungerade inte som brev. I Det innersta rummet av Elizabeth George störde jag mig så oerhört på en av huvudpersonerna att jag fick lägga ifrån mig boken. Också den blev liggande i flera år innan jag tog upp den igen, den här gången i form av ljudbok.

Men det händer med bra böcker också. Vissa berättelser kan vara så intensiva eller smärtsamma att läsa att man drar sig för att fortsätta trots att det är både spännande och gripande. Ibland behöver man kanske ta en liten paus. Men jag har tyvärr märkt att motståndet lätt växer under pausen. Det blir svårare och svårare för att till slut bli helt omöjligt att återuppta läsningen. Om det är en bok man egentligen tycker om är det lite sorgligt.

Jag hör till dem som bara vill hålla på med en bok i taget. Ett av skälen är att det gör det lättare att kämpa sig över tröskeln om man inte bara greppar efter en ny bok så fort det blir lite motigt. Jag varvar hellre med tidningar och tidskrifter. Vissa perioder läser jag inte alls. Till skillnad från många andra bokbloggare så känner jag mig hel även utan en bok i handen.

Jag har i alla fall kommit på att om jag väljer med omsorg vilken bok jag börjar läsa så är risken mindre att det tar stopp. Vissa böcker, ofta de bästa, kräver att man läser dem vid precis rätt tidpunkt i livet. Det gäller att pricka den. Det är också en konst.

Den lockar på mig

2009-10-11T23:29:00.002+02:00

Den står där i hyllan och ropar på mig. Den vill bli läst igen och jag vill gärna göra den till viljes men tänker ändå vara stark och vänta lite. Jag har redan planerat vilken bok jag skall läsa härnäst och vill inte ändra mina planer eftersom jag för tillfället har mer fantasy än sf hemma. Men det är svårt för den är ju så bra.

Vilken då? undrar ni. The Golden Age av John C Wright.

Apropå föregående inlägg

2009-10-10T16:38:00.002+02:00

Här är Nationalencyklopedins ordlistas definition av ordet litteratur:

(sammanfattningen av) alla skrivna eller tryckta arbeten över huvud taget el. inom ngt område

Så jag behåller nog ordet i underrubriken till bloggen ändå.

Jag, en glad amatör

2009-10-08T22:15:00.009+02:00

Jag tillhör den där föraktliga skaran glada amatörer som bloggar om böcker i stället för om litteratur. Jag har fått intrycket av att vi skulle vara farliga på något vis. Antingen så tränger vi undan de "riktiga" medierna eller så verkar vi fördummande. Jag kommer inte ihåg allt som sagts och skrivits och orkar inte leta efter källor och eftersom jag är en ytlig amatör behöver jag ju inte göra det heller.

När jag startade den här bloggen hade jag inga högre ambitioner än att få skriva om de böcker jag älskar och om några jag inte alls älskar. Jag har oftast mindre att skriva om de senare eftersom jag inte läser ut dem. Jag behöver nämligen inte läsa ut sådant jag inte gillar. Därav min något entusiastiska framtoning. Ibland försöker jag analysera och gå lite på djupet men eftersom jag saknar verktygen, t.ex en högre utbildning, så blir det inte så ofta. Men det finns andra bloggare som har verktygen och använder dem också.

Jag har som underrubrik Om böcker, litteratur och läsning. Jag har funderat på att plocka bort ordet litteratur men så tänkte jag att va fan, jag får väl skriva vad jag vill. Det halkar säkert in en och annan besökare som besviken vänder i dörren men inte gör det mig något. Sedan är jag väl dömd redan på förhand eftersom jag mest läser och skriver om science fiction och det är ju inte riktig litteratur, eller?

Nu tror jag att för att kunna tränga undan de "riktiga" medierna så måste man göra något bra. Eller menar de att läsarna är så korkade att de inte klarar av att välja "rätt" om det finns för mycket att välja mellan. Om läsarna verkligen är så korkade så tror jag inte de kan tillgodogöra sig några djupare litteraturanalyser ändå. Men vad vet jag.

Jag tror, precis som många andra, att vi kompletterar övriga medier. Det finns t.ex. något tilltalande i de samtal som lätt uppstår kring något ämne, att kunna träffas i verkligheten och fortsätta diskussionen. Sedan har vi det enorma utbudet. Det finns minst en för alla smaker. Om någon t.ex. vill läsa om sf så har de kanske något mer att hämta hos mig än hos DN. Att det sedan finns andra som skriver bättre om sf än jag gör är en helt annan fråga.

Äsch!

2009-10-08T16:52:00.002+02:00

Jag hade verkligen tänkt lyssna på radion kl 13, på vad vet ni nog, men lyckades helt glömma bort det. Det hade inte hjälpt om jag kommit ihåg det eftersom jag stod vid klammern och där är det omöjligt att höra något över bullret.

Som vanligt har jag ingen åsikt om vinnaren. Jag har hört talas om Herta Müller tack vare alla bloggare men har inte läst något själv. Däremot kan jag säga att jag känner ett visst intresse och kan tänka mig att läsa något av henne, någon gång i framtiden när uppståndelsen lagt sig.

För ordningens skull

2009-10-06T17:12:00.002+02:00

Jag har ju glömt att redovisa ett av mina inköp på bokmässan. På The English Bookshop hittade jag de eftertraktade Penguin-muggarna. Jag hade önskat att jag kunnat utnyttja deras 3 för 2-erbjudande men hade redan gjort av med för mycket pengar så det blev bara den här.

Kärlek från första meningen?

2009-09-29T18:01:00.007+02:00

Det här är något jag funderat på i flera år. Faktum är att jag funderar på det varje gång jag börjar på en ny bok eller rentav när jag får den i min hand. Men jag kanske skall ta det från början.

För några år sedan när jag gick på Komvux så diskuterade vi musik på engelskan. Läraren pratade om den där känslan av omedelbar förälskelse som kan komma över en när man börjar lyssna på någon ny musik. Eftersom han visste att jag var en läsande människa vände han sig till mig och frågade om jag trodde samma sak kunde hända med litteratur. Han undrade om det var möjligt att man bara genom att läsa de första orden eller det första stycket kunde veta att boken skulle gå direkt in i hjärtat på en. Om det var möjligt att redan den första meningen kunde framkalla den där rysningen av lycka och förväntan som de första tonerna i en ny musikbekantskap kan framkalla. Jag svarade utan tvekan ja på frågan. Själv var han tveksam.

Hur som helst fick det mig att fundera. Det har hänt både en och två gånger att jag har hört något okänt musikstycke och känt att det griper tag i mig, att jag måste få veta vad det är och kanske köpa skivan. Men har jag verkligen känt det så för någon bok?

Jag känner ofta en pirrande förväntan när jag börjar på en ny bok men det är just det, förväntan. För, handen på hjärtat, hur ofta läser du en bok som du inte har någon uppfattning om redan innan du öppnar den? Jag köper sällan en bok utan att ha en aning om vad jag får. Jag läser boktips och recensioner, får tips av vänner eller bär hem favoritförfattarens senaste. Om inte annat läser jag baksidestexten. Allt detta bidrar naturligtvis till läsupplevelsen. När jag väl läser den första meningen har jag redan bildat mig en uppfattning. Men hur mycket påverkar den uppfattningen min lyckokänsla när jag börjar läsa en riktigt bra bok? För jag måste säga att det är sällan den känslan sviker mig. Det är inte alltid den infinner sig direkt men om den gör det brukar den vanligtvis stanna. Kanske är jag lättflörtad.

I mars i år deltog Mårten på Pocketpocketpocket i ett test av just det här. Han fick två böcker om vilka han inte fick veta något i förväg. Han skriver om detta projekt här, här, här och här. I det här fallet uppstod definitivt ingen förälskelse men om det beror på bristen på förhandsinformation eller på bokvalet törs jag inte säga.

Så frågan är, kan man bli förälskad i en bok vid första meningen eller startar förälskelsen redan innan? Spelar det egentligen någon roll? Vad tror ni?